Stridsflyg 2030 – flygbaserna

Jag beskriver bakgrunden till ett nytänk i flygbassystemet 2030 i ett nyligen gjort inlägg hos Wiseman’s Wisdoms. Det är obligatorisk läsning för att förstå varför nuvarande bassystem, och den tidigare hyllade Bas 90, inte längre räcker till som grundkoncept.

Delar för denna artikelserie om stridsflyg 2030:

  1. Förutsättningar
  2. Neural – UCAV med värdflygplan
  3. Flygbassystem 2030
  4. Simulerad strid och utvärderingssystem 2030
  5. Skalbar insats med Neural
  6. Hantera luftrumsbestämmelser för UCAV

Prolog – reglera för krig

Något som delvis saknas i försvarsmakten är en uttalad idé om vad som ska hända med vårt digra regelverk när vi utsätts för en krigshandling. Grunden är att samma regler ska gälla i krig som fred. Det finns mig veterligen ingen alternativ regeluppsättning som träder in annat än i undantagsfall. Detta betyder inte att allt kommer att ske enligt fredsregler, nöden har ingen lag. Men så länge som det inte är definierat vilka regler som kommer att gälla i krig så kan man inte heller skapa optimala system för krigsfallet.

Det blir svårt för divisionschefen som kan behöva ställa sin personals väl och ve mot ett effektivt försvar av Sverige, något som kan leda till oförutsägbara prioriteringar. “The need of the many outweigh the need of the few.” sades av en karaktär med logik som rättesnöre men den praktiska tolkningen i krig är förmodligen lika många som det finns uttolkare.

När du läser nedan kanske du kommer att reagera på att vissa delar inte är helt förenligt med gällande regelverk. Detta är gjort med öppna ögon men kräver den kanske svåraste delen i Stridsflygidé 2030, att våga planera för krig och operativ effekt som kanske inte alltid är förenligt med den enskildes chans att klara sig oskadd i varje situation. Det råder ingen tvekan om att svåra beslut behövs i krig och att militära chefer kommer att behöva skicka sin personal dit faran härskar.

Genom att redan i fredstid – med hjärnan i förarsätet och möjligheten att analysera läget i lugn och ro – skapa en uppsättning regler att förhålla sig till så kan man beställa vapensystem som bättre fungerar utifrån dessa premisser. Ett exempel är synen på flygsäkerhet. Vapen- och bränsletransporter är en annan. Regler som passivt skadar fler än de har möjlighet att aktivt rädda är många.

System byggs idag ofta med de civila reglerna som grundförutsättning. Om det skulle vara mer optimalt för försvaret av Sverige att ta en IRIS-T i bakluckan på en militär personbil och köra runt den mellan olika mobila klargöringsplatser i Sverige så är detta inget som låter sig planeras idag.

Jag tror att den tydlighet man tror sig säkrat med att ha samma regler i krig och fred är att lura sig. Regler blir ofta ett resultat av viss trygghetsnarkomani i fred kommer att åka ut genom fönstret så fort medarbetare stupar på grund av dem. Sedan sitter vi där – i ett efterläge – med en mer anpassad regeluppsättning men utan fördelen av att ha en utrustning optimerad för de ökade möjligheterna.

Mothållande till resonemanget ovan är att man ska öva i fred som man avser strida i krig, eller i alla fall så likt som möjligt (mer om detta i nästa del). Det går inte att skapa regelförändringar som radikalt förändrar förutsättningarna för striden om man inte på något sätt kan öva med dessa även i fredstid. Exempelvis; en Gripen måste vara ILS-utrustad i fred (eller ha motsvarande landningshjälpmedel) även om det skulle vara tillåtet att använda ett helt internt automatiskt landningssystem i krig och därmed vara oberoende av banans landningsutrustning. Det viktiga är att man kan skapa och räkna med krigsbaser där inte alla har en ILS tilldelad i krig.

Extrem spridning

Den avgörande och dimensionerande faktorn i ett flygbassystem är i vilken mån man kan verka med flygande enheter från basen över tiden, samt med vilken konfidens detta kan försäkras, det senare inte minst viktigt. Minsta risk för att rullbanor kan ha mineras i förväg, inte kan försvaras mot specialförband eller kan bombas och mineras med ballistiska robotar eller kryssningsrobotar gör lösningen sämre och mindre framtidssäker.

