Djupa tankar om Ryssland och område B

“Löfven anser att Sverige inte ser Ryssland som ett direkt hot mot sig själv…” står det att läsa i finska Huvudstadsbladet. För en försvarsbloggare ter sig detta och liknande argument lite märkliga. Likväl så delar nuvarande statsministern denna typ av åsikter med många andra svenska politiker. Politiker som har tillgång till det bästa vi kan uppbringa av underrättelser och som inte kan ha kommit dit de är på grund av deras oförmåga att uppfatta information. De är inte onda och de vill säkert väl.

Så vad beror denna skillnad mellan försvarsbloggare och svenska politiker på? Låt mig bjuda på en version, det kan vara så att alla har rätt, i sin världsbild.

Om en husägare ska ta ställning till huruvida han ska skaffa larm, vilken kvalitet (och därmed kostnad) som ska inhandlas, så görs en bedömning av risken för inbrott. Här kan man ha minst två angreppssätt för att räkna ut denna risk. Man kan se till sin personliga hotbild, varför skulle någon vilja råna just mig, och man kan se till den mer objektiva hotbilden, hur många inbrott sker i området.

Människan är normalt mycket bra på att distingera mellan dessa två sätt beroende på hur mycket information som finns, även om det finns en tendens att välja information som ligger närmare i tid över mängd och därmed konfidens. Finns det accepterad statistik om antalet inbrott så övertrumfar det den egna hotbilden. Man förstår att inbrotten är opersonliga och tar istället information från det mer statistiskt relevanta brottsfrekvensen i området.

Problemen uppstår när det inte finns tillräckligt mycket objektiv information, det vill säga när antal inbrott inte är känt eller när den statistik som finns inte känns relevant för den egna situationen. Då uppstår ett informationunderläge och man går från objektiv betraktelse till subjektivt bedömande. I stället för “vad är inbrottsfrekvensen i vårt område” blir frågan “varför skulle någon vilja göra inbrott hos mig”. Tyvärr är det senare, subjektivitet, behäftat med en större mängde konfirmationsbias, det vill säga att ju mindre tillgänglig objektiv information ju mer subjektiv blir den och därmed baserad på egna uppfattningar och tidigare erfarenheter.

Här någonstans börjar Löfvens uttalande bli logiskt. Statistiken för länder som invaderar andra länder är skral och fjärran i tid. De länder som Ryssland invaderat, Georgien och Ukraina, är inte på vår bakgård, de är på något sätt på någon annans bakgård. Kanske till och med på Rysslands bakgård. Statistiken rör oss inte, den behöver inte tas som objektivt underlag.

Man kan jämföra det mer att bo i ett trevligt villaområde – A – som gränsar till en mer problematiskt område – B -. Det som händer i B berör inte A, man vill tänka bort det. Det är inte bra för huspriserna, det är inte bra för barnen och skapar kognitiv dissonans som alltid hjärnan försöker undvika. Så länge som brottsstatistiken i område A är låg så går frågan tillbaka till jaget och “varför skulle någon vilja göra inbrott hos just mig”. Allt är lugnt, frid och fröjd, idyllen lever.

Det man kanske inte tänker på är vad det är som håller inbrotten kvar i område B. Man har ingen insyn, man förstår inte hur de tänker. Deras agerande verkar för boende i A ologiskt men tryggt. De håller sig nog kvar i sitt område för att de … och så kommer alla orsaker som är baserade på okunskap och konfirmationsbias.

Det finns stor risk att anledningen att de i område A inte känner sig hotade av dem i områden B är baserade på helt fel logiska slutsatser. A-laget kanske tror att det är pengar och smycken som hägrar, och baserar sina beslut utifrån detta med att köpa kassaskåp, medan innevånarna i B-laget agerar utefter rivalitet, skrämseltaktik och gängkrig.

Risken med denna felaktiga bild av vad som separerar olika länder är att man använder sina egna mycket begränsade erfarenheter som beslutsunderlag medan den faktiska hotbilden är baserad på helt andra förutsättningar. För att fortsätta analogin med bostadsområden så kan det från A:s sida verka vara en stabil tillvaro medan det ur B:s synvinkel kan förändras om det dyker upp ett nytt gäng och området behöver expanderas. Det är inget personligt utan vilket område som läggs under deras “beskydd” kan nästan bero på slumpen, eller vem som råkar föreslå något först.

Tar vi tillbaka detta till Löfvens resonemang så tror jag att han, och för övrigt Reinfeldt innan honom, verkligen tror på vad han säger. För honom så finns det ingen som skulle vilja invadera och ta Sverige för vad som han ser som Sverige. Vad har vi som ryssen vill ha? Majstången, våra pengar, vad?? Inget Sverige har kan väl vara värt en knapp veckas krig, uteslutande i världssamfundet och skarpa diplomatiska fördömanden?

För ryssen ter sig det hela helt annorlunda. Deras verklighet är uppbyggd kring helt andra förutsättningar, sånt som vi inte förstår. Maktkamp, heder, misstro och positionering kanske driver dem, vem vet? Och när helt andra mekanismer styr ett skede än de man tror så är man i farans riktning. Man tar beslut på logik som inte gäller. Tidsramar som tänkts ut och lackmustest blir värdelösa.

Löfven har rätt i att ryssen inte vill ha svensk mark för att den är svensk, eller har våra svenska män och kvinnor som sexslavar. Men det kan mycket väl hända att Sverige blir en viktig bricka i ett maktspel som vi inte förstår eller vill vara del av. De som inte kan eller vill se dessa samband kommer alltid att stå förvånade, att se motståndaren som irrationell, kanske till och med uttala det. För oss andra är dessa skeenden helt logiska och det är vår plikt att upplysa om risken med denna introverta navelskådning.

Vänligen,
Mikael Grev

Utvärderings- och simuleringssystem 2030

Endast en del av mina tankar om utvärdering, uppföljning och simulering är beskrivna nedan. En fullständig beskrivning av varje del skulle behöva en helt egen serie inlägg. Det kan därför verka som om det finns hål i vissa argument. Fråga gärna om det är något speciellt som undras.

Övriga delar för denna artikelserie om stridsflyg 2030:

  1. Förutsättningar
  2. Neural – UCAV med värdflygplan
  3. Flygbassystem 2030
  4. Simulerad strid och utvärderingssystem 2030
  5. Skalbar insats med Neural
  6. Hantera luftrumsbestämmelser för UCAV

En av de svårare delarna i luftstrid är hur den ska övas. Många av de ingående delarna, till exempel olika robotvarningar, störning (radio, radar o.s.v.) och en kaotisk stridssituation är svåra att träna i fred. Beväpnad med löften om den eviga freden i kombination med välvilja och ökad flygsäkerhet så har regelverk införts som gör stora och komplexa övningar med realistiska inslag svåra och dyra att genomföra. Detta, i kombination med att vi dagligdags har mycket få flygplan tillgängliga (uppskattningsvis runt 10 per pass totalt på samtidiga skarpa divisioner i riket) gör att det mesta som övas är moment som man tror kommer vara dimensionerade.

Luftstrid Beyond Visual Range (BVR) är svårare att förklara än cricket. Wiseman har gjort bundransvärt försök. Detta är rekommenderad läsning för att förstå vissa delar nedan.

Dagens utvärdering

Det är svårt att överskatta vikten av att öva under realistiska förhållanden. När Gripen i Sverige övar BVR-strid så finns inget realtidssystem för att veta om man träffat sin motståndare eller inte. Istället så får piloten uppskatta om han träffar sin motståndare, något som blir fel ganska ofta.

En robot som går 100-talet kilometer, tar minut(er) från skott till eventuell träff, är direkt beroende av hur en motståndare – som man inte längre ser eftersom man lagt benen på ryggen och flyr hans förmodade robotar – manövrerar, är det svårt gränsande till omöjligt att veta om man träffar. Likväl är detta det förfarande som används vid övningar i Sverige. Skjutande pilot bedömer om han träffade, vilket är nästan omöjligt att avgöra utom i tydliga fall.

Men det blir värre. Sverige har aktiva jaktrobotar i och med AMRAAM och METEOR. Detta betyder att robotarna har en egen radar för att själv kunna styra mot sitt mål den senare delen av robotbanan. Detta är bra eftersom så fort roboten själv hittat målet så kan det skjutande flygplanet svänga bort och undgå fiendens robotar. Men det har även en negativ aspekt då motståndaren enkelt kan upptäcka denna robotradar, förstå att han är beskjuten och göra en undanmanöver. Strid med denna aktiva robotvarning får andra förutsättningar än utan. Ändå så kan vi av naturliga skäl inte öva genom att avfyra riktiga robotar mot varandra. Detta får följden att målflygplan inte uppträder som de skulle i krig – med riktiga robotar – eftersom varningarna uteblir. Man får således felaktig bild av motståndarens uppträdande.

Men det blir ännu värre. Det är nog få som inte tror att en anfallande fiende skulle använda enorma mängder störning under ett anfall. Den anfallande (inte vi) har normalt initiativet och kan planera för olika händelseförlopp på ett helt annat sätt än den försvarande sidan som måste reagera på vad fienden försöker göra och koordinera sig utefter detta. Anfallaren har således fördel av att göra striden i luften så kaotisk som möjligt så att de kan rinna igenom vårt försvar och utföra sina primäruppgifter. Radio- och radarstörning är en given del i detta.

Problemet är att Sverige likt ubåtsjaktsförmågan nästan helt tappat möjligheten att öva med den typ av störning som fienden förväntas använda, framförallt i rätt mängd/styrka, typ och detta regelbundet. När det gäller radiostörning finns dessutom problematik i reglementen som gör det svårt att störa radiokanalerna när man dessutom har fullt på alla andra reglar i en realistisk strid. Samtidigt är det mycket svårt att öva just störning eftersom det är en ständig kamp mellan störning och undertryckning av densamma och fiendens förmåga är svårbedömd. Men den är helt klart inte på noll som är det scenario som övas nästan jämnt.

Men det blir ytterligare värre. Fienden kommer inte att komma en och en i en ordnad ordnad rad så att vi hinner formera oss och uppställt slåss likt gentlemen. De kommer att komma i vågor med 30 flygplan, förmodligen fler. Det kommer att vara kaos med flygplan överallt, stress, problem med att veta vem som är vem (man ser ändå inte varandra) fullt på alla radiokanaler och så vidare. Det är inte så vi övar. Man får vara glad om vi kan öva 4 mot 2 i normal övningsstrid på en flottilj. Är man prioriterad (vilket man kanske är vart tredje år) så får man vara med om fler än en övning per år där man övar med över 10 flygplan samtidigt i samma stridsområde.

Skillnaden på strid mellan ett fåtal flygplan och det antal som förväntas i ett krigsscenario är som att öva boxning för att stävja upplopp. Helt andra egenskaper blir dimensionerande när antalet ökas. Som ett upplättande inslag kan man tänka sig hur mycket enskilda polisers boxningsförmåga påverkar effekten i denna intressanta video:

Sverige har ingen aggressor squadron som med typlika flygplan kan agera fiende. Vi använder oss själva på b-sidan förutom i internationella övningar. En professionellt spelad fiende, från en aggressor squadron, har som uppgift att läsa in sig på fiendens förväntade uppträdande och kan bli professionell i den rollen. Fiendens flygplan går dessutom fortare och har mer bränsle än Gripen vilket gör det svårt att gestalta fienden på ett trovärdigt sätt. Då b-sidan i Sverige besätts av oss själva – med våra egna flygplan – så riskerar vi också att öva mot vår egen taktik. Dessutom så slösas värdefull flygtid på att gå mål. Slösas eftersom piloten inte tränas i svensk taktik utan i en semi-fientlig taktik men med ett svenskt mind-set, som är svårt att tänka bort.

