10 tips vid observation av ubåt

Observationer av främmande föremål – där ubåtar är mest aktuellt just nu – har ofta en sak gemensamt, de är otydliga och ibland tvetydiga. Det finns åtgärder man kan göra för att minska detta. Jag tänkte bara snabbt nämna några.

När man gjort en observation så ska man snarast höra av sig till Försvarsmakten (08 – 788 75 00). Snabb rapport är viktigt! Om man efter en initial bedömning anses vara trovärdig som kommer man att förhöras om händelsen. För Försvarsmakten är det viktigt att göra detta så fort som möjligt då minnet är självmodifierande över tiden (uppslag för ett annat inlägg).

Man vill kanske inte trycka på det men en icke obetydlig del av detta samtal är för att bedöma sagespersonens trovärdighet. Ligg på plus från början genom att dokumentera rätt! Bluff och båg är säkert inte vanligt förekommande men många får efter ett tag en ofrivilligt felaktig bild av vad som hänt, varför den tekniska dokumentationen är viktig!

Att tänka på vid observationer:

    • Fota och filma. Film har den stora fördelen att det visar ett skeende. Med film kan man lättare beräkna hastighet. Film är också betydligt svårare att manipulera än enskilda bilder. Alternativet är kontinuerliga foton. Men bäst är både och. Tänk MB/s.
    • Om möjligt använd en ”riktig” kamera. Är den inte mycket äldre än mobilen så har den bättre optik och sensor. Har du både och så använd båda men mest den med högst bedömd kvalitet.
    • Håll mobilen mot något när du fotar/filmar. Detta ger sensorn betydligt bättre förutsättningar, speciellt i skymning och mörker. Det går bra att sätta sig ner och placera mobilen på knät. Eller håll den mot relingen på båten. Sällan finns inget att stödja mot. Enbart att trycka ett hörn på mobilen mot något gör underverk i mörker, prova!
    • Filma en panorering runt om där du står. Filma minst platsen du står när du filmar, solen, en hel 360, dig själv, klockan o.s.v. Detta är för att snabba på processen om trovärdighet. Men det är också för att göra avståndsbedömningar enklare då man har en exakt plats att utgå ifrån.
    • Byt plats att filma från. Gå närmare är självklart, om säkerheten medger. Men även att betydligt ändra vinkeln ger mer information, både om objektets placering men också om dess utformning.
    • Prata medan du filmar. Ett utmärkt sätt att dokumentera. Säg hur du tänker.
    • När du filmar/fotar objektet så gör det med olika delar av kamerans sensor. Bilder från skärgården är ofta av hög kontrast med trädlinje och vatten. Fota med olika mycket trädlinje och vatten i bilden. Detta ger kamerans filter möjlighet att ställa in sig lite olika. Genom att t.ex. fota mestadels mörk skog så kommer ett svart objekt i vattnet få ökade kontraster.
    • Om du filmar så filma under en längre tid åtminstone en gång. Detta för att ge filtren i kameran tid att anpassa sig men även för hastighetsberäkningar o.s.v. Filma aldrig kortare än fem sekunder.
    • Innan du börjar och göra inställningar på kameran så se till att du fått ett par foton och en film. När detta är klart så försök ställa in maximal upplösning på mobilen/kameran. Tekniskt är samma upplösning på bilden som sensorn i kameran bäst. När det gäller film så är hög upplösning bra men kanske ännu bättre är kvalitetsinställningen, typ ”extra fin”. Det senare reducerar komprimeringsartifakter i bilden. Prova ”nattmod” om det finns i kameran och det är skymning.
    • Fota om möjligt genom en kikare. Japp, det är möjligt och bilden blir betydligt bättre på långa avstånd.

Även om detta inlägg mest handlar om själva dokumentationen så nämner jag lite generella tips:

Se vart objektet tar vägen. Visa dig inte för objektet, både i syfte att inte skrämma bort det men även för egen säkerhet. Ring Försvarsmakten och meddela så fort som möjligt.

Skriv gärna fler tips i kommentarerna!

Vänligen,
Mikael Grev

Basplattan – rätt fokus?

Försvarsminister Hultqvist har den senaste tiden fokuserat sin argumentation på att Försvarsmakten behöver säkra det han benämner bottenplattan. Det låter väl förnuftigt, men är det verkligen det?