Ett sätt att garantera verkan över tiden i ett krig är att vara rörlig och oförutsägbar. På detta sätt kan man förlora enskilda enheter, med viss nedgång i stridseffekt som följd, men man har ett bättre skydd mot de katastrofala följder som en sönderbombad bana har för en flygbas i dagens system. Fienden kan i ett extremt distribuerat bassystem inte räkna med att kunna bekämpa all – eller ens en betydande del av – vår baskapacitet, vilket skapar en avhållande tröskeleffekt.

Är man beroende av en eller få baser så kommer fienden – precis som vi skulle göra – initialt slå stenhårt mot dessa i syfte att förlama hela flygsystemet. Läste ni inlägget hos Wiseman’s Wisdoms som länkat i ingressen så vet ni att vi nu inte bara har detta problem utan också inget sätt att värja oss mot det.

Det enklaste, och på det sätt försvarspolitik tyvärr ofta förs, är att med plåstermetoden lappa över en svaghet med ett materielinköp utan att egentligen lösa grundproblemet, i detta exempel det djupa beroendet av få flygbaser för stridsflyg. Kompetent luftvärn löser inte ensamt problemet, det gör bara kostaden för motståndaren högre. Effekten att kunna slå ut allt stridsflyg finns kvar och de kan till exempel genom en uppdatering av styrprogramvaran i Iskander-M kanske undgå vårt nya luftvärn och igen vara ovanpå.

Även om extrem spridning och mobil klargöring har uppenbara fördelar så finns det nackdelar och svårigheter som måste lösas. En av dessa är hur man håller koll på sina enheter, hur man säkert kommunicerar med dem och optimerar deras uppgifter för att kunna arbeta mot samma mål. Som entreprenör och programmerare vet jag att detta är lösbara problem, det handlar bara om vilja, rätt kompetens och ge rätt förutsättningar.

Med den rådande ekonomiska verkligheten för försvarsmakten, som enligt min bedömning kommer att vara rådande under överskådlig framtid (dock på betydligt högre nivå än nu), så har Sverige inte råd att satsa på stora truppkoncentrationer och tilldela stora resurser för att försvara dessa. Sverige måste övergå till ett mer modulärt och distribuerat tankesätt på alla möjliga områden i syfte att öka uthållighet, tröskeleffekt och försvarseffekt per krona.

Den troligtvis svåraste nöten att knäcka med extrem spridning är logistiken. Jag är övertygad om att det går att lösa men det måste till en hel del tänkande från logistikexperter. Det är bland annat inom detta område jag ser behov av regelförändringar i för krigsfallet. Bränsle och vapen måste kunna levereras effektivt utan en enorm organisation. Snabbhet, mobilitet och autonomt uppträde ska vara nyckelord, inte direkt ledord tagna från den precis införda logistikkedjan. Även om det klingar lite science fiction tror jag man inför denna era (2030) bör utvärdera leveranser av allt utom kanske bränsle med UAV:er.

Korta start- och landningssträckor

Både Gripen E+ och vår ännu imaginära UCAV Neural ska fokuseras på att kunna landa på korta landningsbanor. För Nerual ska vanliga större vägar kunna användas, i den mån de inte har mitträcke. Det som skiljer Neural från en Gripen är att den behöver mindre bränsle, hänger lättare vapen (inga tunga bomber eller spaningskapslar) samt har färre system som behöver servas av tekniker.

Robusthet är en viktig del av designen för Neural, den måste vara enkel att hålla i stridbart skick med få resurser. Snabbtankning (innebär motor igång) ska vara den normala typen av klargöring och sker på några få minuter, precis som gör Gripen idag. Även hänga nya vapen ska kunna ske på samma snabba sätt.

Ett beslutssystem optimerar var varje Neural ska landa, klargöras och starta med hänsyn till slumpmässig spridning, behov av och tillgång till vapen och bränsle, planerad försvarsplanläggning och så vidare. Vid reparationer så måste risken att landa nära eller på en av de större baserna tas. Vid snabbtankning så landar den i närheten av en av de mobila klargöringsteamen som också styrs av samma beslutssystem.

I stället för att ha en stor organisation kring en flygbas för Nerual så används mobila klargöringsteam. Dessa är mer likt jägargrupper och ligger gömda mellan klargöringar snarare än kräver skydd av basjägare eller liknande. De är helt autonoma och åker runt på svenska vägar till sin destination för nästa klargöring. Armén är förmodligen bättre på att sätta upp dessa typer av minimala jägarlika förband.