Det som dock verkligen sätter fingret på övnings- och utvärderingsproblematiken är att vi inte samövar stridsflyg med eget och mot fientligt luftvärn på ett meningsfullt sätt. Jag tror att de flesta förväntar sig att luftvärnet och stridsflyget är väl samordnat i allt ifrån taktik till strategi. Det finns mycket liten möjlighet och mening att öva tillsammans och ingen möjlighet att utvärdera i realtid annat än genom mycket schematiska “är du inom den LV-ringen så är du död”. Verkligheten är mycket mer komplex.

Orsaken till ovan

Man kan tycka att det är konstigt att inte ett bättre och mer realistiskt och holistiskt sätt att öva är införskaffat till flygstridskrafterna. Det är åtminstone till del resultatet av att varenda krona vägs på guldvåg och krigas för internt i Försvarsmakten innan beställning.

Det är intuitivt att köp av ett nytt vapen, en sensor eller mer bränsle i flygplanet ger operativ effekt. Det är påtagligt och man kan citera siffror. Det är också något som leverantörer är bra på att lösa och enkelt kan använda i marknadsföring. Att införa system som enbart används i fredstid men som övar upp organisationen för högre effekt under krig och väpnad konflikt är inte lika lätt att föra i bevis. Speciellt inte om effekten kommer om tidigast X år.

I en försvarsmakt som konstant hålls på svältgränsen så är det enklast att beställa system som kan förklaras för icke sakkunniga i en elevator pitch. Beslut om beställande av dyrare system trycks i en svältfödd organisation uppåt i hierarkin till en nivå (ofta politisk!) där sakkunnigheten (helt förståeligt) inte är den bästa. Då är det svårare att förklara varför ett utvärderings- och simuleringssystem ger effekt i målet. Det är enklare att få medel för inköp av radar som ser lite längre än ett mindre militärt sexigt utvärderings- och simuleringssystem, oavsett operativ effekt.

Del av problemet ligger också i försvarsmaktens avoga inställning till utvärdering. För stridsflyg – och jag förmodar andra vapengrenar – så sker lite eller ingen systematisk uppföljning av hur väl vi står oss mot olika dimensionerande hot. När jag berättar detta för våra nordiska kollegor i försäljningen av vårt flygplaneringssystem Wing så tittar de på mig som om jag vore tokig. Om man inte utvärderar kontinuerligt, jämför med historiska data och återkopplar detta i nya sätt att öva så vet man varken var man står, vart man är på väg eller hur man ska komma dit man vill.

När jag läste till flyglärare för ett par år sedan så skrev jag en uppsats baserad på en enkät till samtliga piloter om deras åsikter gällande utvärdering. Det var tydligt att piloterna själva ansåg att de utvärderades för lite och att de gärna såg hur detta förbättrades samt att det skulle ge operativ effekt. Man kan tycka att det borde vara de högre cheferna och inte piloterna som hade denna inställning.

Man kan utveckla förklaringen till nuvarande läge mycket mer men det finns stora paralleller att göra till Stridseffekt eller specifikationsonani? som jag publicerade hos Wiseman.

Utvärderings- och Simuleringsystem 2030

Kärnan i UTSIM 2030 är att i fred kunna öva med så nära krigslika scenarion som möjligt och utvärdera resultat både i realtid och jämföra dem över tiden med historiska data. Detta innebär framförallt att

  • simulerade flygplan och andra enheter kan tillföras på båda sidor precis som om de vore med i striden,
  • övningar genomförs på ett väl definierat sätt som går att jämföra med tidigare övningar,
  • de system som inte kan användas fysiskt (robotvarning, störning o.s.v.) simuleras i realtid.

Genom att öva med rätt antal flygplan, som uppträder på samma sätt som fienden förväntas göra och som exercerar alla tekniska system som förväntas behövas i det man övar för så ökar man effekten när det blir verklighet utöver vad som är möjligt genom momentträning. Det går inte att öva straffar och slagskott och tro att en eller två träningsmatcher på försäsongen leder till vinst.

Hur man ska genomföra punkterna ovan är en komplicerad fråga som är både teknisk och strukturell. Det viktiga är att förutsättningarna är med i designen redan från början när de olika flygsystemen byggs. UTSIM 2030 är svårt att påföra som en eftertanke när övrig design är klar.

Teknik

Grunden i hela systemet och det som dimensionerar dess möjligheter är förmågan att med låg fördröjning kunna kommunicera mellan de deltagande enheterna samt med marken. Det som underlättar är att man kan förutsätta en ostörd miljö eftersom det bara ska användas i fred.

En annan grundförutsättning är att varje deltagande enhet (ex. Gripen E, StriC eller ASC 890) måste ha så pass mycket datorkraft att de kan simulera de ingående modellerna av flygplan och kanske framförallt vapen. Till exempel så måste både skjutande och påskjuten enhet kunna simulera hela eller delar av en vapenleverans. Fördelen med detta är att det minskar kravet på bandbredd då båda enheterna kan simulera förloppet mellan kommunikationspaketen individuellt.

Den fullständiga och ackrediterade datormodellen för vapnet bör om möjligt användas för att slippa den rörliga kostnaden för att hålla flera modeller för samma vapen uppdaterade samt för att slippa diskrepanser mellan resultaten i realtid och senare utvärdering.

Beräkningskapaciteten för detta är uppskattningsvis en storleksordning högre än vad som finns tillgängligt för motsvarande funktioner i dagens flygplan men helt inom ramen för vad som är möjligt. Lyckligtvis är det beräkningsprestanda som inte nödvändigtvis behövs i krigsfallet så man kan tänka sig en väl isolerad enhet som har lägsta nivå av avionik-certifiering.

Det trixiga med framförallt simuleringsdelen är att den är distribuerad men måste hållas hyfsat synkroniserad. Därav kravet på låg latens och datorkapacitet på enheterna så att bandbredden går att hålla nere.

Direkt feedback

Det är väl belagt att lärandet blir bättre ju närmare i tid det som utvärderas själva utvärderingen sker. Det bästa är direkt feedback på det man gör. Med UTSIM 2030 sker all utvärdering direkt, precis som i en simulator. Om en pilot skjuter en robot så simuleras den av samtliga relevanta deltagare. Om den träffar får den beskjutna reda på det direkt och kan dra sig ur striden samtidigt som radarekot försvinner från den skjutandes radarskärm. Flygplanet försvinner direkt i StriC och det påverkar således inte striden längre.

Genom att roboten simuleras även i det påskjutna flygplanet så kan det genereras syntetisk radarvarning i det flygplanet, precis som om roboten var skjuten på riktigt. Enbart detta skulle öka kvaliteten på övningsutbytet enormt.

Luftvärn kan ge adekvata varningar i flygplanen under övning och om de är spelade av riktiga luftvärnsenheter – om än kanske i simulator – så kommer det att leda till viktig träning för både piloter och luftvärnsoperatörer. Framförallt så kommer man att få ökad förståelse för varandras förutsättningar redan i fred, vilket kommer att ge högre operativ effekt i krig.

Simulerade enheter

En av de svåraste utmaningarna med att öva realistiskt är att kunna uppbringa det antal enheter som behövs för att skapa en realistisk övning. Genom att blanda en simulerad verklighet med de fysiskt ingående flygplanen så ökar värdet på flygtiden enormt. Man kan starta med fyra flygplan och delta i en övning med 30 realistiska fiender som flyger helt enligt fiendens taktik. Möjligheterna att öka kvaliteten på flygtiden är stora.

Jag vet med säkerhet att det med små medel går att skapa CGF (Computer Generated Forces) som agerar helt autonomt och dessutom mycket likt hur piloter agerar och flyger. Detta är en förutsättning för simuleringsdelen. Det går inte att använda sig av “dumma” generade styrkor som bara går mot förutbestämda mål och kanske har några regel för undanmanövrar. Om de simulerade enheterna inte agerar trovärdigt så riskeras en felinlärning alternativt “gaming” där de riktiga piloterna lär sig hur de simulerade enheterna (som inte lär sig) agerar och enklast bekämpas.

Den svåra biten att lösa med simulerade enheter är förmodligen inte den tekniska. Det gick som nämnt i en tidigare del ganska fort att skapa dessa på FOI/FLSC. Den svåra delen är hur de påverkar flygsäkerheten. Hur påverkar det pilotens uppfattning om riktiga flygplan om det finns massor som är simulerade? Är en nära kollision med en simulerad enhet att betrakta som tillbud? O.s.v. Detta är frågor som måste lösas och lösas direkt eftersom de måste inarbetas i regelverk, vilket tar tid.

Standardövningar

En förutsättning för att utvärdera den operativa effekten för luftstridskrafterna är att det med jämna mellanrum genomförs övningar med över tiden fasta parametrar, en sorts evaluering. Dessa övningar ska vara gjorda för att kunna resultera i ett eller flera mätbara resultat som kan jämföras över tid. Flygdivisioner med olika nivåer av prioritet, och därmed tilldelad flygtid, kan om övningarna är listigt utformade kravsättas att uppnå en nivå som motsvarar förväntad operationell effekt.

När man kombinerar ett ombordssimulerings- och träningssystem (embedded training) med standardövningar så kan man skapa ett effektivt återkopplat system för budgetering och prioritering av medel. Över tiden kommer man skaffa sig information vad det faktiskt innebär för den operativa effekt man mäter om man till exempel drar ner på flygtid. Bara genom möjligheten att trovärdigt rikta flygtid dit den behövs för att uppnå en viss operativ effekt just där, och inte dela ut den med bedömningar mellan två kända fingrar, borde ge en effekthöjning värd hundratals flygtimmar – och därmed miljoner – per år.

Med ett bra och kvalitetssäkert utvärderingssystem blir det inte som idag en bedömningssport där divisionschefen bedömer sin egna divisions färdigheter, något som alla nog förstår innebär viss problematik. Speciellt eftersom en divisionschefs bedömningar kan bli föremål för ändringar högre upp i hierarkin när de inte stämmer överens med vad man förväntat sig, så kallad skönmålning.

Simulering för utveckling

En av de största långsiktiga fördelarna med UTSIM 2030 är att man kan simulera framtida system, eller utvecklade versioner av nuvarande, och med hög konfidens mäta dess operativa effekt under vanlig övningsverksamhet. Man kan till och med syntetiskt skruva upp radarns upptäcksavstånd eller mäta hur en ny typ av sensor påverkar den operativa effekten.

Med en bra och effektiv utveckling av de modeller som simuleringen baserar sig på kan Försvarsmakten i direkt samarbete med industrin veta innan beställning vad ett system ger och inte behöva beställa i blindo på flashiga Power Points.

Då det inte är troligt att Försvarsmakten kommer att ha möjlighet att bygga upp en egen organisation med beställarkompetens inom stridsflyg, då det kräver dedikerade piloter med speciell kompetens över lång tid, så är simulering av nya vapensystem under ordinarie övningar en bra lösning som skapar synergier. Det gör också att piloter som flyger på de divisionerna kan delta i utvecklingsarbetet redan från början och hjälpa ingenjörerna få operativ förståelse.

