Svensk försvarsindustris vara eller icke vara

Jag hör ofta ordet industristöd nämnas av allt från pacifister till militärer. Det nämns nästan uteslutande i negativa termer, som om skattepengar oavkortat går ner i ägarnas ficka utan effekt. Som om politikerna fyller företagsledarnas fickor med deg för att få komma med på samma fester. Att pacifister anser att all form av pengar till en försvarsindustri är av ondo är förståeligt men jag har svårare att förstå dem som är för en svensk försvarsmakt anser att stöd till svensk försvarsindustri är alltigenom dåligt.

Ämnet är komplext. Det berör företagsekonomi, säkerhetspolitik och långsiktighet. Jag har bara möjlighet att i en artikel med vettig längd belysa några delar.

Dyrare att utveckla

Försvarsmateriel blir mer och mer komplex. Tidigare ganska enkla vapensystem som en jaktrobot eller artilleripjäs är idag oerhört komplexa skapelser. För varje generation – och därtill hörande förväntad förbättring – krävs mer och mer ingenjörskonst, forskning, arbetstid och avancerad analysutrustning. Det är inte lathet eller att det var bättre förr som gör detta utan det enkla faktum att man alltid inom ett visst teknikområde utvecklar sig mot ett maxvärde, en asymptot.

Man kan jämföra med luftmotståndet för en bil. Från början var det en smal sak att minska det, en ingenjör kunde med enkel baskunskap platta till bilen i färdriktningen och fila ner skarpa hörn. Idag krävs miljarder för datormodellerande och verifikation i vindtunnlar för att skava av några procent från förra modellen, om det ens är möjligt.

Den ökade kostnaden för att få en högre effekt innebär bland annat att

  • kostnaden för att öka stridseffekten X procent inom ett område ökar,
  • serierna blir kortare då effekten på varje enhet är högre medan totalsumman består,
  • utvecklingskostnad per kund och system ökar,
  • förmågan att sälja, och därmed etablera kontakter och ”annat”, blir viktigare i förhållande till systemens effekt/kvalitet.

Konsolidering

Tidigare, säg för 20 år sedan, så var det möjligt att få ROI (Return On Investment) på ett generellt vapensystem genom att enbart sälja det till en kund. Men i och med att forsknings- och utvecklingsdelen för systemen ökar så blir det svårare för kunden att försvara ett exklusivt köp då det ger en liten effekt per krona.

Detta ledde till en konsolidering inom den svenska vapenindustrin där Saab köpte upp bland annat stora delar av Ericssons militära företag. Inte för att blåsa staten eller av elakhet utan därför att små aktörer inte längre hade råd att ta fram nya dyra produkter som kunde säljas på marknaden och en större aktör därför var enda möjligheten.

Samma sak sker i alla branscher när de börjar bli mogna. Bilbranschen till exempel, där företagen för några år sedan köpte upp varandra i parti och minut. Eller marknaden för datorprocessorer och grafikkort, där det tidigare fanns flera aktörer men nu bara en eller två som har produkter för den stora massan. Detta går inte att komma undan, det är inte ett resultat av rovdriftskapitalism eller Illuminati, det är en funktion av att det blir dyrare och dyrare att vidareutveckla teknik inom ett moget område.

Varför svenskt?

I och med att Försvarsmakten över åren beställt mindre och mindre av den svenska försvarsindustrin samtidigt som kostnaderna för utveckling av nya system generellt skjutit i höjden så har export av dessa produkter gått från att vara grädde på ROI-moset till en absolut nödvändigt för att få ROI på nya vapensystem.

Försvarsindustrin är precis som vilken annan industri som helst, företagen finns för att tjäna pengar åt aktieägarna. Man kan tycka vad man vill om detta men så fungerar vår ekonomi och det lär inte ändras förrän någon tvingar på oss planekonomi. Därför så kommer inte försvarsindustrin att utveckla produkter som företagen inte tror kommer att ge den avkastning som är uppsatt som mål av ägarna. Summa summarum, ingen möjlighet till export – ingen svensk produkt, eller en väldigt dyr sådan.

Det finns flera skäl att ha en svensk försvarsindustri. Den kanske viktigaste är att ett land med en stark och lönsam industri – generellt sätt – skapar välstånd för sina medborgare genom att göra vinst på produkter som säljs utomlands. Det ger riktiga pengar till statskassan och inte bara pengar som snurrar runt i skattesystemen. Försvarsindustri är något som Sverige är bra på med sitt innovativa klimat. Vi var även bra på kärnkraft men där är vi sedan tankeförbudet hopplöst efter och ett nytt verk skulle behöva köpas från en utländsk aktör.