Basplattan måste här tolkas som det som gör att Försvarsmakten överhuvudtaget kan verka. Samtliga befattningshavare måste inom stipulerad tidsram kunna få tillgång till sin materiel. Denna materiel måste vara av tillräcklig kvalitét. De måste ha adekvat utbildning för att använda den. Kanske mest svårbedömt är dock att allt som görs måste fungera i alla led och inga allvarliga brott får finnas på vägen till leverans av effekt. Det senare kan enbart säkerställas genom försvarsmaktsövningar med ordentlig och objektiv utvärdering.

Tolkar man bottenplattan på detta vis så blir det också tydligt att det åligger Försvarsmakten och dess högsta chef att detta fungerar. Skulle det finnas allvarliga hinder för leverans av den beställda effekten så är det överbefälhavarens uppgift att antingen få gehör för nödvändiga förändringar eller ställa sin plats till förfogande. Detta är på intet sätt kontroversiellt. Om en myndighet inte kan utföra de uppgifter som är dem ålagda, och chefen inte får gehör för förändring, så uppstår förtroendekris. Förtroende måste lösas eller så får det bli skiftbyte i Bregottfabriken.

Överbefälhavaren har förmodligen varit den tydligaste sedan Owe Wiktorin så jag är övertygad om att om det inte finns några allvarliga problem med bottenplattan. Visst, den är på en låg nivå, den är underfinansierad och kraftigt försenad. Men i sak så är nog ÖB övertygad att om medlen som han begärt tillförs så kommer Försvarsmakten leverera beställd effekt enligt den tidsplan som meddelats. Notera beställd effekt och tidplan som meddelats.

Så försvarsministerns utspel om basplattan handlar om något annat. Tyvärr är jag rädd att det kan handla om förskjutande av fokus från politik och monetära medel till att Försvarsmakten måste göra om och göra rätt. Försvarsministern placerar subtilt Svarte Petter hos ÖB. Misslyckanden kommer framgent att vara ÖB:s fel eftersom det är han som trots allt är ansvarig för bottenplattan.

Genom att påstå att grundfunktionen i Försvarsmakten inte fungerar så hamnar både bevisbörda och fokus hos ÖB. Jag är förvånad att inte myndigheten redan har i svarat upp och meddelat att beställd basplatta kommer att levereras om inom angiven tidsram, om medel skjuts till enligt tidigare begäran.

Allvarligare är kanske att diskussionen om basplattan har tagit fokus från andra viktiga områden, till exempel framtiden. Här och nu är nödvändigt men det finns en tidsdimension i det uttrycket. Om några år så kommer här och nu vara det vi idag kallar framtiden. Politikerna har i omgångar dragit ner på forskning och teknik (FoT) så till den milda grad att Försvarsmakten snart tappat förmågan att beställa framtida vapensystem. Detta är bekymrande. Inom flygområdet – där jag har viss insikt – är det alarmerande.

Genom att inte forska så kommer vi att bli akterseglade vad det lider. Det blir lite som det tidigare tankeförbudet runt kärnkraften, där man inte ens fick forska på nya effektivare reaktorer – om de skulle placeras i Sverige. Detta innebar så klart att all kompetens på området försvann.

Likadant är det kring försvarsmateriel. Ges inga medel till att fundera på framtiden så kommer vi snart inte ens veta vad vi ska köpa. Vi blir helt beroende av utländska operatörer och tvingas mer eller mindre in i en större försvarsallians, där vi blir strykhundar då vi fortfarande saknar kompetensen.

Oavsett om försvarsministerns avsikt var att flytta fokus så blir det resultatet. Jag väntar med spänning på en motreaktion från Försvarsmakten i syfte att kunna agera här och nu – även om 10 år.

Vänligen
Mikael Grev

Wiseman på samma ämne

Är historieförfalskning OK för goda ändamål?

I en historiebok som ska användas till att utbilda våra barn ska man så långt som möjligt spegla en objektiv version av det som hänt. Beslut måste tas om vad man ska ta med och vad man ska lämna ute. Kommer något med måste något annat bort då antalet historielektioner är fast. Det kan vara frestande att vinkla historien för ett gott syfte, något som också görs i mindre nogräknade länder.