Slutsats

Med UTSIM 2030 kan

  • piloterna varje pass öva ett trovärdigt scenario som inte är avhängigt antal tillgängliga flygplan till en bråkdel av kostnaden att flyga med dessa enheter på riktigt,
  • resultat av striden återmatas direkt för snabbare inlärning och mer korrekt utfall,
  • en trovärdig feedbackloop där både enskilda piloters och hela divisioners operativa effekt mot relevanta scenarion mäts och jämförs över tiden för att kunna prioritera bättre,
  • utveckling ske kontinuerligt och samtidigt med övning och utvärderas i rätt kontext för att erhålla högre konfidens på operativ effekt för olika lösningar.

Vänligen,
Mikael Grev

Saudiarabien och vår moral

Saudiarabien är ett land som vi inte delar många värderingar med. Faktum är att vi anser dem vara fullständigt barbariska med vidrig prygling för aktiviteter som väst betraktar som mänskliga rättigheter.

Att Saudiarabien är en diktatur i praktiken är en aspekt. En diktatur i den bemärkelsen att det inte finns fria val och att en elit styr landet. Faktum är att de flesta länder i regionen är diktaturer, med undantag av Israel, som vi lyckats ställa oss på kant med. Att diktaturer kan vända sin politik snabbt och utan möjlighet till intervention av folket gör att man bör vara mer restriktiv när man drar slutsatser om deras avsikter.

Det finns i skillnaden mellan diktatur och demokrati egentligen inget som indikerar god eller ond, krigshetsande eller fredsälskande; det är enbart ett statsskick. Den kanske mest kända, om än inte den “bästa”, demokrati vi har – USA – är den demokrati som också anfaller andra länder oftast. Något som vi kanske ska vara tacksamma för men som också slår sönder vissa argument mot just diktaturer i sig.

Det finns en allmän åsikt att Sverige inte ska sälja vapen till länder som kan komma att använda dem. Den mer nyanserade versionen är att de inte ska använda dem i offensivt syfte, men detta kommer ofta bort i det upphetsade samtalet.

För mig så skulle världen vara bättre om alla länder hade ett effektivt försvar men dåligt anfall. Om alla kunde försvara sig men ingen hade kapacitet att anfalla så skulle få krig uppstå eftersom kostaden skulle bli för hög. Detta är en utopi såklart eftersom inte alla vapen kan delas in tydligt i anfall och försvar men det är värt att beakta. Många tror felaktigt att inga vapen är lösningen, men det innebär bara att anfall och försvar är av samma storleksordning och anfall kommer då bli förhållandevis billigt. 

Jag brukar, mest på skämt men med lite allvar, säga att i en värld utan vapen blir den som först lyckas bygga ett gevär diktator.

Är man mot ett lands moraliska ståndpunkter, som Sverige är mot Saudiarabien, så borde argumentationen gå mot att vilja förändra deras moral. Detta är mycket svårt och tar tid då moralen är förankrad i värdegrunden.

Just värdegrund är av media och managementkonsulter ett till del förstört begrepp eftersom de fått det att låta som det är något som man kan påverka. Det är det inte. Värdegrunden sätts under uppväxten beroende på upplevelser, sina medmänniskor och en del annat. För att förändra sin värdegrund behöver man både verkligen vilja göra det och normalt få professionell hjälp av en KBT-psykolog eller liknande.

Det är en mycket långsiktig plan att ändra ett lands – eller snarare dess befolknings – värdegrund, som skulle vara fallet med Saudiarabien. Vi pratar decennier eller längre. Försök att likt Irak, Libyen eller Nordkorea tvinga på en ny värdegrund fungerar inte. Det finns ingen chockbehandling av värdegrund. Det enda som fungerar är långsiktig vridning genom goda influenser, framförallt på den unga befolkningen.

Många trodde nog att ryssarna efter 20+ år av västinfluens hade ändrat sin värdegrund. De ändrade sitt sätt att agera efter de västinfluerade förutsättningar som fanns. Den återgång till nationalism och stolthet som är fjärran oss svenskar är ett exempel på att värdegrunden är djupare än hur man agerar. Ryssland hade behövt 50-100 år till – minst – för att verkligen förändra värdegrunden till en som är mer lik vår.

Att sluta sälja vapen till Saudiarabien kommer inte att påverka deras moral, snarare tvärt om. Genom att närvara så påverkar man, om än mycket sakta, sin partner. Dock sker detta enbart om det man ser verkar vara lockande och upplevs positivt. Jag tror att Sverige har en del att bjuda på här men vi riskerar inte att bli som dem eftersom vi inte är lockade av deras moraliska ståndpunkter.

Att sluta sälja vapen till Saudiarabien är, om vi ska vara ärliga, ett sätt att straffa dem. De stämplas omoraliska och ska för detta straffas. Jag kan förstå och till del sympatisera med den ståndpunkten. Men man ska då också veta att man gör just detta – straffar – och inte försöker att långsiktigt lösa problemet. Man ska därför inte slå sig för bröstet som moralens väktare utan ödmjukt inse att det är straffa och lämna därhän man avser göra.

Man kan också undra hur mycket vi egentligen straffar dem genom att sluta sälja dem vapen. Vapen är köparens marknad under överskådlig framtid, kanske alltid. Det finns många som vill sälja. Detta betyder att Saudiarabien inte kommer att ha några problem att köpa vapen någon annanstans. Så kanske till och med straffet uteblir. Den enda effekten med att sluta sälja vapen till Saudiarabien blir troligen att de köper sina vapen från ett annat land som har mindre positiv – eller kanske rent negativ – påverkan på dess moraliska utveckling.

Om vi är ärliga med att vi inte vill göra handel med dem för att de står för långt ifrån vår moral så ser jag inte varför vi ska begränsa oss till vapen, som kanske är den enklaste saken för dem att ersätta och därför straffar minst. Varför inte istället införa och driva på regelrätta sanktioner ihop med EU? Vi är ute efter att straffa och bör i så fall göra det på ett sätt som gör att straffet känns, annars är det väl meningslöst?

En stor anledning till att vi har saudiavtals-debatten i Sverige just nu är att detta är en perfekt storm för vår förhållandevis stora och högljudda anti-vapenlobby. Vapen, piskrapp och antifeminism är i dagens mediaklimat kraftfulla allierade för att föra fram sin åsikt och Saudiarabien är nästan en optimal fiende att samla sig mot. Få kan i ett trängt läge finna argument för att möta dessa åsikter och det tar tid och tankekraft att lyfta samtalet från känslor till en intellektuell nivå.

Om vi är seriösa med att straffa Saudiarabien för deras omoraliska leverne så ska vi inte göra detta enbart genom ett vapenembargo. Vi ska göra det genom att driva på sanktioner inom alla områden. Vill vi istället försöka påverka dem långsiktigt att driva mot våra moraliska ståndpunkter så ska vi öka vår handel; all vår handel. Enbart genom långsiktig närvaro av länder med vår moral kan Saudiarabien och därigenom mellanöstern i stort påverkas. Att som vissa debattörer försöka chockbehandla mellanöstern till att acceptera vår moral som sin egen går inte, oavsett bästa välvilja. Stöd för detta finns att hämta både i psykologin och historien.

Vänligen,
Mikael Grev

Nyheten med enbart förlorare

Det var med sömn i ögat och kaffet vändandes i strupen som jag läste Expressens förstasida i morse. Förstanyheten var att utrikesminister Margot Wallström hade gjort eftergifter för Putin och förbjudit Försvarsmakten att använda Estländska flygbaser under en övning i vår. Detta var för dåligt för att inte vara sant! Med det menar jag att journalisten (Niklas Svensson) självklart måste ha extremt torrt på fötterna för att göra ett sådant bombastiskt utspel. Nyheten är av en en sådan dignitet att det påverkar karriärer, utrikesministerns eller journalistens.

Expressen tydliga påstående: "- JAS-planen stoppas"
Expressen tydliga påstående: ”- JAS-planen stoppas”

I ren affekt och eftersom jag inte kunde föreställa mig att en journalist skulle riskera den egna karriären medveten om både insatserna och korten på sin egen hand så hoppade jag på tåget mot utrikesministern. Man lär så länge man lever, för nu vet jag att nyheten var mer komplex.

Först och främst måste nämnas att det har i och med detta åsamkats skada för svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Hur stor är inte klart i skrivande stund då det återstår att se hur nyheten slås upp i utländsk media. Den svenska självbilden är dock sargad. Många kommer bara att läsa rubriken och tror att vi nu är i Putins ledband.

Det visade sig ganska snart att Försvarsmakten inte ens hade planerat att landa i Estland under sagda övning. Och i min erfarenhet är sådant ganska ovanligt, inte minst av ekonomiska skäl. En övning med flygplan baserade utomlands är dyrt och pengar är ett problem. Försvarsmakten dementerar dessutom tydligt att de fått någon styrning från politisk håll. För mig är detta inte förenligt med rubriken enligt bilden. Någon far med osanning, och jag är övertygad om att Försvarsmakten inte skarvar en tum.

Det visar sig att UD:s kabinettsekreterare Annika Söder – allt enligt ett läckt PM – sagt följande:

Inga svenska plan skulle landa på estniskt territorium, och detsamma gällde Finland.

Man skulle kunna tycka att detta är ganska långt ifrån vad Expressen rapporterar, och det är det. Men är det oklanderligt? Nej, i min mening är det inte bra att ge en tum mot den antagonist som Ryssland på senare tid blivit. Allt man säger kan och kommer i dessa lägen att tolkas på för motståndaren – vilket visat sig kunna vara både svensk media och Ryssland – mest optimala sätt. Diplomati är inte helt olikt mediaträning i dessa lägen, säg inget som kan tas ur sitt sammanhang och göras till en dålig nyhet. Söder skulle självklar ha svarat på frågan som föranledde svaret att Ryssland inte har att göra med var vi landar utan att detta är något som Sverige – och Sverige ensamt – bestämmer över och ändrar efter behov!

Den kanske mer intressanta frågan är vem som läckt dokumentet. Klart är att svensk utrikespolitik lidit ett nederlag i trovärdighet. Klart är också att Ryssland har mest att vinna på nyheten som den har spelat ut sig.

Flera har här spelat så kallade nyttiga idioter.

  • Utrikesminister Wallström med underställd kabinettsekreterare Söder har inte förstått att hantera en motståndare som är avogt inställd och som lever på maktspråk, yta och ”posturing”.
  • Journalist Niklas Svensson har, oavsett om källmaterialet (PM:et) är tillhandahållet av illvilliga krafter (interna eller externa) eller en ensam idealist, blivit en bricka som spelats med kortet om evig berömmelse för det stora avslöjandet.
  • Expressen och DN (Bonnierkoncernen) – vilka båda slog upp nyheten stort – har underlåtit att göra adekvat faktakontroll, alternativt låtit ett köttben av denna storlek påverkat omdömet.

Det man som sammanfattning kan säga är att nyheten är en nyhet, men den är att utrikesminister Wallström inte förmår leverera en trovärdig utrikespolitik i den säkerhetspolitiska situation som nu råder. Kanske hade den feministiska utrikespolitiken passat bättre i den era av evig fred i Europa som många trodde kommit för att stanna.

Det går inte att vara mjuk mot de hårda eller snäll mot dem som vill oss illa, hur än man öskar att världen vore bättre än den är.

Vänligen,
Mikael Grev

P.s. Det finns inga bekräftade dementier på att Carl Bildt inte stått och bankat huvudet i väggen större delen av dagen.