En annan viktig aspekt – speciellt om vi vill behålla förmågan att utforma vårt eget försvar efter våra behov – är att det är enklare att med en svensk försvarsindustri få gehör för svenska krav. Det krävs viss militär kunskap för att förstå detta men svenska förhållanden och svenskt ”tänk” är lite speciellt, ibland. Amerikanska flygplan skulle till exempel passa vårt ”tänk” förfärligt dåligt.

En ytterligare positiv effekt med en högteknologisk industri som försvarsindustrin utgör är att det naturligt bedrivs en hel del grundforskning som leder till olika produkter inom andra områden, så kallade spill over-effekter. Det är svårt att exakt bestämma värdet av dessa men enligt Gunnar Eliassons bok Synliga kostnader, osynliga vinster : offentlig upphandling som industripolitik är återbetalningen på Gripenprojektet 2,6 gånger kostnaden. Oavsett om det är 2,6 eller 1,5 eller så lågt som 0,7 så är det helt klart att en satsad krona i svensk försvarsindustri är en bättre ekonomisk affär ur statens synvinkel jämfört med att skicka denna krona till utländsk industri.

Negativ ketchupeffekt

Om man minskar antalet länder som svensk försvarsindustri får sälja till så får detta så klart effekter. Minskar man marknaden så blir serierna ännu kortare, forskning och utveckling blir en än större del av varje vapen och man blir mer beroende av skedmatning från svenska staten för att överhuvudtaget behålla en produktionslina.

De stora vapentillverkarna slickar sig så klart om munnen. De är ofta tio gånger större och irriterar sig förmodligen något enormt på hur Sverige hittills har kunnat producera mycket kompetenta vapensystem trots sin litenhet. Med de mindre tillverkarna ur vägen – eller införlivade i sin koncern – så finns så klart möjlighet att för dem optimera tillgång, vapensystemens utformning och pris för sina aktieägare, som finns i utlandet.

Det finns en brytgräns när ett företag blir för litet för att kunna stå ensam. För Sveriges två biltillverkare har detta redan skett och inte mycket svenskt finns kvar i dem. Svensk vapenindustri kommer att köpas upp av en större utländsk aktör när den blir för liten för att kunna utveckla nya produkter. Hintar om detta är att det för fler och fler projekt behövs en garanterad utländsk köpare eller ett samarbete med andra leverantörer behövs för större projekt. När uppköpet kommer så är det tio år för sent för att inse vad man gjort, snålat bort sig.

Plakatpolitik och idealism

Att som litet land bedriva plakatpolitik och tro att man kan förändra världen – ens i marginalen – genom att få icke-demokratier att köpa sina vapen från någon annan är i min mening en önskan inte uppbackad med förstånd. De som för en sådan politik är ofta så ideologiskt drivna att vilket pris som helst är värt att de slipper leva i ett land som producerar vapen. De som tror på homeopati kommer nog aldrig att låta sig övertygas att dess logik är omvänd. De som bär foliehattar gör det livet ut. Att Sverige förlorar enorma ekonomiska värden – inom flera branscher – om svensk försvarsindustri läggs ner eller flyttas utomlands bekommer inte idealister.

Jag anser av ovan nämnda skäl inte att det är dåligt att gynna svensk försvarsindustri genom att beställa i första hand svenska vapensystem. COTS-förespråkarna verkar ibland tro att världen fungerar ungefär som en internationell prisjakt.nu där man bara behöver göra en marknadsundersökning, köpa en specialprodukt från billigaste leverantör, passa in den i Försvarsmaktens system av system och totalt bara behöva betala för det göttaste. Det är att lura sig själv lycklig. Varje producent tar ut så mycket det går för en vara, varken mer eller mindre. Varje producent vill dessutom ha så få varianter av sin produkt som möjligt av produktionstekniska skäl, vilket gör utbudet skralt för Sveriges lite speciella förutsättningar.

Svensk försvarsindustri behövs för Sverige. Främst för att vi inte ska tappa ytterligare en omåttligt framgångsrik industri och lida de ekonomiska konsekvenserna därav, men även för att få högre försvarseffekt per skattekrona.

Vänligen,
Mikael Grev

En reaktion på ”Svensk försvarsindustris vara eller icke vara

  1. Bra skrivet!
    Jag tror dessutom att det är bra för Sverige (å kanske finland) om vi har stark försvarsindustri. För i ett skymmningsläge är det inte säkert vi som små nationer prioriteras då många större nationer börjar handla vapen.
    Utanför NATO är det bra att själv ha kunskapen och industri för leveranser.

    Gilla

Kommentarer inaktiverade.