På DN presenteras idag en undersökning som fastställer att endast 13 % av de historiska personerna i skolböckerna är kvinnor. De lyfter fram detta som något problematiskt i sig, alltså att siffran är under 50. De gör detta helt utan att – åtminstone i tidningen – påvisa någon form av hypotes eller åsikt om hur fördelningen borde ske. Det verkar som om DN:s granskare anser att det är viktigare att fördela lika mellan könen än att skriva om de personer som har mest historiskt relevans. Framförallt detta citat av utbildningsminister Gustav Fridolin gjorde mig mörkrädd (min kursivering):

– Det lyfter vi fram för att vi vet hur viktig skolan är för att bygga ett mer jämställt samhälle, men också hur viktig jämställdheten är för att få bra resultat i skolan. Om hälften av eleverna inte känner sig sedda i läromedel är det svårt att motivera skolarbetet. Och om läromedel eller lärsituationen reproducerar ojämställdhet så kommer det reproducera resultatskillnader mellan killar och tjejer som är ett våra stora problem, säger han.

Notera här att Fridolin åberopar rätten att bestämma vad som ska vara med i historieböckerna för ett syfte. Han vill frångå objektiv historisk relevans i syfte att att påverka nutida elever att bli mer jämställda. Han vill göra detta genom att mörka den ojämställdhet som funnits, när kvinnor var förtryckta och oftare än män inte fått chansen att göra skillnad. Jag tror ingen tror att han anser att det var mer jämställt förr. Genom att låtsas att det alltid varit jämställt hoppas man att eleverna ska bli mer jämställda. För mig stinker detta av uppsåt till historieförfalskning för att tjäna ett syfte.

Uppdatering fre 10:40: Som flera twittrare påpekat så är problemet egentligen det omvända. Flickor presterar bättre än pojkar i skolan. Detta gör Fridolins uttalande än mer förbryllande.

Dessutom så undrar jag om inte förslaget är kontraproduktivt. Genom att fördela historien 50/50 mellan könen så har det snart inte funnits ett problem att lösa. Men här kanske tanken är att om en generation eller två så ska man räkna samtida snippor och säga något i stil med: “Jämställdheten går bakåt. Titta här, på 1700-talet var det minsann jämställt, vi måste vända trenden!”. Jag vet inte om det tänkt så, eller om de tänkt överhuvud taget.

Istället för att på arbetstid räkna snippor och snoppar i historieböcker och per automatik förkasta allt annat än 50 % fördelning så skulle en professionellt gjord undersökning först sätta upp kriterier för hur man bedömer historisk relevans. När man har dessa – och tvättat dem från subjektivitet i den mån det är möjligt – så kan man se vad en historisk könsfördelning borde vara. Skiljer sig den procenten markant från historieböckerna, ja då kan man ha en anledning att slå på jämställdhetstrumman. Först en vettig hypotes, sedan en utredning. Ni vet, som man gör god vetenskap.

Jag håller mig för god för historieförfalskningar, oavsett syfte. Visa istället hur dålig jämställdheten var så vi inte gör om misstaget igen. Låt historien vara objektiv i möjligaste mån och skippa snippjakten.

Vänligen,
Mikael Grev

Mer på ämnet:

Den sjätte mannen

Fröken missnöjd

David Eberhard

Drönare, dessa mekaniska mördare

Utrikesminister Margot Wallström sade i en TT-intervju på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen följande om drönare:

Jag tycker inte om det. Jag tror att det är farligt att man gör dödandet till något mekaniskt

Det är svårt att veta om Wallström medvetet skarvar för att driva opinion på känslor eller om hon är okunnig. Jag tycker ändå att uttalandet är värt att bemöta då jag har sett motsvarande åsikter tidigare.

Även drönare är flygplan

Skillnaden mellan en drönare – ja, jag använder ‘drönare’ eftersom alla andra gör det; men finn tröst i att det gör fysiskt ont varje gång – och ett vanligt flygplan är inte så stor som det verkar. Den avgörande skillnaden är pilotens placering. Avsaknaden av pilot inuti en drönare innebär inte att piloten saknas. Piloten sitter bara på marken och styr drönaren via en radiolänk.

Dagens drönare – eller mer korrekt Remotely Piloted Aircraft (RPA) – flyger inte själva omkring och mekaniskt tar insatsbeslut. Piloten som sitter på marken gör detta, precis som piloten som sitter i ett flygplan gör det.

Det är ingen avgörande skillnad mellan hur man styr en drönare och hur man styr en Gripen eller JSF F-35. Förutom då den milslånga flygspaken i drönaren.

Notera att jag i detta inlägg avhandlar den typ av drönare som utrikesministern förmodligen avser, de som har bomber hängande. Exempel på vapenplattform är amerikanska Predator.