Neural skyddas naturligt genom att vara extremt spridda men också genom att alltid vara startklara den korta tid de inte är i luften. En klargjord Neural står parkerad på ett sätt som gör att den på någon minut kan vara i luften efter en order från operatör. På detta sätt blir den en aktiv och mycket effektiv del av luftförsvaret mot den plats de försvarar. Ett vanligt flygplan går inte att skydda på detta sätt eftersom det snabbt skulle slita ut piloterna om de var tvungna att sitta i flygplanen.

En Nerual blir på detta sätt svår att bekämpa på marken. Allt som behövs är en lite förvarning den lilla tid den står på marken. Hur svår den är att bekämpa väl i luften är en mycket teknisk sak som inte avses avhandlas i denna serie.

Eftersom Neural kan lämnas över mellan olika värdflygplan så kan de utnyttjas betydligt större del av tiden än ett flygplan. Kan man inkludera lufttankning, lång tid i luften per tankning och så hög robusthet som jag hoppas på så kommer Neural vara större delen av tiden i luften och dessutom en aktiv del i striden en stor del av denna tid.

Genom att Neural är outtröttbar så kan den operera dygnet runt som sensorer eller i spärrbana utan ett värdflygplan och som framskjuten sensor- och vapenplattform när en Gripen tar kommando över den för att genomföra mer komplicerade uppdrag som behöver pilot på plats. Detta ger högre operativ effekt per krona jämfört med ett bemannat flygplan samtidigt som det ökar effekten på våra bemannade Gripar när detta är önskvärt.

Gripen E+

För Gripen är det knivigare med extrem spridning. Vikten är ett problem även om Gripen är förhållandevis lätt i grundutförande. Idag har Gripen C/D många konfigurationer där det inte ens i bra väder finns möjlighet att starta och landa på kortbana (800m). Vikten innebär problem för underlaget och vanliga vägar utan förstärkning inte kan normalt inte användas. Samma spridningssystem som för Neural kan således förmodligen inte utnyttjas annat än i nödsituationer, av vilka det förvisso kommer finnas flera i en krigssituation.

System med en sorts hangarfartygskrok för landning kan vara en möjlighet för landning på korta banor – likaså bromsskärm som fanns på Draken – men det löser inte problemet med starter i varmt väder och tung last, då dragkraften inte räcker till. Tekniska innovationer inom området start och landning på korta banor med minimalt med banutrustning kommer att vara en nyckelfaktor för framgång i ett krig där fasta installationer är svåra att försvara.

För Gripen ska systemet med kortbanor återupprättas där kortbanor “från förr” återställs, dock av kostnadsskäl enbart asfaltsdelen. Redan för 15 år sedan fanns ett landningssystem till Gripen som inte krävde något externt landningshjälpmedel utan förlitade sig helt på interna sensorer. NILS (New Integrated Landing System) infördes dock aldrig skarpt. Genom att återinföra ett landingssystem som är helt autonomt – och eventuellt helt automatiskt – så skulle det bli betydligt enklare att sätta upp nya baser. ILS-utrustning som används för att landa i dåligt väder idag kräver installation vid banan som är både sårbar, kräver specialkompetens och finns i begränsad tillgång.

Det enda sättet att försvara Gripen på en flygbas är genom spridning inom basen och många skenmål. Detta kan dock aldrig bli annat än en procentuell överlevnadsmöjlighet där bekämpning som bäst blir slumpmässig med förhållandet mellan antal skydd och antal riktiga flygplan. Tiden där det gick att med stora mängder betong skydda flygplan är nog annat än i undantagsfall (F 16 i Uppsala) förbi. Här finns mycket smartness i försvarsmakten men liten vilja att lösa problemet eftersom fokus inte legat på att försvara Sverige på länge.

Luftförsvar av flygbaser

Det kommer att vara omöjligt att sprida Gripen som man kan sprida Neural. Luftförsvaret av de få baser som kan återställas – bedömt max ett tiotal – är därför av yttersta vikt för att kunna försvara Sverige under mer än inledningsfasen. Finns det minsta möjlighet till förbekämpning eller sabotage av de delar som krävs för att hålla basen igång så faller försvaret och kommer att bli en prioritet för den som vill annat. Detta är enkla förutsättningar att förstå men ack så viktiga att ta till sig.