Stridsflyg 2030 – flygbaserna

Jag beskriver bakgrunden till ett nytänk i flygbassystemet 2030 i ett nyligen gjort inlägg hos Wiseman’s Wisdoms. Det är obligatorisk läsning för att förstå varför nuvarande bassystem, och den tidigare hyllade Bas 90, inte längre räcker till som grundkoncept.

Delar för denna artikelserie om stridsflyg 2030:

  1. Förutsättningar
  2. Neural – UCAV med värdflygplan
  3. Flygbassystem 2030
  4. Simulerad strid och utvärderingssystem 2030
  5. Skalbar insats med Neural
  6. Hantera luftrumsbestämmelser för UCAV

Prolog – reglera för krig

Något som delvis saknas i försvarsmakten är en uttalad idé om vad som ska hända med vårt digra regelverk när vi utsätts för en krigshandling. Grunden är att samma regler ska gälla i krig som fred. Det finns mig veterligen ingen alternativ regeluppsättning som träder in annat än i undantagsfall. Detta betyder inte att allt kommer att ske enligt fredsregler, nöden har ingen lag. Men så länge som det inte är definierat vilka regler som kommer att gälla i krig så kan man inte heller skapa optimala system för krigsfallet.

Det blir svårt för divisionschefen som kan behöva ställa sin personals väl och ve mot ett effektivt försvar av Sverige, något som kan leda till oförutsägbara prioriteringar. “The need of the many outweigh the need of the few.” sades av en karaktär med logik som rättesnöre men den praktiska tolkningen i krig är förmodligen lika många som det finns uttolkare.

När du läser nedan kanske du kommer att reagera på att vissa delar inte är helt förenligt med gällande regelverk. Detta är gjort med öppna ögon men kräver den kanske svåraste delen i Stridsflygidé 2030, att våga planera för krig och operativ effekt som kanske inte alltid är förenligt med den enskildes chans att klara sig oskadd i varje situation. Det råder ingen tvekan om att svåra beslut behövs i krig och att militära chefer kommer att behöva skicka sin personal dit faran härskar.

Genom att redan i fredstid – med hjärnan i förarsätet och möjligheten att analysera läget i lugn och ro – skapa en uppsättning regler att förhålla sig till så kan man beställa vapensystem som bättre fungerar utifrån dessa premisser. Ett exempel är synen på flygsäkerhet. Vapen- och bränsletransporter är en annan. Regler som passivt skadar fler än de har möjlighet att aktivt rädda är många.

System byggs idag ofta med de civila reglerna som grundförutsättning. Om det skulle vara mer optimalt för försvaret av Sverige att ta en IRIS-T i bakluckan på en militär personbil och köra runt den mellan olika mobila klargöringsplatser i Sverige så är detta inget som låter sig planeras idag.

Jag tror att den tydlighet man tror sig säkrat med att ha samma regler i krig och fred är att lura sig. Regler blir ofta ett resultat av viss trygghetsnarkomani i fred kommer att åka ut genom fönstret så fort medarbetare stupar på grund av dem. Sedan sitter vi där – i ett efterläge – med en mer anpassad regeluppsättning men utan fördelen av att ha en utrustning optimerad för de ökade möjligheterna.

Mothållande till resonemanget ovan är att man ska öva i fred som man avser strida i krig, eller i alla fall så likt som möjligt (mer om detta i nästa del). Det går inte att skapa regelförändringar som radikalt förändrar förutsättningarna för striden om man inte på något sätt kan öva med dessa även i fredstid. Exempelvis; en Gripen måste vara ILS-utrustad i fred (eller ha motsvarande landningshjälpmedel) även om det skulle vara tillåtet att använda ett helt internt automatiskt landningssystem i krig och därmed vara oberoende av banans landningsutrustning. Det viktiga är att man kan skapa och räkna med krigsbaser där inte alla har en ILS tilldelad i krig.

Extrem spridning

Den avgörande och dimensionerande faktorn i ett flygbassystem är i vilken mån man kan verka med flygande enheter från basen över tiden, samt med vilken konfidens detta kan försäkras, det senare inte minst viktigt. Minsta risk för att rullbanor kan ha mineras i förväg, inte kan försvaras mot specialförband eller kan bombas och mineras med ballistiska robotar eller kryssningsrobotar gör lösningen sämre och mindre framtidssäker.

Ett sätt att garantera verkan över tiden i ett krig är att vara rörlig och oförutsägbar. På detta sätt kan man förlora enskilda enheter, med viss nedgång i stridseffekt som följd, men man har ett bättre skydd mot de katastrofala följder som en sönderbombad bana har för en flygbas i dagens system. Fienden kan i ett extremt distribuerat bassystem inte räkna med att kunna bekämpa all – eller ens en betydande del av – vår baskapacitet, vilket skapar en avhållande tröskeleffekt.

Är man beroende av en eller få baser så kommer fienden – precis som vi skulle göra – initialt slå stenhårt mot dessa i syfte att förlama hela flygsystemet. Läste ni inlägget hos Wiseman’s Wisdoms som länkat i ingressen så vet ni att vi nu inte bara har detta problem utan också inget sätt att värja oss mot det.

Det enklaste, och på det sätt försvarspolitik tyvärr ofta förs, är att med plåstermetoden lappa över en svaghet med ett materielinköp utan att egentligen lösa grundproblemet, i detta exempel det djupa beroendet av få flygbaser för stridsflyg. Kompetent luftvärn löser inte ensamt problemet, det gör bara kostaden för motståndaren högre. Effekten att kunna slå ut allt stridsflyg finns kvar och de kan till exempel genom en uppdatering av styrprogramvaran i Iskander-M kanske undgå vårt nya luftvärn och igen vara ovanpå.

Även om extrem spridning och mobil klargöring har uppenbara fördelar så finns det nackdelar och svårigheter som måste lösas. En av dessa är hur man håller koll på sina enheter, hur man säkert kommunicerar med dem och optimerar deras uppgifter för att kunna arbeta mot samma mål. Som entreprenör och programmerare vet jag att detta är lösbara problem, det handlar bara om vilja, rätt kompetens och ge rätt förutsättningar.

Med den rådande ekonomiska verkligheten för försvarsmakten, som enligt min bedömning kommer att vara rådande under överskådlig framtid (dock på betydligt högre nivå än nu), så har Sverige inte råd att satsa på stora truppkoncentrationer och tilldela stora resurser för att försvara dessa. Sverige måste övergå till ett mer modulärt och distribuerat tankesätt på alla möjliga områden i syfte att öka uthållighet, tröskeleffekt och försvarseffekt per krona.

Den troligtvis svåraste nöten att knäcka med extrem spridning är logistiken. Jag är övertygad om att det går att lösa men det måste till en hel del tänkande från logistikexperter. Det är bland annat inom detta område jag ser behov av regelförändringar i för krigsfallet. Bränsle och vapen måste kunna levereras effektivt utan en enorm organisation. Snabbhet, mobilitet och autonomt uppträde ska vara nyckelord, inte direkt ledord tagna från den precis införda logistikkedjan. Även om det klingar lite science fiction tror jag man inför denna era (2030) bör utvärdera leveranser av allt utom kanske bränsle med UAV:er.

Korta start- och landningssträckor

Både Gripen E+ och vår ännu imaginära UCAV Neural ska fokuseras på att kunna landa på korta landningsbanor. För Nerual ska vanliga större vägar kunna användas, i den mån de inte har mitträcke. Det som skiljer Neural från en Gripen är att den behöver mindre bränsle, hänger lättare vapen (inga tunga bomber eller spaningskapslar) samt har färre system som behöver servas av tekniker.

Robusthet är en viktig del av designen för Neural, den måste vara enkel att hålla i stridbart skick med få resurser. Snabbtankning (innebär motor igång) ska vara den normala typen av klargöring och sker på några få minuter, precis som gör Gripen idag. Även hänga nya vapen ska kunna ske på samma snabba sätt.

Ett beslutssystem optimerar var varje Neural ska landa, klargöras och starta med hänsyn till slumpmässig spridning, behov av och tillgång till vapen och bränsle, planerad försvarsplanläggning och så vidare. Vid reparationer så måste risken att landa nära eller på en av de större baserna tas. Vid snabbtankning så landar den i närheten av en av de mobila klargöringsteamen som också styrs av samma beslutssystem.

I stället för att ha en stor organisation kring en flygbas för Nerual så används mobila klargöringsteam. Dessa är mer likt jägargrupper och ligger gömda mellan klargöringar snarare än kräver skydd av basjägare eller liknande. De är helt autonoma och åker runt på svenska vägar till sin destination för nästa klargöring. Armén är förmodligen bättre på att sätta upp dessa typer av minimala jägarlika förband.

Neural skyddas naturligt genom att vara extremt spridda men också genom att alltid vara startklara den korta tid de inte är i luften. En klargjord Neural står parkerad på ett sätt som gör att den på någon minut kan vara i luften efter en order från operatör. På detta sätt blir den en aktiv och mycket effektiv del av luftförsvaret mot den plats de försvarar. Ett vanligt flygplan går inte att skydda på detta sätt eftersom det snabbt skulle slita ut piloterna om de var tvungna att sitta i flygplanen.

En Nerual blir på detta sätt svår att bekämpa på marken. Allt som behövs är en lite förvarning den lilla tid den står på marken. Hur svår den är att bekämpa väl i luften är en mycket teknisk sak som inte avses avhandlas i denna serie.

Eftersom Neural kan lämnas över mellan olika värdflygplan så kan de utnyttjas betydligt större del av tiden än ett flygplan. Kan man inkludera lufttankning, lång tid i luften per tankning och så hög robusthet som jag hoppas på så kommer Neural vara större delen av tiden i luften och dessutom en aktiv del i striden en stor del av denna tid.

Genom att Neural är outtröttbar så kan den operera dygnet runt som sensorer eller i spärrbana utan ett värdflygplan och som framskjuten sensor- och vapenplattform när en Gripen tar kommando över den för att genomföra mer komplicerade uppdrag som behöver pilot på plats. Detta ger högre operativ effekt per krona jämfört med ett bemannat flygplan samtidigt som det ökar effekten på våra bemannade Gripar när detta är önskvärt.

Gripen E+

För Gripen är det knivigare med extrem spridning. Vikten är ett problem även om Gripen är förhållandevis lätt i grundutförande. Idag har Gripen C/D många konfigurationer där det inte ens i bra väder finns möjlighet att starta och landa på kortbana (800m). Vikten innebär problem för underlaget och vanliga vägar utan förstärkning inte kan normalt inte användas. Samma spridningssystem som för Neural kan således förmodligen inte utnyttjas annat än i nödsituationer, av vilka det förvisso kommer finnas flera i en krigssituation.

System med en sorts hangarfartygskrok för landning kan vara en möjlighet för landning på korta banor – likaså bromsskärm som fanns på Draken – men det löser inte problemet med starter i varmt väder och tung last, då dragkraften inte räcker till. Tekniska innovationer inom området start och landning på korta banor med minimalt med banutrustning kommer att vara en nyckelfaktor för framgång i ett krig där fasta installationer är svåra att försvara.

För Gripen ska systemet med kortbanor återupprättas där kortbanor “från förr” återställs, dock av kostnadsskäl enbart asfaltsdelen. Redan för 15 år sedan fanns ett landningssystem till Gripen som inte krävde något externt landningshjälpmedel utan förlitade sig helt på interna sensorer. NILS (New Integrated Landing System) infördes dock aldrig skarpt. Genom att återinföra ett landingssystem som är helt autonomt – och eventuellt helt automatiskt – så skulle det bli betydligt enklare att sätta upp nya baser. ILS-utrustning som används för att landa i dåligt väder idag kräver installation vid banan som är både sårbar, kräver specialkompetens och finns i begränsad tillgång.