MQ-1 Predator

Mål först och sedan verktyg

I en militär konflikt finns en lista med möjliga mål, en så kallad Target List. Målen har lagts till från olika källor och av olika anledningar. Man får anta att de mål som hamnar på denna lista hamnar där av en anledning, att militären och dess civila överhuvud anser att det är mål värda att bekämpa. Uppfylls inte denna grundläggande förutsättning ligger problemet på det politiska planet – kontroll över militärmakten – och inte på verktyget som används.

Man måste förstå att målen tas fram först och inte det omvända – att man inventerar vilka vapen man har för att sedan hitta på passande mål till dessa, och om inga passande mål finns så tar man det minst opassande eller hittar på mål.

Drönare är ett militärt verktyg bland andra och är när det gäller markmålsbekämpning optimal inom en viss kategori mål och förutsättningar. De mål där det är för farligt att använda flygplan med piloter inuti är förmodligen det främsta användingsområdet. Men även där det behövs insats över längre tid eller för uppdrag som är för monotona för en pilot är de ofta ett bättre vapensystem än flygplan.

Det skapas inte nya mål bara för att man har drönare. Det är bara vissa mål som inte går att bekämpa om man inte har dem.

Flygplanspiloten arbetssituation

Något som här är viktig bakgrundsinformation är att piloten i ett flygplan inte alltid har radio- eller länkkontakt med hemmabasen och kan inte få hjälp med det han gör. Under Libyeninsatsen flög vi uppdrag med långa perioder helt utan radio- eller länkkontakt. Under insatser med störning, vilket kommer vara normalfallet i krig mot en kvalificerad motståndare, kommer kanske hela uppdraget genomföras utan kontakt med andra än de i gruppen, som ligger så nära att man kan “bränna igenom” störningen.

När man som flygplanspilot ska fälla en bomb mot ett mål så är det många procedurer, bestämmelser och handgrepp att tänka på. Vissa av dessa måste göras vid en exakt tidpunkt. Andra kan komma upp när som helst och piloten saknar kontroll över när. Alla dessa moment stjäl pilotens uppmärksamhet och kan ställa till problem om de överlappar eller blir för många.

Det är svårt att överrida en människas överlevnadsinstikt. Händer något som man upplever som livshotande tar reflexer över. Det går till viss del att träna bort detta men inte för alla situationer och inte alla klarar det. 

Händer det något som piloten upplever som livshotande under de trettiotalet sekunder det tar för en bomb att falla från fällhöjd tills den träffar målet så är det mer tur än skicklighet om bomben träffar inom de så ofta citerade tio metrarna.

Piloten i ett flygplan kan bara arbeta med den information som finns tillhands. Eventuellt kan han få hjälp från egen stab via krypterad radio. Kommunikation över talradio är både långsam i information per tidsenhet och det är ändå piloten som både är uppgiftslämnare och ytterst ansvarig.

Drönarpilotens arbetssituation

Drönaren styrs normalt från hemmabas, kanske till och med från hemmabasen. Det finns obegränsat med utrymme, bandbredd och tillgång till den hårdvara som behövs. Han kan ringa telefonsamtal, videosamtal och överföra bilder med hög bandbredd till olika staber för att få hjälp med olika insatsbeslut. Vid komplicerade uppdrag kan man arbeta i lag för att säkerställa att informationsmängden inte blir övermäktig.

Stressnivån från externa faktorer som risken att bli nedskjuten, minimalt med utrymme och avståndet till hemmabas är låg. All mental effekt drönarpiloten har kan fokuseras på uppgiften och han kan ha en hel stab som hjälper till i svårbedömda situationer.

Förutsättningarna för att genomföra ett optimalt arbete är således bättre för en drönarpilot. Med det vill jag inte påstå att så alltid är fallet i praktiken. Man kan självklart skapa en dålig arbetsmiljö oavsett möjligheter. Enligt vissa källor är det till exempel mycket ont om drönarpiloter i USA, vilket gör att de överutnyttjas. Men detta går knappast att lasta flygplantypen ‘drönare’ för.

Minimera civila offer

Det går inte att garantera noll civila offer i militära insatser som syftar till att slå ut ett markmål. Nollvisioner kommer alltid på skam när man börjar tänka efter lite och hur det kan utnyttjas av mindre nogräknade regimer.

Av de arbetssituationer som beskrivs ovan borde det vara tydligt att det generellt är bättre förutsättningar att göra en noggrann och väl avvägd insats med en drönare. Notera uttrycket förutsättningar. Det är inte säkert att det är det faktiska utfallet i varje  situation. Alla verktyg är beroende av sin brukares kompetens och avvägningar.

