Är vi herre i vårt eget hus?

Två större händelser där Sverige varit utsatt för hotfullt beteende av ovänligt sinnad stat har återgivits livligt av media den senaste tiden. Dels hädelsen i höstas då det konstaterades av samtliga ända upp till statsministern att en undervattensfarkost av utländsk härkomst puttrat omkring i Stockholms skärgård. Dels den så kallade ryska påsken där ryskt jakt- och bombflyg gjorde ett simulerat anfall mot Sverige.

Resultatet av ryska påsken blev en förstärkning av incidentberedskapen i den form som innebär att piloter sitter beredda med gummidräkt påtagen för att kunna starta, flyga ikapp och markera närvaro om liknande händer igen. Direkt efter händelsen så skräddes inte orden från ledarsidor och politiker över brist på piloter i gummidräkt på helger och nätter. Men aldrig diskuterades kostnaden för denna ökning av incidentberedskapen. Fler piloter i gummidräkt på nätterna innebär färre övande piloter på dagarna. Tänkte inte på det, som man säger. Eller kanske man inte brydde sig.

Resultatet av utåtsincidenten i höstas blev liknande. Diverse oinitierade krav på omedelbar förmågetillväxt ställdes och Svarte Petter skickades runt i högervarv. Politiker som med egen hand dragit undan mattan för ubåtsjaktsförmågan hävdade Alien Hand Syndrome och undrade varför inte ÖB kunde prioritera allt som kan bli politiskt pinsamt, med sin halverade försvarsbudget.

Den kommunikativa aspekten

Gemensamt för båda incidenterna är den säkerhetspolitiskt kommunikativa aspekten, att Sverige riskerar att upplevas som oförmöget att försvara sitt territorium. Detta är kommunikation, varken mer eller mindre. Jag kan emellanåt tycka att man överdriver vikten av detta. Att tro att landets säkerhet i detta läge – som trots allt är fred – påverkas av att man lyckas få en pilot i gummidräkt att ta kort av en annan stats flygplan är kanske att överdriva. Förmågan att förneka fienden tillträde under ytan är av samma ringa betydelse, om vi pratar att snedda lite eller åka emot vår territorialgräns för att tvärt vända.

Märk väl att jag i resonemangen ovan endast menar att Sveriges rent militära trovärdighet att försvara sig i krig inte nödvändigtvis definieras av dess förmåga att avvärja simulerade anfall mot svenskt territorium i så hög grad som politiker och media försöker göra gällande. Det är ett spel, en kommunikation utan ord, men som kan eskalera om den inte bemöts.

Förtydligande. Den kommunikativa aspekten är inte oviktig, tvärt om, men den står sig slätt om man jämför med den konkreta hotbilden som operatörer från främmande land på vårt territorium innebär.

Vi kan jämföra problematiken med kränkningar i luft och under ytan. Om man helt bortser från den kommunikativa delen av säkerhetspolitiken som en kränkning av luftrummet innebär så är det min uppfattning att den rent militärt är helt ofarlig. Det finns helt enkelt inget praktiskt arbete man kan göra med ett flygplan som man inte bättre eller nästan lika bra kan göra från backen eller satelliter. Eftersom vi dessutom vet exakt var de är (annars har vi stora problem) så kan vi kompensera. Detta är givet att flygningen inte är ett regelrätt anfall så klart. Fast vi vet att vi inte är där i nuläget, även om det kan ändras på månader just nu, inte år som tidigare.

Att en annan stats flygplan flyger över svensk mark – om de så vore över Stockholm – skulle vara djupt pinsamt men ärligt talat inte mer än så. Vi skulle blir förnedrade om vi inte lyckades komma upp och skugga, hota och ta bilder men jag tror inte att vi skulle skjuta ner ett flygplan som utan bomber flyger in över Stockholm (min personliga bedömning) eftersom det kan starta en kedjereaktion.

Under ytan

Något som jag tycker är betydligt värre – mycket värre – är om det finns ubåtar i våra inre farvatten utan att vi vet var de är eller vad de gör. Här är vi långt förbi den pinsamma delen i säkerhetspolitiken. Finns det ubåtar i våra farvatten så kan vi vara säkra på att de har en uppgift. Vi kanske inte vet vad denna uppgift är, men vi vet att de anser den vara så pass viktig att risken är värd att ta relativt det erhållna resultatet.

De som hävdar att undervattensfarkosterna är här enbart i syfte att åstadkomma samma effekt som en kränkning eller simulerat anfall i luftarenan – det vill säga säkerhetspolitisk kommunikation – misstar sig är jag rädd.

Det finns ett antal hypoteser om vad farkosterna gör i våra inre vatten. Jag är dock inte sakkunnig inom området så jag ska inte spekulera i detalj. Men man kan så klart göra några övergripande antaganden. De kan till exempel

  • byta batterier eller på annat sätt underhålla redan utplacerad materiel,
  • placera ut ny utrustning för att avlyssna och spåra svensk marin aktivitet,
  • sabotera, eller förbereda sabotage på, våra aktiva och/eller passiva motmedel (har skett),
  • minera eller på annat sätt förbereda en mer aktiv åtgärd i händelse av krig,
  • transportera personal och/eller materiel till och från Sverige som av någon anledning inte får vara här eller som man inte vill att vi ska veta finns här,
  • bedriva ren underrättelsetjänst mot våra anläggningar.