Det enda sättet att försvara Gripen på en flygbas är genom spridning inom basen och många skenmål. Detta kan dock aldrig bli annat än en procentuell överlevnadsmöjlighet där bekämpning som bäst blir slumpmässig med förhållandet mellan antal skydd och antal riktiga flygplan. Tiden där det gick att med stora mängder betong skydda flygplan är nog annat än i undantagsfall (F 16 i Uppsala) förbi. Här finns mycket smartness i försvarsmakten men liten vilja att lösa problemet eftersom fokus inte legat på att försvara Sverige på länge.

Luftförsvar av flygbaser

Det kommer att vara omöjligt att sprida Gripen som man kan sprida Neural. Luftförsvaret av de få baser som kan återställas – bedömt max ett tiotal – är därför av yttersta vikt för att kunna försvara Sverige under mer än inledningsfasen. Finns det minsta möjlighet till förbekämpning eller sabotage av de delar som krävs för att hålla basen igång så faller försvaret och kommer att bli en prioritet för den som vill annat. Detta är enkla förutsättningar att förstå men ack så viktiga att ta till sig.

Det finns många platser som tarvar förvar av ett kompetent luftvärn som kan hantera fiendens hela batteri av avståndsbekämpning. Allt ifrån kommunikationsmaster till logistikanläggningar måste fungera för att försvaret ska kunna upprätthållas i mer än timmar och dagar. Det som gör att flygbaserna trots detta bör prioriteras över allt annat är att med dem utslagna så är det i praktiken omöjligt att försvara de övriga platserna, än hur bra luftvärn de har. Luftvärn är defensivt och går nästan alltid att undgå och/eller bekämpa om man ges ostörd tillgång till luftrummet i dess närhet.

Flygfarkoster kan däremot parera fiendens taktik i flygarenan och är en förutsättning för att försvaret i övrigt ska kunna fungera. Om detta skrivs om i princip i alla taktiska och strategiska publikationer. Luftherravälde är en nyckelfaktor och den som har det har initiativet. Att det inte inom försvarsmakten är en naturligt accepterad förutsättning kan man hitta många anledningar till. Att det övas för lite tillsammans är en anledning. Att man tar Sveriges attackförmåga (som inte har avståndsbekämpning) som exempel för vad fienden klarar en annan. Den nu förlegade kampen om medel mellan försvarsgrenarna samt avsaknad av reellt hot – och därmed möjligheten att leva i en kvasivärld – ytterligare anledningar. Detta kan bara lösas med försvarsmaktsgemensamma övningar där förlust av luftherravälde får de konsekvenser som de skulle få i verkligheten.

Exakt vilket luftvärnssystem som bör införskaffas ligger utanför detta inläggs omfång och kommer med säkerhet förändras innan köpet blir aktuellt.

Klart är att ett mycket kompetent luftvärn som kan försvara mot fiendens samtliga avståndsbekämpningssystem är en absolut förutsättning för att försvara Sverige. I första hand måste de platser som skapar förutsättningar för att förneka fienden luftherravälde försvaras i syfte att kunna ge försvar till övriga funktioner över tid.

Vänligen,
Mikael Grev

Stridsflyg 2030 – Neural UCAV

Den första delen i denna serie definierade i grova drag förutsättningarna för en idé för stridsflyg 2030. Denna del kommer att förklara den operativa och skalbara delen, Neural. Det är en UCAV inte olik nEUROn.

Delar för denna artikelserie om stridsflyg 2030:

  1. Förutsättningar
  2. Neural – UCAV med värdflygplan
  3. Flygbassystem 2030
  4. Simulerad strid och utvärderingssystem 2030
  5. Skalbar insats med Neural
  6. Hantera luftrumsbestämmelser för UCAV

BVR-strid

För att förstå vissa delar av denna och följande artiklar behövs en övergripande förståelse för modern jaktstrid BVR (Beyond Visual Range). Wiseman har skrivit om grunder i BVR-strid. Jag skrev hos Wiseman om Gripen E vs JSF om många av förutsättningarna. Tyvärr är många utländska sidor som beskriver samma typ av strid undermåliga och det är risk att man får fel uppfattning från deras jämförelser om fart, g-krafter och annan specifikationsonani.

Neural

Neural är den skalbart effektbärande komponenten i stridsflyg 2030. Det är en UCAV (Unmanned Combat Aerial Vehicle) vilket innebär att den till skillnad från de flesta så kallade drönare kan bära vapen av olika slag. Den är inte helt autonom, men inte heller helt radiostyrd (RPA). Den tar inga egna insatsbeslut men behöver inte detaljstyras utan positionerar sig för att möjliggöra insatser och/eller optimal sensorfunktion. Den har både möjlighet att bära Air-to-Air och Air-to-Ground-vapen samt flera sensorer. Den är förhållandevis billig och den är signaturanpassad. Detaljer om vad den ska klara kommer att krypa fram efterhand men förvänta er ingen fullständig teknisk beskrivning då det är för mycket detaljer i nuläget.

Men först måste vi bara backa bandet lite och förklara varför vissa val är gjorda.

Kognitiv belastning

Piloten i en Gripen är redan överlastad med information och krav på beslut. I en strid finns ingen tid över utan det handlar hela tiden om att prioritera det man vill göra och tänka på i syfte att uppnå maximal stridseffekt. Detta gör egentligen piloten till en ganska dålig operatör, men en helt oslagbar taktiker. Nästan alla handgrepp piloten gör kan en dator göra bättre givet samma information och förståelsen om vad som avses, men vad som ska göras bestäms bäst av en människa, som förstår den större bilden på vad som ska åstadkommas.

Det råder absolut ingen tvekan om att en dator tekniskt flyger ett flygplan bättre än en människa. Datorn har dessutom fördelen att den är outtröttlig och kan optimera på flera parametrar samtidigt, till exempel göra undanmanöver för hotrobot samtidigt som flygplanets attityd optimeras för sensorernas täckning om möjligt.

Under del 1 så var en av grundförutsättningarna att operativ effekt ska kunna tillföras billigt och snabbt. Ett sätt att tillföra effekt är att helt enkelt tillföra fler Gripen E. Tyvärr innebär det att man måste skala upp nästan hela den stridflygande delen av flygvapnet, något som ofta underskattas i diskussioner. Det behövs fler piloter, klargöringsresurser, säkpersonal, flygplatser o.s.v. Dessutom tar piloter runt sju år att utbildas och kräver därefter konstant övning, vilket kostar pengar.

Genom att istället tillföra den befintliga Gripenflottan – basflottan – högre operativ effekt i form av “hjälpredor” som Neural så kan man öka effekten snabbare och billigare. Det finns många fler fördelar och jag ska gå igenom dem en efter en.

Skalbar automation

Framtiden kommer att innebära mer automation i luftarenan. Denna övergång kommer generellt i världen att ske successivt. Men I ett klassiskt pendel-försvarsmaktsprojekt så skulle detta genomföras i en Big Bang, PRIO style. Allt gammalt ut och nytt in. Det är ofta inte det mest optimala sättet att göra en större förändring. Å andra sidan är Big Bang ofta det enda val som återstår om man väntar för länge med att ta det nödvändiga klivet så att inga andra val finns kvar.

Istället för att bygga upp en UCAV-flotta efter Gripeneran och riskera att det både blir glapp och funktionstapp så föreslår jag istället att UCAV-flottan blir en del av Gripenflottans vapen- och sensorfunktion. Detaljerna hur detta genomförs är det som kommer att göra projektet till en succé eller ett fiasko. Man måste ta in pilotens komplexa arbetssituation redan på designstadiet och inte tillföra mer arbetsbelastning. Man måste också mäta, utvärdera och tänka. Om och om igen.

Tankar på detta är inte nya. Det finns och har funnits projekt som har liknande angreppssätt. För att vara tydlig så baserar jag inte mina idéer på dessa projekt då jag inte har varit delaktig i dem.

Grundtanken är att en Gripen ska tilldelas en eller flera Neural. Dessa fungerar som framskjutna vapen- och sensorplattformar. Eftersom de är förarlösa så kan de utsättas för högre risk än sin värdflygplan. Några av egenskaperna för Neural:

  • Den är både fysiskt mindre än en Gripen och signaturanpassad och kan därför befinna sig närmare fienden med samma risk för upptäckt. Denna framskjutna position ger stor fördel vid olika typer av BVR-strid. Är den beväpnad med AA-robotar kommer skjutavstånd relativt värdflygplanet både bli längre och/eller tid till bekämpning kortare, båda avgörande fördelar.
  • Prestanda är minst höga underljud (M 0.9) men gärna överljud (tyvärr kostnadsdrivande). Det är kanske viktigare att Neural kan flyga ganska högt, uppåt 60.000 fot, gärna mer. Syftet är att få maximal vinkelskillnad mot sitt värdflygplan och göra upptäckt med fientlig flygplansradar svårare innanför de avstånd där den syns oavsett signaturanpassingen. Det är viktigt att konstruktionen är robust och kan svänga långt mer än de 9g som ett normalt flygplan kan.
  • Styrsystemet är semi-autonomt och agerar utifrån intentioner, inte direkta styrkommandon. Detta är välkänt territorium för FOI/FLSC, där liknande CGF:er (Computer Generated Forces) redan finns och fungerar. Detta avlastar dess operatör – t.ex. piloten i en Gripen – då man bara behöver ge Nerual kommandon liknande: “framgruppera”, “sök passivt i riktning XYZ”, “intag höjdöverläge”, “minimera signatur” o.s.v.
  • Neural har konstant dubbelriktad riktad och bredbandig kommunikation med värdflygplanet men klarar långa stunder utan kontakt utan att fallera. Kommunikation från värdgripen till Nerual sker med AESA-radarn och minimal effekt i syfte att inte röja position. Denna kommunikation är svår att störa ut då den är riktad mellan två punkter. Genom att Nerual hela tiden övervakar sin kommunikation med sin värd så befinner den sig aldrig längre bort än att kommunikation kan garanteras en viss kvalitet. Detta är för att mitigera risken för att störning ska leda till avsevärd effektförlust i en obrukbar UCAV.
  • Den kan tilldelas andra flygplantyper än Gripen. Dels ska den kunna styras från marken i den mån det finns länkförbindelse med tanke på störning, men den ska även kunna tilldelas att försvara transport- och HVAA-flygplan (High Value Airborne Asset) och styras av dessa. Fördelen att en Neural kan “offra sig” för att förneka inkommande robotskott är uppenbar och enbart detta borde kunna vara värt dess existens i en värld med mer avancerade LV-system som utan tvekan kommer att hamna i fel händer.
  • Den har ett system för att upptäcka flygplan inom någon kilometer framför nosen. Syftet är att den alltid ska kunna upptäcka flygplan i framsektorn och nära hundraprocentigt kunna undvika kollision i en ostörd miljö. Radar är mycket kostnadsdrivande (plats, effekt, kylning o.s.v.) och den ska därför hållas till ett minimum.

Sensorer

En Neural kan agera framskjuten sensor. Detta är värdefullare än man kan tro. Dels så är det enklare att mäta in något när man är närmare. Men framförallt blir det enklare med triangulering av signalkällor. Detta kan förvisso göras även med flera gripar men möjligheten att optimera sensorer i en intimt arbetande enhet utan flera viljor är bedömt bättre. Fördelen ligger i att Neural inte har en egen vilja eller upplägg utan är mer att se som ett delsystem till en Gripen, eller annat flygplan.