Drönare är fortfarande i ett tidigt utvecklingsstadium och många av fördelarna kan inte räknas hem än. Men utvecklingen av verktyg för att mer optimalt utföra regeringars vilja går inte att stoppa.

Drönarstatistik

I debatten mot drönare citeras ofta statistik som visar att i och med införandet så har antal civila offer ökat, eller att antal anfall eskalerat. Det man sällan redovisar är hur dessa siffror skulle se ut i alternativet utan drönare. 

Avsäger man sig möjligheten att utföra uppdrag med drönare så finns i princip följande alternativ:

  • Använda en kryssningsrobot, exempelvis av typen Tomahawk. Den kan avfyras upp till 250 mil från målet men programmeras innan skott mot en målkoordinat, som dock kan uppdateras i bana. Bekämpningsbeslutet måste tas timmar innan träff och kan inte kompensera för det verkliga förhållandet med civila i målområdet annat en genom en dyrköpt “abort”. Resultatet är stor explosion (450kg stridsspets) med stor risk för civila offer.
  • Stor insats med flera flygplan (LFE/COMAO). Risken är hög för piloter och de som måste rädda dem om det händer dåligheter. Risken för civila offer är samma eller högre eftersom fönstret för insats är kortare då man vill inte vara i målområdet länge än nödvändigt samt av ovan nämnda skäl med arbetssituationen.
  • Inte bekämpa målet. Detta kan verka vara ett bra och säkert alternativ. Det är dock ett bakvänt argument då det trots allt finns en vilja att slå ut målet. Finns minsta tveksamhet om man ska slå ut ett mål så ska detta resultera i att målet inte hamnar i listan över mål att bekämpa, inte för att man inte kan göra det med de verktyg man har.

Utan drönare så antingen ökar risken för både piloter och civila eller så misslyckas man att utföra det uppdrag man blivit ålagd. Båda är sämre alternativ i min mening. 

TV-spelseffekten

Ett annat argument som ofta förs fram är TV-spelseffekten av att sitta i säkerhet och kunna välja ut mål att bekämpa dem som i ett TV-spel. Playstationmentalitet används ibland. Filmer späder gärna på detta fenomen eftersom det är aktuellt, känsloladdat och därför säljer. Det är ett stort ämne värdigt ett eget inlägg. Jag vill dock nämna följande:

  • Post Traumatic Stress Disorder är högre för drönarpiloter än vanliga piloter. Detta indikerar att drönarpiloter inte blir avtrubbade eller likgiltiga inför sin uppgift jämfört med vanliga piloter.
  • Förankringen i det verkliga livet med familjen på hemmabas borde snarare minska risken för normglidning jämfört med någon som lever med kriget varje dag.
  • Stress leder till adrenalinpåslag som påverkar bland annat bedömningsförmågan.

Wallströms mekanik

Jag hoppas att jag ovan visat att det i drönare inte finns någon mekanik i dödandet som utrikesministern påstår. Wallströms uttalande hamnar någonstans mellan okunskap och känslodriven argumentation. Vart på denna skala är omöjligt att säga utan en längre intervju med en sakkunnig reporter.

Många lyssnar på en framstående person som utrikesministern och jag tycker det är olyckligt att samtalet fördummas av fördomar då vägen tillbaka till faktabaserad argumentation är lång och lätt att störa med nya fördomar.

Mikael Grev 

p.s. Jag skrev även om drönare, fast mer om UCAV vs Gripen E, på Wiseman’s Wisdoms för ett tag sedan.

Säkerhetspolitisk ping-pong och fri uppfostran

Kortversion: Reagera i tid så slipper du reagera hårt

Skruttan är allmänt uppkäftig och provokativ vid köksbordet. Pappa biter ihop och ler ansträngt mellan hopbitna tänder i hopp om att illbattingen ska sluta testa alla gränser. Det är nog bara en fas, tänker han, det går snart över; alla barn är väl såhär. Så häller ungen upp mjölk och råkar tappa mjölkglaset över den halvt färdigätna tallriken. Pappan, som redan var på bristningsgränsen, fullständigt exploderar och skäller ut det stackars barnet, oklart för vad. Båda vet att mjölkglaset tappades av misstag. Kraftuttryck används som normalt inte får användas och resultatet av en liten skitgrej blir katastrof och härdsmälta.

