Stridsflyg 2030 – förutsättningar

Detta är en artikelserie i ett ännu okänt antal delar. Syftet är att beskriva hur de flygande och stridande delarna i ett framtida flygvapen kan se ut för att möta de förutsättningar jag anser vara viktigast. Idén är min egen och inget jag arbetat med under mina 17 år som Gripenpilot. Vissa teknikaliteter som kan tänkas vara känsliga utelämnas.

För att kunna presentera en genomgripande idé så måste det först finnas givna förutsättningar. Utan förutsättningar så är det svårt att bedöma om lösningarna är bra eller dåliga. Olika förutsättningar ger olika optimala lösningar. Med USA:s budget är en uppsättning lösningar optimala – intressant nog nära maximal – men för Sverige, med sin fokusering på ekonomi i försvarsrelaterade frågor, så är optimal något annat.

Detta första inlägg handlar mycket om förutsättningar och prioriteringar, men redan från nästa del så blir det lite modern stridsflygtaktik. Häng med!

Ekonomi

Sverige kommer inom överskådlig framtid att fortsätta bedriva sin försvars- och säkerhetspolitik med försvarsförmåga per krona som den högsta av prioriteringar. Vi använder inte vår militära förmåga för politiska ändamål, vilket skulle kunna förändra denna prioritering. För att skapa ekonomiskt fördelaktiga lösningar så måsta man definiera vad som är kostnadsdrivande och vad som ger operativ effekt. Genom att skapa stridsflygsystem där dubbel effekt kostar betydligt mindre än dubbelt så mycket så är mycket vunnet och detta är ett av huvudsyftena med denna idé.

Genom att skapa en bra och stabil basplatta och en effektgivande del som kostar mindre per effektenhet än att utöka själva basplattan så skapar man bra förutsättningar för ett flygvapen som är både skalbart på kort tid och med hanterbar ekonomi.

För få ekonomi i något som är svenskt så behövs export. Det är därför en grundförutsättning att systemet både i sin helhet och i delar ska kunna säljas på export. Det får inte ha lösningar som enbart fungerar för svenska förhållanden såvida det inte finns alternativ.

Flexibel försvarskapacitet

Det ska vara tydligt och förutsägbart att skala upp och ner försvarseffekten. Systemet ska således med minimal fördröjning och varians i tid enkelt kunna följa det säkerhetspolitiska svängningarna i världen. Den operativa effekten får således inte vara proportionellt beroende av dyr och tröghanterad infrastrukturer som till exempel flottiljer.

Att lägga ner en flottilj ger minimala besparingar och först efter lång tid. Att öppna en ny flottilj är idag en oöverstiglig kostnad, både monetärt och realpolitiskt. Det är dessutom beroende av en politisk punktansträngning som är svår att genomföra. Det är således inflexibelt att basera ett flygvapen på proportionalitet i antal flottiljer. Detta gäller både i fredstid, med antal start och landningar på en bana, och i krig där de är enkla mål att slå ut.

Det måste gå att skala upp och ner stridsflygeffekten med ett par hundra procent utan att det krävs stora politiska beslut eller väntetider. Det ska åtgå minimalt med tid och risk för fördröjningar mellan viljan att uppnåd en viss operativ effekt och dess uppmätta leverans.

Mätbar försvarseffekt

Det ska vara mätbart vilken operativ effekt som för närvarande finns. Detta ställer krav på kontinuerlig utvärdering under de förhållanden som förväntas i kris och krig. Om man bygger ett system som är svårt att utvärdera under verkliga förhållanden, eller om det krävs speciell utrustning eller specifika aktiviteter för att göra det, så kommer skillnaden mellan upplevd och verklig kapacitet att divergera och vara känslig för tolkningar drivna av alternativa agendor.

Som exempel så är lämnar utvärdering i dagens flygvapen en del att önska. Bara det faktum att flygpass utvärderas i efterhand, i den mån detta görs, och inte utfallet sker direkt i luften diskvalificerar lösningen direkt. En övad strid i luften måste ske precis som under verkliga förhållanden. De som blir nerskjutna får veta detta exakt och direkt och agera därefter för att inte mer påverka striden.