Att veta eller inte veta, det är frågan

Det jag är mest intresserad av är huruvida vi vet vad de gör eller inte. Det kan nämligen vara så att Försvarsmakten vet vad avsikten med besöken är men inte vill eller får kommunicera detta. Känner jag min förra arbetsgivare rätt så skulle denna information vara kvalificerat hemlig. Anledningen är att fienden (ja, jag anser de vara fiender om de opererar inne på vårt territorium) inte ska veta att vi vet och att vi därför ska ha ett övertag. Är detta fallet – att vi vet vad de gör men inte kommunicerar det – så undrar jag om detta är rätt väg att gå i nuvarande säkerhetspolitiska läge. Låt mig förklara varför.

Det finns en fördel att inte röja att man vet vad fienden gör eftersom man skulle tappa denna information om de visste. Placerar de ut minor och vi kan följa efter och desarmera dem så kan det ge oss en oväntad fördel i krig. Flera punkter ovan kan kompenseras för, men inte alla.

Men jag vill inte ha krig eller en annan form av konflikt, inte ens om vi är säkra på att vinna. Vill man inte ha konflikter så ska man inte låta motståndaren, speciellt en som drivs av opportunism och maktprojektion, tro att han har ett överläge. Det kan vara direkt farligt. Fienden kanske inte har det överläge han tror, men i tron att han har så startar han något som sedan eskalerar. Man ska inte låta en buse tro att han är bra på att slåss för då kan man vara säker på att det till slut blir slagsmål.

Om säkerhetsläget leder mot konflikt eller krig så är informationsöverläge genom att låta fienden tro sig lyckas med en operation mer logisk. För att motverka att konflikten uppstår skulle det istället vara bättre att visa korten och påpeka fiendens svagheter och därmed dåliga hand.

Kvar står alternativet att vi inte vet vad fienden gör på vårt territorium. Detta är ett mycket mycket skrämmande scenario. Det innebär nämligen att vi mycket väl kan vara helt utan marin förmåga i händelse av ett krig. Om man inte vet vad de gör, men att de anser det vara värt att göra det trots riskerna, då är det förmodligen något stort.

Skulle jag vara överbefälhavare i ett läge där fiender gör vad som får förmodas vara rena krigsförberedelser på svenskt territorium så skulle jag satsa alla mina tillgängliga resurser på att utröna vad dessa är. Det faktum att så inte sker får mig att tro att försvarsmakten trots allt vet – eller tror sig veta – vad som föregår i vår huvudstads skärgård.

Dessutom så är Försvarsmaktens tilldelade monetära medel en helt avgörande förutsättning för dess förmåga att återuppbygga en trovärdig tröskeleffekt. Genom att hemlighålla allvarliga hot mot den svenska suveräniteten så vaggar man in medborgarna i en falsk säkerhet. Detta återbetalas sedan av medborgarna genom att de röstar fram politiker som anser att försvaret av Sverige är ett särintresse.

Det finns ytterligare en hypotes. Utan att gå in på specifika detaljer så finns det vissa frågetecken gällande ubåtsjakten (ja, det var en jakt, om än en tandlös sådan). Sånt som får vän av ordning att undra om de som sitter högst upp i den militära och politiska ledningen verkligen ville ha tag på vad som fanns under ytan. Detta späder på något som jag sade tidigt, att det är minst en bricka i detta spel som vi inte känner till. Spioner/agenter på höga nivåer, påtryckningar som inte kommit allmänheten tillkänna, kamp om medel mellan försvarsgrenar, risk för kärnavfall i skärgården är exempel på denna typen av brickor. Förmodligen får vi aldrig veta.

Vi har haft inbrott – låt oss måla om köket

Även om det är medialt intressant med simulerade anfall mot – och rena kränkningar av – vårt luftrum så är jag förvånad över att inte diskussionen om allvaret i att vi har andra stater som genomför operationer i våra vatten ligger två nivåer högre. Ingen utom de som sympatiserar med fienden kan väl ändå rycka på axlarna åt detta?

Sveriges försvarspolitik förs som det är OK att någon varit inne i sovrummet när man sover bara för att man inte vet exakt vad de hade för sig. Jag kanske är lite känslig men skulle jag se upprepade bevis på att någon varit inne i mitt sovrum så skulle jag köpa ett betydligt bättre lås – innan jag målade om köket. Detta lås benämns i säkerhetspolitiska termer Försvarsmakten.

Vänligen,
Mikael Grev

5 reaktioner på ”Är vi herre i vårt eget hus?

  1. Men det finns en aspekt till vilket kanske är den värsta. Fienden tror att vi vet och försöket dölja att vi vet. Men i själva verket har vi ingen aning. Inte ens att fienden tror att vi vet.

    Gilla

  2. Skenanfall kan troligen även bidra till att vår förmåga/vilja att agera enligt IKFN för att ex stoppa ett landstigningstonnage blir avtrubbad då normalbilden förändrat vår omslagspunkt för ”fientlig avsikt”.

    Gilla

    1. Det är mycket viktigt att tolka antal och typ av kränkningar och inte låta sig avtrubbas. Jag tror inte att vi riskerar avtrubbning eftersom det finns de som specifikt har som profession att bedöma sånt.

      Gilla

  3. Grev,
    Jag är inte säker på att gå i ytläge utanför Lidingö har så mycket mer än att säkerhetspolitiskt kommunicera.

    Gilla

Kommentarer inaktiverade.