Scenariot är säkert inte okänt för föräldrar, men det går ofta att undvika. Det krävs disciplin och kunskap om – i detta fall – barnuppfostran. Men vi ska inte diskutera barnuppfostran utan försvars- och säkerhetspolitik.

Förtroende mellan stater

Säkerhet mellan stater bygger på förtroende. Man behöver inte dela ideologi för att ha ömsesidigt förtroende, men man behöver veta var man har varandra.

Förtroendet över tiden blir viktigare desto längre från varandra två stater är ideologiskt. Anledningen är problemet med spegeltänk. Så länge man delar ideologi och värderingar så ser man den andra staten för vad den är. Men när man har två stater som inte delar värderingar och ideologi så blir det svårare att utvärdera varandra. Man ser konstant en bild som inte stämmer och är präglad av hur man ser sig själv i samma situation. A ser B annorlunda än B ser sig själv varför B blir misstänksam av A:s upplevt orättvisa misstänksamhet.

Även om man har fel bild av någon annan så kan detta fortfarande fungera säkerhetspolitiskt. En bild som är fel men säkerhetspolitiskt positiv är sällan problematisk. Men det går även bra med en negativ bild under förutsättning att den är stabil. Tiden är en stabiliserande faktor. Har det fungerat förut och inget ändrats så fungerar det nog framgent också.

Förändringar lever i tidsdimensionen

Svårigheterna börjar när den upplevda bilden av någon börjar svänga åt det negativa hållet. Problemen här är minst två, det är svårt att förutsäga vart det hela kommer att ta vägen, slutmålet, och en föränderlig bild är svårare att definiera eftersom det finns en tidsaspekt som försvårar samtalet.

Slutmålet för en annan stats förändring är en bedömningssport där man försöker förstå och förutse statsledningens avsikt med den uppfattade svängen. Dock ligger det ofta i svängens natur att dölja avsikten, i alla fall till del, eftersom annars kan kunskapen därom utnyttjas av andra.

Viljeriktning är således svårare att bedöma än nuvarande läge. För att använda Ryssland som exempel så är det ganska enkelt att för kunniga att veta vad de gör just nu samt vilka resurser de har. Men vart de är på väg – deras end game – har bedömts alltifrån svart till vitt, även om demokratiseringsivrarna idag lyser med sin frånvaro eller bytt åsikt.

Korrigera tidigt

I reglersystem är det viktigt att känna till nuvarande läge och sätta in korrigerande åtgärder tidigt.

Ett reglersystem där korrigeringar är proportionella och väldefinierade får mindre svängningar och spårar sällan ur jämfört med system där korrigeringar är plötsliga och stora, så kallade bang bang-system (ingen relation till vapen).

För att kunna göra korrektioner snabbt och proportionellt så krävs att man ser skeendet för vad det är, med minimal fördröjning. Detta blir ett problem i en demokrati om de styrande har olika glasögon när de bedömer skeendet. Risken att korrektioner uteblir helt på grund av låsningar i åsikter är betydlig. Säkerhetspolitik måste utövas med förståelse för det reglersystem det utgör. Bang-bang leder till krig.

Om man navigerar i en flod och båten styrs av en grupp som inbördes har olika åsikter huruvida man ska åka efter höger eller vänster sida så är risken stor att man oavsiktligt hamnar på land.

Svensk försvarspolitik

De senaste två decennierna har svensk försvarspolitik drivits med dålig förståelse för ovanstående resonemang. Detta har lett till kortsiktighet som bäst och rena dumheter, likt amatörernas afton, som sämst.

Sverige har genom åren förlorat förmågan att reagera på omvärldens säkerhetspolitiska indikationer och därigenom ökat risken för ett snabbt och oförutsägbart förlopp i vårt närområde. I stället för att se vart floden svänger och styra därefter så har det diskuterats om i vilken färg båten ska målas och om musiken ska spela när den sjunker.

Hur man ska lösa styrproblemet är komplicerat. Frågan är mer komplicerad än om man ska gå med i NATO eller att återinföra värnplikt. Klart är att det beslutande skiktet först måste förstå hur man bygger säkerhet över tid. Det gör man inte genom fri uppfostran, där alla ska hitta sina egna gränser och själv lära sig att förstå sitt bästa, utan att genom att med kontinuerlig feedback och relevanta korrektioner skapa ömsesidiga förtroenden och väldefinierade säkerhetspolitiska kostnadsmodeller.