Det finns förslag på att man logiskt ska kunna låna och låna ut olika sensorer mellan gripar i en jaktgrupp. Detta är dock något jag tror mindre på i praktiken. BVR-strid är alldeles för komplex och kognitivt kapacitetskrävande för att piloten ska kunna vara med i denna beslutscykel. Och även om  man skulle lyckas med styrningen med ett intuitivt gränssnitt så blir de två piloternas olika stridssituationer svåra att styra så samverkan över tiden ger en betydande nettoeffekt. Det går här att göra jämförelse med så kallat bistatiskt anfall, där två flygplan samverkar om ett robotskott med en vapenleverantör långt fram och en måluppdaterare/sensor som ligger längre bak och länkar roboten efter skott. Det låter fantastiskt i teorin, och går att genomföra i ett initialt anfall, men snabbt blir striden för kaotisk för att denna typ av samverkan där tid, plats och avsikt måste stämma. Kvar återstår ett helt automatiskt system för samordning mellan två Gripen. Tyvärr faller det på att många sensorer inte är rundsökande och flygplanet måste därför vara riktat åt rätt håll, ofta under viss tid. Men eftersom systemet som optimerar sensorerna inte har någon kännedom om de två piloternas avsikt så blir det svårt att få effekt även i ett sånt system. Jag är inte emot ett sådant system men det måste först simuleras med piloter för att utröna dess effektivitet i verklig BVR-strid. Detta kan inte simuleras i automatiserade Monte Carlo-tester.

Fördelen med att Neural är tydligt tilldelade till ett värdflygplan är således att de ingår i en enhet med en vilja. Algoritmer kan därför leverera bättre predikteringar och därmed bättre sensoreffekt över tiden. Självklart ska sensorinformationen från en Nerual kunna läsas av samtliga på den svenska sidan, det är bara tilldelningen av rättigheterna till dess intention som ligger hos den gripen den är tilldelad. Det är datalogiskt också en mer väldefinierad och enklare lösning att optimera ett en-till-många än ett många-till-många-förhållande, något som kanske är svårt att bedöma om man inte är programmerare i grunden.

Vapen

Ett beväpna en UCAV är en kostnadsdrivande funktion så det måste göras med måtta och förstånd. Vapen och vapenbalkar gör signaturanpassningen betydligt svårare eftersom man antingen måste bära vapnen inombords, med rörliga luckor och storleksproblem som följd, eller leva med att radarmålytan (RCS) försämras betydligt med vapen hängda. Av flexibilitetsskäl så föreslås därför minst två versioner av Neural, med och utan vapen, dock med samma basplattform.

Det är självklart att en version med extremt bra signaturanpassning (stealth) skulle vara fördelaktig som passiv framskjuten sensor. Även om radarer utvecklas för att lättare se dessa stealth-UCAV så kommer de förmodligen alltid vara betydligt kortare upptäcksavstånd på dessa, vilket kan utnyttjas. Lika självklart är det att kunna ha dedikerade vapenleverantörer bärandes METEOR och/eller IRIS-T som befinner sig närmare fienden än beslutsfattaren – och framförallt fienden – tror.

Fördelen med framskjuten sensor som inte innehåller en pilot är större än man först kan tro. Detta gäller speciellt i ett skymningsläge, innan fullt utvecklat krig, eller där bilden av vilka som är fiender är komplex. ROE-träden (Rules Of Engagement) i dessa scenarion är ofta komplexa och kräver inte sällan identifiering av de flygplan, fartyg eller markmål som man får beskjuta. Det är här enkelt att förstå den limbo man hamnar i när man behöver komma tillräckligt nära för att kunna göra denna identifiering och denna gräns ligger innanför fiendens NOZ (No Escape Zone). Denna limbo är en anledning varför en vapenmässigt underlägsen fiende ändå kan vara svår att hantera i ett läge när inte “skjut ner allt från öster” gäller.

Med en framskjuten sensor kan identifiering göras utan risk för människoliv. Efter identifiering så underlättas dessutom vapenleverans om UCAV:en är beväpnad. Alternativt kan man göra en skalbar insats, men mer om detta i del 4. Eftersom Neuron är intentionsstyrd så behöver värdpiloten enbart ge kommando liknande: “identifiera mål X, inta skjutläge” för att sedan vänta och ge eventuell insatsorder.

Nerual är mestadels simulerad

Även om denna andra del handlar om Neurals egenskaper så känner jag mig manad att nämna den kanske största fördelen med Neural; den är i fredstid normalt 100 % simulerad under övning! Det finns som jag tänkt konstruktionen av systemet ingen anledning att öva med en eller flera Neural fysiskt i luften. Det enda det skulle innebära är rörliga kostnader för övning, något vi försöker undvika.

Denna möjlighet finns inte för flygplan med piloter. För oss så är själva flygandet en stor del av övningen. Att träna på att hantera stressen, klara de fysiska påfrestningarna och själva manövreringen av flygplanet låter sig inte tränas lika effektivt i simulator. Mycket kan övas i simulator men en pilot behöver sin dyra flygtid för att bli bra. Så är inte fallet med en UCAV som är en del av en Gripen, den kan utan nästa någon negativ effekt simuleras då den inte behöver tränas. Detta sparar enorma pengar i rörlig kostnad för att hålla ett stridsflygsystem på en viss operativ nivå.

Vänligen,
Mikael Grev

Stridsflyg 2030 – förutsättningar

Detta är en artikelserie i ett ännu okänt antal delar. Syftet är att beskriva hur de flygande och stridande delarna i ett framtida flygvapen kan se ut för att möta de förutsättningar jag anser vara viktigast. Idén är min egen och inget jag arbetat med under mina 17 år som Gripenpilot. Vissa teknikaliteter som kan tänkas vara känsliga utelämnas.

För att kunna presentera en genomgripande idé så måste det först finnas givna förutsättningar. Utan förutsättningar så är det svårt att bedöma om lösningarna är bra eller dåliga. Olika förutsättningar ger olika optimala lösningar. Med USA:s budget är en uppsättning lösningar optimala – intressant nog nära maximal – men för Sverige, med sin fokusering på ekonomi i försvarsrelaterade frågor, så är optimal något annat.

Detta första inlägg handlar mycket om förutsättningar och prioriteringar, men redan från nästa del så blir det lite modern stridsflygtaktik. Häng med!

Ekonomi

Sverige kommer inom överskådlig framtid att fortsätta bedriva sin försvars- och säkerhetspolitik med försvarsförmåga per krona som den högsta av prioriteringar. Vi använder inte vår militära förmåga för politiska ändamål, vilket skulle kunna förändra denna prioritering. För att skapa ekonomiskt fördelaktiga lösningar så måsta man definiera vad som är kostnadsdrivande och vad som ger operativ effekt. Genom att skapa stridsflygsystem där dubbel effekt kostar betydligt mindre än dubbelt så mycket så är mycket vunnet och detta är ett av huvudsyftena med denna idé.

Genom att skapa en bra och stabil basplatta och en effektgivande del som kostar mindre per effektenhet än att utöka själva basplattan så skapar man bra förutsättningar för ett flygvapen som är både skalbart på kort tid och med hanterbar ekonomi.

För få ekonomi i något som är svenskt så behövs export. Det är därför en grundförutsättning att systemet både i sin helhet och i delar ska kunna säljas på export. Det får inte ha lösningar som enbart fungerar för svenska förhållanden såvida det inte finns alternativ.

Flexibel försvarskapacitet

Det ska vara tydligt och förutsägbart att skala upp och ner försvarseffekten. Systemet ska således med minimal fördröjning och varians i tid enkelt kunna följa det säkerhetspolitiska svängningarna i världen. Den operativa effekten får således inte vara proportionellt beroende av dyr och tröghanterad infrastrukturer som till exempel flottiljer.

Att lägga ner en flottilj ger minimala besparingar och först efter lång tid. Att öppna en ny flottilj är idag en oöverstiglig kostnad, både monetärt och realpolitiskt. Det är dessutom beroende av en politisk punktansträngning som är svår att genomföra. Det är således inflexibelt att basera ett flygvapen på proportionalitet i antal flottiljer. Detta gäller både i fredstid, med antal start och landningar på en bana, och i krig där de är enkla mål att slå ut.

Det måste gå att skala upp och ner stridsflygeffekten med ett par hundra procent utan att det krävs stora politiska beslut eller väntetider. Det ska åtgå minimalt med tid och risk för fördröjningar mellan viljan att uppnåd en viss operativ effekt och dess uppmätta leverans.

Mätbar försvarseffekt

Det ska vara mätbart vilken operativ effekt som för närvarande finns. Detta ställer krav på kontinuerlig utvärdering under de förhållanden som förväntas i kris och krig. Om man bygger ett system som är svårt att utvärdera under verkliga förhållanden, eller om det krävs speciell utrustning eller specifika aktiviteter för att göra det, så kommer skillnaden mellan upplevd och verklig kapacitet att divergera och vara känslig för tolkningar drivna av alternativa agendor.

Som exempel så är lämnar utvärdering i dagens flygvapen en del att önska. Bara det faktum att flygpass utvärderas i efterhand, i den mån detta görs, och inte utfallet sker direkt i luften diskvalificerar lösningen direkt. En övad strid i luften måste ske precis som under verkliga förhållanden. De som blir nerskjutna får veta detta exakt och direkt och agera därefter för att inte mer påverka striden.

Mätbar effekt innebär att de övningar som flygs i alla påverkande delar måste vara samma som de under krig eller krigslika förhållanden. Det får inte finnas en uppsättning regler för fred och en uppsättning för krig. På samma sätt så får inte fredsrutiner påverka den operativa effekten negativt i krig. Ett exempel på detta är CAF, Clear Avenue of Fire, som omhuldas frisk i fred men som är en suboptimering i en stor andel BVR-liknande krigsscenarion. Men hur vet vi det när vi inte har mätbara data på vad som är bäst?

Idag är den överlägset bästa utvärderingen av flygvapnets operativa effekt den som sker i FOI/FLSC, Flygvapnets luftstridssimuleringscentrum. Det känns lite bakvänt – och det är det – men också en realitet. Enbart där kan man agera som i krig med rätt mängd flygplan, direkt feedback vid nedskjutningar och varningar från robotar som man annars enbart får om man är skarpt påskjuten. Om man redan när man designar framtida flygsystem tar höjd för utvärdering under krigslika förhållanden så kan man göra långt bättre lösningar and dagens system.

Osårbarhet

Bas 90 och tidigare Bas 60 var väl genomtänkta strategier för att lösa problemet med uthållighet i krig. Det fanns en förståelse för att fienden genom att bomba banor med hög effekt kunde förneka svensk flyg att verka. Idag finns enbart spillror av detta kvar. Samtidigt har möjligheten att fjärrbekämpa flygbanor ökat markant. Kryssningsrobotar och ballistiska robotar når enkelt våra mycket oskyddade flottiljer och gör enkelt våra stridsflygplan oanvändbara.

I ett system för framtiden så måste detta lösas. Befintlig infrastruktur måste kunna användas utan risk för bekämpning. Det måste fungera under den tidsrymd som en konflikt kan pågå och det får inte finnas några avgjort svaga punkter, utan flygsystemen måste kunna verka tills de är förbrukade.

