Utan pilot – ett poster boy-projekt?

Sammanfattning

I stället för ett stort projekt (eller proof-of-concept med liten faktisk effekt) med syfte att bygga ett autonomt stridsflygplan (UCAV) som kan ersätta pilotens alla stridsuppgifter så bör försvarsmakten och svensk flygindustri starta ett betydligt mindre projekt som löser ett praktiskt problem (skapar nytta) men är smalare och därmed enklare att genomföra. Detta projekt kan sedan iterativt utvecklas för att innefatta fler av de uppdragstyper piloten kan hantera.

Automatisk nödstart från flygbas med enkelt ombasering föreslås bli detta poster boy-projekt då det bedöms politiskt genomförbart, är väl avgränsat i funktionalitet men ändå ger försvarsmakten en betydande effekt för utvecklingspengarna i kris- och krigsfallet.

772_1.jpg

Hur länge har vi piloter i flygplanen?

Ett kärt ämne när man pratar mellan ingenjörer och piloter är om och när stridsflyg kommer att ersättas av obemannat dito, och hur. För ett drygt år sedan så skrev jag ett förslag kring detta på uppdrag av industrin.

För Sverige och den svenska försvarsindustrin är frågan svår. Att bygga UCAV:s är nämligen förbaskat dyrt och ekonomiskt riskfyllt. Det man sparar – rent ekonomiskt – på att flytta piloten från sitsen i flygplanet till en kontorsstol på marken är idag mycket mindre än kostnaden för att utveckla tekniken för att klara kraven på flygplanet i ett kris- eller krigsscenario.

Ser vi till den uppsjö av möjliga uppdrag som finns för ett stridsflygplan så är dessutom flera av dem idag inte möjliga att utföra lika bra eller bättre från kontorsstolen, då informationen som måste förmedlas till piloten från flygplanets sensorer helt enkelt är för omfattande och tidskritisk för dagens länkar. Överföringshastigheten är dessutom svår att garantera under störda förhållanden.

Informationsöverföringen kan till del lösas med lokal bearbetning på flygplanet (AI/ML) och hålla människan i loopen enbart som slutlig beslutsfattare, men här är tekniken inte mogen att satsa helhjärtat på, men rör sig nu mycket snabbt framåt.

Att lösa den stora och breda UCAV-frågan för att kunna ersätta piloten för nära alla (nåja…) uppdragstyper är ett enormt komplext projekt. Det är många delar som måste vara på plats, både ingenjörs- och tillståndsmässigt. Stora och svårdefinierade utvecklingsprojekt tenderar att bli än mer komplexa under gång då det är hart när omöjligt att i uppstartsskedet kunna förutse alla problem som måste lösas.

Frågan är om Sverige och svensk försvarsindustri har resurserna och riskvilligheten för detta. Samtidigt så är detta utan tvekan framtiden och vill vi ha svenska grejer i luften om 20+ år så måste vi röra oss åt ett håll med mer automatisering av piloten uppgifter.

Ett alternativ till ett jätteprojekt med slutmål att ersätta piloter med förarlöst flyg är att först lösa något mindre och spetsigare men som fortfarande bär sin vikt i den nytta som skapas. Alternativet till detta är ett proof-of-concept-projekt likt nEUROn, men då blir nyttan enbart i lärdomar.

Nödstart

Ett flygplan är optimerat för att utföra sin uppgift i luften. På marken är det sårbart. Kryssningsrobotar, ballistiska robotar, bomber från flyg, indirekt eld, sabotageförband etc. är hot mot ett flygplan som står på marken. Därför finns procedurer för nödstart, där i princip närmaste pilot hoppar i och startar västerut när det finns indikationer på hot, allt för att rädda flygplanen (och piloterna då…)

Nödstart kräver en pilot per flygplan och fördröjs från initiering av metoden med den tid det tar för piloten att

  1. ta sig fysiskt till sin flygutrustning (några sekunder till någon timme beroende på uppehållsplats),
  2. ta på sig utrustningen (några minuter),
  3. förflytta sig till flygplanet (någon minut till betydligt längre beroende på omständigheter),
  4. samt starta flygplanet, taxa och starta (fem – tio minuter).

Förvarning

Hur lång förvarning man kan förvänta sig beror så klart på vilket typ av hot. För en Iskander-M borde anflygningstiden ligga på runt tio minuter; för en kryssningsrobot och flygattack kanske det dubbla. Det man kan säga är att ju kortare tid det tar för flygplanen att komma upp i luften, och därmed i relativ säkerhet från ovan nämnda hot, desto kortare fönster har fienden att bekämpa dem från upptäckt.

Om det tar en Iskander-M tio minuter från avfyrning till träff och vi med hög sannolikhet kan starta samtliga Gripen från en bas på åtta minuter plus minus en, då ökar sannolikheten att vi kan verka med dem igen.

Fienden kan fortfarande slå ut banan, men den kan lagas. Likaså behöver inte piloterna befinna sig nära flygplanen bara för att kunna nödstarta och inte heller kan de bli bekämpade i det fönster på c:a 10-30 minuter då de befinner sig i eller på väg mot flygplanen.

Poster boy-projekt: Nödstart

Förslaget är i korthet att i stället för att börja med en helhetslösning för alla delar av UCAV så skapar man ett poster boy-projekt för att minska osäkerheterna. En lösning för en relativt liten och väldefinierad tekniskt och tillståndsmässig (t.ex. enbart i kris/krig) problemdomän, där man ändå erhåller strategiska fördelar genom att göra flygplanen mindre sårbara på marken.

Funktionen ska vara att en beslutsfattare inför snabbt kommande hot ska kunna “trycka på knappen” för en flygbas och därmed aktivera en automatisk nödstartsfunktion för samtliga där baserade Gripen som inte bedöms hinna startas av piloter och som sats i autostart-läge (klargjorda och avspärrade).

Flygplanen startar då själva upp, taxar ut till startbanan enligt ett förprogrammerat (men anpassningsbart) mönster, startar och flyger till ett väntläge. Där kan de antingen få ombaseringskommando via länk eller själva vid bränslemin flyga mot fördefinierad bas för landning enligt nödförfarande UAV.

Förväntade resultat

  1. Risken för bekämpning av stridsflyg på marken bedöms minska betydligt.
  2. Effekten av inköpta Patriot-system blir mindre binär. En ej bekämpad Iskander-M-robot behöver inte betyda ett antal procent färre flygplan utan kan istället mätas i tid för återställande av flygbasen.
  3. Försvarsmakten och svensk flygindustri skulle få ovärderlig praktisk erfarenhet av utveckling av stridsflyg med autonom förmåga, utan politiska låsningar (vapen).
  4. Försvarsmakten skulle få en kortare och mer väldefinierad tid att förhålla sig till för att varna baser för angrepp.

Vidareutveckling

Det skulle det vara enkelt att utöka funktionen med att omfatta automatisk ombasering av flygplan. Detta är ett pussel att lägga då flygplan och piloter båda är ansträngda resurser. Till exempel, en ombasering för underhåll av ett flygplan kräver idag två piloter och två flygplan (hämta/lämna), detta skulle med en automatsikt ombaseringsfunktion enbart beröra det aktuella flygplanet. Mindre resurser, mindre risk och lättare planering.

Vänligen,
Mikael Grev

P.s. I min artikel om extrem spridning visas att ett flygplan på marken är sårbart och att lösa logistiken kring detta är en av de viktigaste delarna, kanske den viktigaste, för att kunna verka med stridsflyg över tid i ett försvarskrig.