Tillbaka till barnuppfostran

Lösningen för familjen i inledningen är liknande. Istället för att hoppas på att problemet löser sig själv, med antingen en undertryckt konflikt eller ett svårhanterligt utbrott, så är det bättre att ha en sund och tydlig eskalering av situationen tills lösningen är billigare än konflikten.

Trygghet byggs genom att alla inblandade vet vad som gäller, nämligen att kostnaden för elakheter kommer snabbt, är tydlig och större än den potentiella vinsten.

Mikael Grev 

Ska man leva som man lär?

Abstrakt: Det beror på.

Många har en bestämd uppfattning huruvida man ska leva som man lär. Men som så ofta är svaret ett rungande ”det beror på”. Låt oss bena lite i när man ska och inte ska. För övrigt kommer detta benande i frågors dualitet vara ett återkommande tema på denna blogg.

Om man likt vänstern propagerar för höjd skatt, ska man då inte få göra maximala avdrag tillåtna enligt lag? Och på högerkanten, bör man inte utnyttja gratis museébesök om man anser att de ska vara avgiftsbelagda? Båda dessa exempel handlar om att utnyttja förmåner som man betalar med skatten och man bör nog inte belastas för att leva i det system som vi för närvarande har.

Man kan inte kräva att någon ska leva i den framtid de vill ha innan fördelarna med den infriats, eller i alla fall är på god väg. Vänsterpartister måste klanderfritt få göra avdrag som alla andra eftersom de inte kan avnjuta fördelarna av att begränsa avdragsrätten innan en sådan regel är införd.

En annan typ av exempel är där det redan finns de alternativ som man önskar vore de enda, av en anledning som man tror på och predikar (lär). Här kan man tänka sig att måla med en färgtyp man vill förbjuda eller inte använda ett färdmedel som man argumenterar borde användas.

Vi utnyttjar det nutida exemplet att flyga från Bromma när man är emot att flygplatsen ska finnas, men samtidigt även väga in att man är emot flyg i sin helhet eftersom miljöpåverkan är för stor. Notera att detta är två delvis olika saker. Flyga från just Bromma och flyga istället för att ta tåget.

Om man väljer att flyga så är det till viss del irrelevant om detta sker från Bromma eller inte. De flyg som går från Bromma gör så och det ändras inte förrän flygplatsen eventuellt läggs ner. Det blir därför svårt att klandra någon för att de flyger från just Bromma när inte alternativ ännu finns. Noteras bör att regeringsflyget utgår från Bromma och det därför inte finns en alternativ flygplats för detta just nu.

Det som är enklare att klandra är att resan överhuvudtaget sker med flyg. Är man emot flyg som färdmedel så måste man också anse att kostnaderna i tid för tåg är värt priset kontra miljövinsten. Så om man anser att andra ska ta tåget för miljöns skull så borde man som logisk följd anse att man själv borde göra detsamma. Såvida man inte skiljer på sig själv och andra, men då finns andra saker att klandra.

Det finns självklart förmildrande omständigheter. Har man till exempel föreslagit (lärt) att man först ska bygga ett snabbtåg till Norrland och först när detta är klart lägga ner flyget dit, så är det förståeligt att ta flyget. Notera att detta bara gäller om man tydliggjort denna tågordning (ordvits oavsiktlig) då alla skulle få lida i skarven mellan nedläggning av flyget och eventuell utbyggnad av tåget.

Många använder här en vad jag anser felaktig förmildrande omständighet; att flyget skulle starta ändå och därför miljövinsten utebli. Detta är ett statistisk feltänk. Det finns en nivå där en flyglinje utökas eller minskas, även om den är omöjlig att kvantifiera exakt. Det är lika troligt att det är just din bokning som får linjen att utökas/minskas som någon annans enskilda bokning. Så att flyget skulle gå ändå är i exemplet inte en förmildrande omständighet då man inte har en tydlig särställning bland de bokande.

Det är enkelt att kritisera någon som inte lever som den lär, men det blir lätt kortsiktigt och trovärdighetstärande om det sker urskillningslöst och ofta.

Mikael Grev

Decemberöverenskommelsens demokratipåverkan

Det har debatterats om decemberöverenskommelsen (DÖ) är demokratisk eller inte. Det är inte så svart eller vitt och definitivt mer komplext än sakinnehållet i avtalet. Ibland kan man flytta gränsen lite – i all välmening – men riktningen på flytten gör liknande förändringar mer sannolika i framtiden, vilket kan bli ett problem.