Det finns många platser som tarvar förvar av ett kompetent luftvärn som kan hantera fiendens hela batteri av avståndsbekämpning. Allt ifrån kommunikationsmaster till logistikanläggningar måste fungera för att försvaret ska kunna upprätthållas i mer än timmar och dagar. Det som gör att flygbaserna trots detta bör prioriteras över allt annat är att med dem utslagna så är det i praktiken omöjligt att försvara de övriga platserna, än hur bra luftvärn de har. Luftvärn är defensivt och går nästan alltid att undgå och/eller bekämpa om man ges ostörd tillgång till luftrummet i dess närhet.

Flygfarkoster kan däremot parera fiendens taktik i flygarenan och är en förutsättning för att försvaret i övrigt ska kunna fungera. Om detta skrivs om i princip i alla taktiska och strategiska publikationer. Luftherravälde är en nyckelfaktor och den som har det har initiativet. Att det inte inom försvarsmakten är en naturligt accepterad förutsättning kan man hitta många anledningar till. Att det övas för lite tillsammans är en anledning. Att man tar Sveriges attackförmåga (som inte har avståndsbekämpning) som exempel för vad fienden klarar en annan. Den nu förlegade kampen om medel mellan försvarsgrenarna samt avsaknad av reellt hot – och därmed möjligheten att leva i en kvasivärld – ytterligare anledningar. Detta kan bara lösas med försvarsmaktsgemensamma övningar där förlust av luftherravälde får de konsekvenser som de skulle få i verkligheten.

Exakt vilket luftvärnssystem som bör införskaffas ligger utanför detta inläggs omfång och kommer med säkerhet förändras innan köpet blir aktuellt.

Klart är att ett mycket kompetent luftvärn som kan försvara mot fiendens samtliga avståndsbekämpningssystem är en absolut förutsättning för att försvara Sverige. I första hand måste de platser som skapar förutsättningar för att förneka fienden luftherravälde försvaras i syfte att kunna ge försvar till övriga funktioner över tid.

Vänligen,
Mikael Grev

2 reaktioner på ”Stridsflyg 2030 – flygbaserna

  1. Problemet är att även med ett bra luftvärn kommer vi inte att kunna skydda alla platser mot angrepp då vi inte kommer att ha råd. För att vara helt säker mot ett överraskande angrepp kommer man att behöva 24/7 bemanning på systemen som är kostsamt, möjligen skulle vi kunna göra det på en plats tex KKA/Ronneby. Annars är min fasta övertygelse en kombination av spridning och fortifikatoriskt skydd, där varje Bas ska ha ett antal skyddade uppställningsplatser och krav på spridning även i fredstid, dvs under varje tid på dygnet skall ett antal FPL befinna sig på ”annan ort” och ett antal ska parkeras i skyddsrum, detta sammantaget med ingenjörskapacitet för röjning och reparation minskar risken för ett förödande ”förstaslag” Glöm ej ett det finns fler bergrum som kan återtas som krigsflygfält, Fd F9 Säve, F13 Bråvalla och Fällforsbasen.

    Ps. Polen 1939 fick inte sitt flygvapen förstört på fredsbaserna som många tror, dom hade innan angreppet utgrupperat till T-baser och var i insats tills basområdena intogs av Ryssarna. Lärdomar som man ska tänka på även idag.

    Gilla

  2. Jag tror starkt på att minimera regelskillnaderna i krig och fred. ”Train as you fight” o.s.v. Det svåra är dock att hålla det fredsmässiga trygghetsknarkandet i schack, d.v.s. vi skulle behöva en högre toleransnivå för olyckor och skador i fred, för att kunna öva på ett relevant sätt för krig. Hur man ska få till det vet jag inte; det är trots allt svårt att motivera framför allt dödsfall i fred, hur krigsförberedande de än är (och det är väl i och för sig bra att det är svårt). Jag tror dock att man måste tillåta sig att ”pusha envelopen” i fred för att kunna göra det på rätt sätt i krig när det verkligen behövs. I ett skarpt läge är man rimligtvis redan ganska stressad; man behöver kanske inte dessutom känslan av att ”nu flyger jag högre/kör jag snabbare/dyker jag djupare än jag någonsin vågat göra på övning”. Man behöver ha tänjt gränserna (och då menar jag inte i första hand regelverkets gränser) redan på övning, menar jag.

    D.v.s. det gäller att minimera ”fredsreglerna” redan i fred. En del bestämmelser måste nog vara olika i fred och krig; det är trots allt viss skillnad på, tja, fred och krig.

    Gilla

Kommentarer inaktiverade.