Möjligheten att verka över tid i ett krig kan vara en av de viktigaste. Om fienden kan tänka ut ett sätt förneka oss den operativa effekt vi tror vi har så får vi en säkerhetspolitisk sårbarhet som leder till sänkt tröskeleffekt.

Personal

Personal är en känslig förutsättning då den ger direkt bäring på många av er som läser denna bloggs personliga framtid. Det är dock svårt att frikoppla sig i lösningsrummet om man har personlig förankring i nuvarande lösning. Därför kommer systemets effektivitet, och inte personaltäthet eller arbetstillfällen, vara prioriterat.

Dagens stridsflyg är med få undantag en symbios mellan personal och hårdvara. Slår man ut den ena så slår man ut hela systemet. I konceptet kring Bas 90 fanns konkreta planer på hur personal skulle ta sig till och från flygbasen i händelse av kupp eller liknande. För att säkra nyckelpersonal behövdes säkerhetspersonal, som i sin tur drog med sig annan personal, som kockar och administratörer.

Personal är en viktig resurs i ett flexibelt system. Människan har något som en maskin aldrig kan ha; flexibilitet och anpassningsförmåga. Även andra mer mjuka värderingar, som medkänsla, intuition och måttfullhet gör människan till en mycket viktig del i det framtida försvaret. Jag är en motståndare till autonoma stridssystem där det inte finns en människa i loppen för beslut att ta andras liv. Frågan är dock komplex, betänk truppmina.

Samtidigt är personal en dyr och svårhanterad resurs. Personal måste övas, bytas ut och betalas per månad. Människans styrka – själva mänskligheten – är en ständig måltavla för nerbrytning i krig.

Flexibelt och robust

Om ett problem har en lösning så kan man alltid hävda att problemet är löst. Farligheter uppstår om en fiende känner till lösningen (vilket man alltid måste anta) och förnekar något av de ben som lösningen står på. Då hamnar man i den sämsta av världar: falsk säkerhet.

Ett exempel på en falsk säkerhet är om man skulle basera hela försvaret på RPA:s (Remotely Piloted Aircraft). Dessa är inte som många tror autonoma och själva kapabla ta insatsbeslut. Istället sitter piloten på marken och styr via datalänk. Det som gör det farligt är att man tappar hela sitt nationella luftförsvar om fienden knäcker dataprotokollet, kan störa ut länken eller kan bekämpa de markstationer som sänder. En sådan lösning riskerar att placera ett land i en mycket farlig situation där man tror att man har något man inte har samtidigt som fienden ges en saftig möjlighet att för en mycket liten kostnad och risk vinna mycket. Många av de system vi har idag hamnar tyvärr i denna kategori.

Man kan skapa flexibla och robusta system genom redundans eller genom att tänka riktigt hårt och kritiskt. Man skapar dem inte genom att vara ramstyrd och beställa de funktioner och system man har råd till. Det senare skapar den imaginära och farliga situationen där både beställaren och leverantören vinner på att låtsas som det regnar.

Vänligen,
Mikael Grev

Stealth-elefanten få vill låtsas om

Det är svårt att beskriva dagens jaktstrid mellan stridsflygplan. Den är inte alls som man intuitivt tror den ska vara.

En kanske förbluffande korrekt liknelse är en boxningsring på 100x100m där två lag går omkring i totalt mörker med var sin mini-ficklampa och genom att titta på sin smartphone försöker kasta pil på motståndaren med en mörkerseende coach skrikandes instruktioner från sidlinjen.

Detta inlägg kommer till största delen avhandla ficklampan (radarn) och kombatanternas storlek och klädsel (radarmålytan).

Strid utan ögonkontakt

Det var länge sedan som strid mellan flygplan bedrevs genom att piloten såg sin motståndare och gjorde halsbrytande manövrar för att ”hamna bakom”. I princip all strid idag sker på avstånd där piloten inte har skuggan av en chans att se sin motståndare, kanske på 100 km. Istället tittar piloten på sina skärmar som visar en virtuell värld där fiender åker omkring likt spelpjäser på ett schackbräde. Denna typ av strid sker BVR – Beyond Visual Range.

För att kunna presentera motståndarens läge på skärmarna måste flygplanet veta var de befinner sig. Detta sker genom de sensorer flygplanet har. Främst radar, men även IRST och passiv radarvarnare. Moderna flygplan får dessutom fiendens lägen – dock med viss fördröjning – via datakommunikation med andra flygplan och/eller markstationer, till exempel Länk 16. Här är viktigt att förstå att en fiende som flygplanet inte känner till omöjligt kan presenteras för piloten. Prio 1 är alltid för piloten att få koll på alla sina fiender, annars är striden redan förlorad.

Striden sker på en skala från någon sekund till någon minut. Det vill säga att om man tittar bort ett antal sekunder, eller om information är fördröjd motsvarande tid, så kommer man att hamna utanför fiendens beslutsloop (OODA) och förlora striden. Denna tidsskala är oerhört viktig att förstå när man designar beslutssystem.

Stealth och tekniken

Radar är som en ficklampa med väldigt smal ljuskon, kanske någon grad bred. Ljuset från ficklampan studsar på objekt och tillbaka till dina ögon precis som radarenergin från en radar studsar på flygplan och tillbaka till radarantennen för registrering. Stealth innebär att radarenergin inte studsar tillbaka till den egna radarn utan iväg åt andra håll där de inte kan registreras. En viss del av energin absorberas också direkt av skrovet som är gjort i radarabsorberande material.

Desto mer stealth ett flygplan är (lägre RCS) desto mindre blir det rent fysiskt i vår analogi med ficklampan. Och ju mindre det blir ju svårare är det att hitta med ficklampan. Tänk dig själv att försöka hitta en fluga i en gymnastiksal med en glorifierad laserpekare.

Kanske det mest kända stealthflygplanet
Kanske det mest kända stealthflygplanet

Fördelar med stealth

Precis som i boxning så är det oerhört viktigt att hela tiden har koll på sin motståndare, var han är och vad han gör. Gärna också vad han avser göra. Ser man inte fienden så kan han klippa till en när som helst. Tänk dig en boxningsmatch med osynliga mannen. Vet han var du är så kommer du att åka på däng, så enkelt är det. Ett stealthflygplan är som osynliga mannen, man ser det inte och det kan därför flyga runt och skjuta ner andra utan egentligt motstånd, givet en bra taktik och egen passiv information om sina fienders positioner.

Även med flygplan utan stealth så sker ofta att flygplan inte är upptäckts. Detta är dock inget som det icke upptäckta flygplanet kan veta och dra nytta av fullt ut då det är svårt att veta om man är upptäckt eller inte. En taktik som baseras på att inte bli upptäckt är riskabel med vanliga flygplan då det kan bli upptäckt när som helst, kanske utan att veta det. Den stora skillnaden mot en fiende med stealthflygplan är att då vet motståndaren att kan inte är upptäckt och kan basera hela sin taktik på detta faktum.

Motmedel

Men finns det inga sätt att komma runt detta då? Det korta svaret är nej. Det lite längre svaret är också nej. Tack och lov finns det ett långt svar, men det är också nej. Va?? Stealth är som att boxas med osynliga mannen, så länge som man inte får in en rallarsving på ren tur så kommer man att förlora.

Lyckligtvis är stealth inte perfekt. Ett flygplan är olika mycket stealth. Här blir det lite komplicerat med radarekvationer och radarmålyta (RCS) men man kan förenklat säga att ju stealthigare ett flygplan är ju kortare avstånd ser man det på. Det viktiga här är vilket avstånd man kan se det på i relation till hur långt dess vapen går. Om man kan se fienden på 50km men dess robotar går 100km, ja då kan ni själva förstå problemet. Man förlorar.

Förutsättningarna för BVR-strid är beroende av denna teknikens kamp mellan sensorernas upptäcksförmåga och flygplanets förmåga att inte bli upptäckt. Innan stealthflygplan så var detta inte en faktor eftersom alla flygplan var lätta att upptäcka. Enbart den fysiska storleken spelade roll. Stealth innebär ett tekniksprång av sällan skådat slag som inte går att kompensera för.

Stealthflygplanens nackdelar

För att ett flygplan ska kunna reflektera bort fiendens radarstrålar så behöver det se ut på ett visst sätt. Detta är svårare än man tror och lätt att förstöra. Ytan måste vara ren då yttre last kommer att förpassa det stelthigaste flygplan till ett som är synligt för radar, men kanske inte lika synligt som ett helt osignaturanpassat. Om all last ska bäras inombords så är det svårare att bära mycket last, något som både F-22 Raptor och F-35 Lightning II (JSF) är kritiserade för. Detta är en svaghet som kan utnyttjas givet att man får tag på dem. Gripen E har viss signaturanpassning, och är fysiskt litet, men bär fortfarande sin last externt.

En annan nackdel är kostnaderna. Man kan fundera på bang for the buck för F-35 JSF och F-22. Kunde samma mängd pengar gett högre effekt med mer konventionell teknik? Detta är en avvägning mellan kvalitet och kvantitet och avhandlas av mig i ett inlägg hos Wiseman’s Wisdoms i veckan. Den dag man förbandssätter radarer som kan se stealthflygplan så tappar de mycket av sin anledning att finnas.

Sätt att upptäcka stealthflygplan

Nyckeln att ens kunna ge sig in i en BVR-strid med stealthflygplan är att upptäcka dem. De stora nationerna forskar enormt på detta område. Gör Sverige det?

Ett sätt att upptäcka dem är att man kommer tillräckligt nära, som tidigare nämnt. Tyvärr är detta ofta för nära för att hinna göra något. Öka uteffekten på radarn och bättre signalbehandling av inkommande reflektioner ökar avståndet. Men eftersom även räckvidden på vapnen (radarrobot) ökar så blir detta som bäst ett nollsummespel.

Man kan se flygplan med IRST (Infra-red Search & Track) som är en passiv IR-kamera som ser värme. Avstånden här är dock så korta, och beroende på fri sikt, att det i BVR-fallet sällan är relevant. Signaturanpassade flygplan är dessutom oftast även anpassade för att minska sin IR-signatur.

Störst chans har man att upptäcka ett stealthflygplan genom att mäta in dess utsända radar- och radioenergi. Man ser helt enkelt dess ficklampa och kan genom att röra sig själv, eller via datalänk med en rotekamrat som ligger bräddat, triangulera fiendens position. Detta brukar vara det som vissa skjuter in sig på när man pratar om taktik mot dessa typer av flygplan. Jag är dock skeptisk till detta då brukarna naturligtvis vet om denna akilleshäl och inte använder sin radar annat än när det ändå är för sent att göra något åt situationen.

Sensorfusion, även distribuerad mellan flygplan, brukar nämnas som en möjlighet. Detta är en mycket spännande teknik men är otroligt svår att lyckas med – och få verifierat annat än av leverantören! – för ett krigsliknande scenario. Tanken är att man genom matematiska modeller med sammanställd data från flera källor ska kunna få en bättre bild av fienden. I praktiken kommer detta att öka avståndet som stealthflygplan syns på, frågan är bara hur mycket. Forskning på detta område är helt avgörande för hur pass väl detta kommer att fungera i praktiken. Man vill inte ha ett system som bara fungerar i det sterila fallet utan de förväntade hundratals sändande radarer och mängder med störning. Inte heller vill man ha ett system som ibland inte fungerar, beroende på faktorer som vinklar och annat stokastiskt som piloten inte kan påverka. Forska, forska, forska!