Grundlagen, och här specifikt regeringsformen, är inte skriven på samma sätt som t.ex. trafiklagen. I normal lag är nästan allt som inte är reglerat att anse som tillåtet. Grundlagen är snarare en avsiktsförklaring som pekar ut hur staten ska skötas.

Sverige har ingen författningsdomstol som kontrollerar att grundlagen efterlevs utan detta sköts mer indirekt av lagrådet. Detta ställer höga krav på att avsikten med grundlagen respekteras då prövande av dess utförande inte går per automatik och är därtill ovanlig.

Hur grundlagen ska tolkas – för alla lagar måste tolkas då de ej kan eller bör skrivas helt vattentätt – är en process över många år och leder till det man brukar benämna praxis. Det finns en trygghet i att det tar tid och är en formell process att ändra grundlagen. Det skapar stabilitet över flera val och ger folket tid att reagera om tillfälliga majoriteter försöker gå i oönskad riktning. När man ändrar grundlagen så måste motsvarande praxis eventuellt justeras och det kan ta tid innan ny praxis har satt sig.

Grundlagen är inte skriven i avsikt att vara kortsiktigt optimal i alla tänkbara lägen. Det som i detalj styr de som utövar statsmakt är den praxis som byggts upp över åren. Praxis kan jämföras med ett glidlager över grundlagen. Är det för tunt så börjar kantigheten i grundlagen kännas igenom och är det för tjockt så blir det svårtolkat och fjärmat från lagens ord. Trygghet byggs på att praxis är känd för väljare, experter och politiker. Detta eftersom den de facto kan tolkas som en del av grundförutsättningarna när folket utövar sin demokratiska rättighet att rösta.

Det är här som DÖ kommer in. Det man överenskommit är att inom vissa områden, t.ex. budgethantering, ersätta praxis med ett avtal mellan partikonstellationer som normalt är antagonister. Detta är inte gjort i syfte att långsiktigt förbättra demokratin utan som en i grundlagssammanhang hastigt påkommen lösning på ett problem som i mångt och mycket är uppfunnet av politikerna själva; att på ett enkelt sätt stänga ute ett parti från makt utan att behöva förhandla med den implicita makt väljarna givit dem genom valet.

DÖ är ett avtal mellan demokratiskt valda partier. Det som kan vara problematiskt är att praxis ändrats, framförallt hur viktig praxis är framgent. Om väljarna inte uppskattar detta praxisförminskning, vilka ska de rösta på för att visa detta?

Det hela började egentligen 2013 när en tillfälligt hopsatt majoritet (V+Mp+S+Sd) valde att gå emot praxis för en kortsiktig vinst att lyfta ur de delar av en godkänd budget som man inte tyckte om. Detta gjordes förmodligen inte med avsikten att rubba praxisens grundvalar utan för att maximera sin påverkan i det korta perspektivet.

DÖ kan till del ses som en reaktion på detta urlyft. Politikerna ser sig efter urlyftet mindre bundna av den praxis som gällt sedan den senaste budgetförordningen infördes. Det har blivit mer accepterat att frångå praxis och göra kortsiktiga politiska vinster. Det förblir okänt om Sd hade ”vågat” rösta ner regeringens budget om de inte hade fått blodad tand av urlyftet tillsammans med oppositionen 2013.

Genom att avtala om det som borde hanteras med förhandlingar och praxis så förminskar man praxis till förmån för avtal. Problemet är att dessa avtal är just avtal. De är inte stabila över tiden och kan sägas upp på dagen utan återverkningar. Så fungerar inte praxis, den baseras på politikers faktiska handlingar.

Praxis är stabil. Praxis är känd av väljare och experter. Avtal som DÖ ersätter delvis praxis med något som är mycket mer lättflyktigt, svårgenomträngligt men som ändå inte kan upprätthållas i domstol. Det är det som är det demokratiska problemet med DÖ. Inte vad som står på papperet utan att det nu blivit praxis att avtala hur makten i Riksdagen ska fördelas. Dessutom på ett sätt som inte väljarna kände till innan valet och dessutom inte kan rösta bort i nästa, givet att inte ett nytt parti skapas.

Inte övertygad? Vad är det som garanterar att nästa DÖ-likande avtal inte är hemlig och därmed väljarna inte vet vilka de röstar på i praktiken? Sverige har i och med DÖ tagit ett steg mot ett sådant förfarande. Det är det som är demokratiskt problematiskt.

Mikael Grev