Skillnaden mellan internationella insatser och nationellt försvar

Fokus för Försvarsmakten har under stor del av 2000-talet varit internationella insatser. Allt nationellt skulle bort, oavsett hur effektivt det var, och ersättas med system som kunde användas långtbortistan. Genomförandegruppen var kanske kulmen på detta kortsiktiga önsketänkande. Sedan några år tillbaka gäller dock en ökad fokus på nationellt försvar, även om det inte nått fullt ut i alla processer än. Vad är då skillnaden, det är väl krig som krig, eller hur?

En skillnad är att i internationella insatser så får vi välja motståndare. Är det av någon anledning en uppgift som inte passar den svenska materielen, kompetensen eller politiska viljan så kan vi bara låta bli. I försvar av Sverige så väljer motståndaren oss. Man måste kunna möta de fiender som är troliga, inte de man önskar möta. Vi kan inte välja att spela i division 2 när fienden är i elitserien, speciellt eftersom krig är en materielsport. Geografin är som den är och ligger man dåligt till så … otur.

En annan skillnad är att man i typiska internationella insatser har initiativet. Man väljer vad man vill göra, när man vill göra det och hur. Inom flygdomänen betyder det välja tid, mål, anflygningsvägar, höjder, vapen, väder och taktik som passar den egna flygplansflottan bättre än fiendens. I nationellt försvar så kommer motståndaren att välja de omständigheter där han har störst chans att vinna. Att vi är världsbäst på en sak betyder bara att fienden definitivt inte kommer att låta oss få använda den. Är vi dålig på något, t.ex. att vi inte kan försvara oss mot ballistiska robotar, jag då kommer fienden med all sannolikhet välja den vinkeln för att tidigt slå ut våra flygbaser.

En ytterligare skillnad är säkerhetsfokusen. I internationella insatser så planerar man (i alla fall Sverige) med 0.0 döda vid varje uppdrag. Risker är knappt acceptabla eller ska i varje fall minimeras, annars ställer man. Överlevnad är allt eftersom det handlar om politik, mediabilden och … politik igen. När man försvarar landet så måste man ha en helt annan fokus mellan risk och effekt. Då handlar det om att maximera operativ effekt. Det kan vara att offra 10 egna för att bekämpa 100 fiender, något som aldrig fungerar i insatser.

Till sist så har fienden vid ett eventuellt anfall mot Sverige möjlighet att vara på plats långt innan och förbereda sig. Detta är kanske den mest problematiska delen med dagens svenska försvar. Vi har ett öppet samhälle samtidigt som vi har få nyckelplattformar, och därtill nyckelpersonal. Sverige har fem Visbykorvetter och två-tre skarpa flygflottiljer. De är så få att det är möjligt för en fiende att göra punktinsatser mot dessa innan anfall. Att inte göra det vore snarast tjänstefel.

En annan taktik som fungerar mot få men avancerade plattformar är ”lura iväg”-taktiken som innebär att fienden gör ett skenanfall för att binda våra få plattformar på fel ställe för att sedan göra jobbet där det inte längre finns något försvar. Att kvantitet är en kvalitet i sig är inte bara tomma ord.

Visby_Class_Corvette_BL_se     gripen-ng 

I stort betyder allt detta att för internationella insatser så räcker det med att vara vass på ett par saker för att kunna bidra. I nationellt försvar så måste man vara tillräckligt bra på allt för att inte ge fienden möjlighet att välja en opportun vektor med låg tröskeleffekt. Där handlar det om att vara flexibel eftersom det är fienden som har initiativet, väljer tidpunkt och som kommer att sparka oss i skrevet på det mest effektiva sätt han kan komma på.

Vänligen,
Mikael Grev