Kanske den mest pålitliga tekniken för att upptäcka stealthflygplan är genom ett radarnät på marken som sänder på för ändamålet optimala frekvenser. Radarsignalerna, som normalt sänds och tas emot av samma enhet, studsar mot ett stealthflygplan åt i princip alla andra håll än tillbaka till sändaren. Genom att koppla samma flera radarer som står på olika ställen i ett nätverk så kan man ta emot varandra reflektioner. Detta är ingen ny teknik med det måste göras. Det måste forskas på och framförallt måste det beställas. Och det kommer att bli extremt dyrt. Här är en PDF som förklarar AASR som forskades på hos FOI 2004.

När ett stealthflygplan väl är upptäckt från marken så måste informationen skickas i samma sekund till våra flygplan. Och här kommer problemet, detta måste göras utan möjlighet till att störa ut denna signal. Säkras inte denna kommunikation hundraprocentigt så vaggar man in sig själv i en falsk säkerhet. Stör fienden ut kommunikationen så är man tillbaka på ruta ett med T-50:s (PAK-FA) som åker omkring mellan våra flygplan och skjuter ner dem de känner för. Skillnaden mot dagens Länk 16-förbindelse är att där har man planets egen radar som fall-back, det har man inte mot stealthflygplan om man bara har kapabla sensorer på marken.

T-50 (PAK-FA) bild från someinterestingfacts.net
T-50 (PAK-FA) bild från someinterestingfacts.net

Summa summarum

Stealth är ett jättesprång i stridsflygplanens tekniktunga värld som inte går att gå runt med taktik eller god vilja. Man kan inte slåss mot någon man inte ser. Lösningen är att bygga en lampa som ser osynliga mannen, men för detta krävs enorma insatser i forskning på området. De länder som redan gjort detta, de stora, kommer inte att dela med sig av denna potentiella krigsvinnare.

Tyvärr finns det de som tror att de löst problemet på olika sätt vilket kanske bromsat utvecklingen och avsättningen av medel. Sällan tar dessa lösningar in hela systembilden utan löser tekniskt en viss del, deras del. Lösningen finns först på plats när systemet är robust, redundant, flexibelt och på plats i tillräcklig mängd.

Forskning på radar i Försvarsmaktens regi (FoT) har mellan 2005 och 2013 gått från 75 till 5 miljoner per år. Som jämförelse så får Elöverkänsligas Riksförbund två miljoner per år. Pinsamt kan tyckas. Kanske bristen på forskning i Försvarsmaktens regi till viss del kompenseras av forskningsprogram på andra håll, till exempel industrins FoU, men frågan är hur man ska koppla denna forskning med kommersiella prioriteringar till operativt relevant stridseffekt.

Våga simulera

Det räcker inte att enbart bedriva tekniskt forskning inom radarupptäckt av stealthflygplan. Det måste också simuleras hur striden faller ut med olika nivåer av signaturanpassade motståndare för att veta hur vi ska bygga upp vårt sensornätverk. Vill man inte veta sanningen så låter man bli att undersöka den. Ibland får jag känslan av att Sverige just nu inte vågar veta sanningen.

Simulering av BVR-strid med till exempel Rysslands T-50 kräver enorma resurser. Framtagning av datormodeller för flygplan och dess vapen är en viktig grundbult som rostat sönder i den eviga fredens tidevarv. Detta måste komma på plats igen, viket blir svårt med alla forskningsnerdragningar. Även piloter krävs som ska flyga i simuleringarna. Medel för modellförsörjningen är lätt att skjuta till men bristen på piloter tar 7-10 år att lösa, om beslut kommer idag.

Vänligen,
Mikael Grev

10 tips vid observation av ubåt

Observationer av främmande föremål – där ubåtar är mest aktuellt just nu – har ofta en sak gemensamt, de är otydliga och ibland tvetydiga. Det finns åtgärder man kan göra för att minska detta. Jag tänkte bara snabbt nämna några.

När man gjort en observation så ska man snarast höra av sig till Försvarsmakten (08 – 788 75 00). Snabb rapport är viktigt! Om man efter en initial bedömning anses vara trovärdig som kommer man att förhöras om händelsen. För Försvarsmakten är det viktigt att göra detta så fort som möjligt då minnet är självmodifierande över tiden (uppslag för ett annat inlägg).

Man vill kanske inte trycka på det men en icke obetydlig del av detta samtal är för att bedöma sagespersonens trovärdighet. Ligg på plus från början genom att dokumentera rätt! Bluff och båg är säkert inte vanligt förekommande men många får efter ett tag en ofrivilligt felaktig bild av vad som hänt, varför den tekniska dokumentationen är viktig!

Att tänka på vid observationer:

    • Fota och filma. Film har den stora fördelen att det visar ett skeende. Med film kan man lättare beräkna hastighet. Film är också betydligt svårare att manipulera än enskilda bilder. Alternativet är kontinuerliga foton. Men bäst är både och. Tänk MB/s.
    • Om möjligt använd en ”riktig” kamera. Är den inte mycket äldre än mobilen så har den bättre optik och sensor. Har du både och så använd båda men mest den med högst bedömd kvalitet.
    • Håll mobilen mot något när du fotar/filmar. Detta ger sensorn betydligt bättre förutsättningar, speciellt i skymning och mörker. Det går bra att sätta sig ner och placera mobilen på knät. Eller håll den mot relingen på båten. Sällan finns inget att stödja mot. Enbart att trycka ett hörn på mobilen mot något gör underverk i mörker, prova!
    • Filma en panorering runt om där du står. Filma minst platsen du står när du filmar, solen, en hel 360, dig själv, klockan o.s.v. Detta är för att snabba på processen om trovärdighet. Men det är också för att göra avståndsbedömningar enklare då man har en exakt plats att utgå ifrån.
    • Byt plats att filma från. Gå närmare är självklart, om säkerheten medger. Men även att betydligt ändra vinkeln ger mer information, både om objektets placering men också om dess utformning.
    • Prata medan du filmar. Ett utmärkt sätt att dokumentera. Säg hur du tänker.
    • När du filmar/fotar objektet så gör det med olika delar av kamerans sensor. Bilder från skärgården är ofta av hög kontrast med trädlinje och vatten. Fota med olika mycket trädlinje och vatten i bilden. Detta ger kamerans filter möjlighet att ställa in sig lite olika. Genom att t.ex. fota mestadels mörk skog så kommer ett svart objekt i vattnet få ökade kontraster.
    • Om du filmar så filma under en längre tid åtminstone en gång. Detta för att ge filtren i kameran tid att anpassa sig men även för hastighetsberäkningar o.s.v. Filma aldrig kortare än fem sekunder.
    • Innan du börjar och göra inställningar på kameran så se till att du fått ett par foton och en film. När detta är klart så försök ställa in maximal upplösning på mobilen/kameran. Tekniskt är samma upplösning på bilden som sensorn i kameran bäst. När det gäller film så är hög upplösning bra men kanske ännu bättre är kvalitetsinställningen, typ ”extra fin”. Det senare reducerar komprimeringsartifakter i bilden. Prova ”nattmod” om det finns i kameran och det är skymning.
    • Fota om möjligt genom en kikare. Japp, det är möjligt och bilden blir betydligt bättre på långa avstånd.

Även om detta inlägg mest handlar om själva dokumentationen så nämner jag lite generella tips:

Se vart objektet tar vägen. Visa dig inte för objektet, både i syfte att inte skrämma bort det men även för egen säkerhet. Ring Försvarsmakten och meddela så fort som möjligt.

Skriv gärna fler tips i kommentarerna!

Vänligen,
Mikael Grev

Basplattan – rätt fokus?

Försvarsminister Hultqvist har den senaste tiden fokuserat sin argumentation på att Försvarsmakten behöver säkra det han benämner bottenplattan. Det låter väl förnuftigt, men är det verkligen det?

Basplattan måste här tolkas som det som gör att Försvarsmakten överhuvudtaget kan verka. Samtliga befattningshavare måste inom stipulerad tidsram kunna få tillgång till sin materiel. Denna materiel måste vara av tillräcklig kvalitét. De måste ha adekvat utbildning för att använda den. Kanske mest svårbedömt är dock att allt som görs måste fungera i alla led och inga allvarliga brott får finnas på vägen till leverans av effekt. Det senare kan enbart säkerställas genom försvarsmaktsövningar med ordentlig och objektiv utvärdering.

Tolkar man bottenplattan på detta vis så blir det också tydligt att det åligger Försvarsmakten och dess högsta chef att detta fungerar. Skulle det finnas allvarliga hinder för leverans av den beställda effekten så är det överbefälhavarens uppgift att antingen få gehör för nödvändiga förändringar eller ställa sin plats till förfogande. Detta är på intet sätt kontroversiellt. Om en myndighet inte kan utföra de uppgifter som är dem ålagda, och chefen inte får gehör för förändring, så uppstår förtroendekris. Förtroende måste lösas eller så får det bli skiftbyte i Bregottfabriken.

Överbefälhavaren har förmodligen varit den tydligaste sedan Owe Wiktorin så jag är övertygad om att om det inte finns några allvarliga problem med bottenplattan. Visst, den är på en låg nivå, den är underfinansierad och kraftigt försenad. Men i sak så är nog ÖB övertygad att om medlen som han begärt tillförs så kommer Försvarsmakten leverera beställd effekt enligt den tidsplan som meddelats. Notera beställd effekt och tidplan som meddelats.

Så försvarsministerns utspel om basplattan handlar om något annat. Tyvärr är jag rädd att det kan handla om förskjutande av fokus från politik och monetära medel till att Försvarsmakten måste göra om och göra rätt. Försvarsministern placerar subtilt Svarte Petter hos ÖB. Misslyckanden kommer framgent att vara ÖB:s fel eftersom det är han som trots allt är ansvarig för bottenplattan.

Genom att påstå att grundfunktionen i Försvarsmakten inte fungerar så hamnar både bevisbörda och fokus hos ÖB. Jag är förvånad att inte myndigheten redan har i svarat upp och meddelat att beställd basplatta kommer att levereras om inom angiven tidsram, om medel skjuts till enligt tidigare begäran.

Allvarligare är kanske att diskussionen om basplattan har tagit fokus från andra viktiga områden, till exempel framtiden. Här och nu är nödvändigt men det finns en tidsdimension i det uttrycket. Om några år så kommer här och nu vara det vi idag kallar framtiden. Politikerna har i omgångar dragit ner på forskning och teknik (FoT) så till den milda grad att Försvarsmakten snart tappat förmågan att beställa framtida vapensystem. Detta är bekymrande. Inom flygområdet – där jag har viss insikt – är det alarmerande.

Genom att inte forska så kommer vi att bli akterseglade vad det lider. Det blir lite som det tidigare tankeförbudet runt kärnkraften, där man inte ens fick forska på nya effektivare reaktorer – om de skulle placeras i Sverige. Detta innebar så klart att all kompetens på området försvann.

Likadant är det kring försvarsmateriel. Ges inga medel till att fundera på framtiden så kommer vi snart inte ens veta vad vi ska köpa. Vi blir helt beroende av utländska operatörer och tvingas mer eller mindre in i en större försvarsallians, där vi blir strykhundar då vi fortfarande saknar kompetensen.

Oavsett om försvarsministerns avsikt var att flytta fokus så blir det resultatet. Jag väntar med spänning på en motreaktion från Försvarsmakten i syfte att kunna agera här och nu – även om 10 år.

Vänligen
Mikael Grev

Wiseman på samma ämne