Mätbar effekt innebär att de övningar som flygs i alla påverkande delar måste vara samma som de under krig eller krigslika förhållanden. Det får inte finnas en uppsättning regler för fred och en uppsättning för krig. På samma sätt så får inte fredsrutiner påverka den operativa effekten negativt i krig. Ett exempel på detta är CAF, Clear Avenue of Fire, som omhuldas frisk i fred men som är en suboptimering i en stor andel BVR-liknande krigsscenarion. Men hur vet vi det när vi inte har mätbara data på vad som är bäst?

Idag är den överlägset bästa utvärderingen av flygvapnets operativa effekt den som sker i FOI/FLSC, Flygvapnets luftstridssimuleringscentrum. Det känns lite bakvänt – och det är det – men också en realitet. Enbart där kan man agera som i krig med rätt mängd flygplan, direkt feedback vid nedskjutningar och varningar från robotar som man annars enbart får om man är skarpt påskjuten. Om man redan när man designar framtida flygsystem tar höjd för utvärdering under krigslika förhållanden så kan man göra långt bättre lösningar and dagens system.

Osårbarhet

Bas 90 och tidigare Bas 60 var väl genomtänkta strategier för att lösa problemet med uthållighet i krig. Det fanns en förståelse för att fienden genom att bomba banor med hög effekt kunde förneka svensk flyg att verka. Idag finns enbart spillror av detta kvar. Samtidigt har möjligheten att fjärrbekämpa flygbanor ökat markant. Kryssningsrobotar och ballistiska robotar når enkelt våra mycket oskyddade flottiljer och gör enkelt våra stridsflygplan oanvändbara.

I ett system för framtiden så måste detta lösas. Befintlig infrastruktur måste kunna användas utan risk för bekämpning. Det måste fungera under den tidsrymd som en konflikt kan pågå och det får inte finnas några avgjort svaga punkter, utan flygsystemen måste kunna verka tills de är förbrukade.

Möjligheten att verka över tid i ett krig kan vara en av de viktigaste. Om fienden kan tänka ut ett sätt förneka oss den operativa effekt vi tror vi har så får vi en säkerhetspolitisk sårbarhet som leder till sänkt tröskeleffekt.

Personal

Personal är en känslig förutsättning då den ger direkt bäring på många av er som läser denna bloggs personliga framtid. Det är dock svårt att frikoppla sig i lösningsrummet om man har personlig förankring i nuvarande lösning. Därför kommer systemets effektivitet, och inte personaltäthet eller arbetstillfällen, vara prioriterat.

Dagens stridsflyg är med få undantag en symbios mellan personal och hårdvara. Slår man ut den ena så slår man ut hela systemet. I konceptet kring Bas 90 fanns konkreta planer på hur personal skulle ta sig till och från flygbasen i händelse av kupp eller liknande. För att säkra nyckelpersonal behövdes säkerhetspersonal, som i sin tur drog med sig annan personal, som kockar och administratörer.

Personal är en viktig resurs i ett flexibelt system. Människan har något som en maskin aldrig kan ha; flexibilitet och anpassningsförmåga. Även andra mer mjuka värderingar, som medkänsla, intuition och måttfullhet gör människan till en mycket viktig del i det framtida försvaret. Jag är en motståndare till autonoma stridssystem där det inte finns en människa i loppen för beslut att ta andras liv. Frågan är dock komplex, betänk truppmina.

Samtidigt är personal en dyr och svårhanterad resurs. Personal måste övas, bytas ut och betalas per månad. Människans styrka – själva mänskligheten – är en ständig måltavla för nerbrytning i krig.

Flexibelt och robust

Om ett problem har en lösning så kan man alltid hävda att problemet är löst. Farligheter uppstår om en fiende känner till lösningen (vilket man alltid måste anta) och förnekar något av de ben som lösningen står på. Då hamnar man i den sämsta av världar: falsk säkerhet.

Ett exempel på en falsk säkerhet är om man skulle basera hela försvaret på RPA:s (Remotely Piloted Aircraft). Dessa är inte som många tror autonoma och själva kapabla ta insatsbeslut. Istället sitter piloten på marken och styr via datalänk. Det som gör det farligt är att man tappar hela sitt nationella luftförsvar om fienden knäcker dataprotokollet, kan störa ut länken eller kan bekämpa de markstationer som sänder. En sådan lösning riskerar att placera ett land i en mycket farlig situation där man tror att man har något man inte har samtidigt som fienden ges en saftig möjlighet att för en mycket liten kostnad och risk vinna mycket. Många av de system vi har idag hamnar tyvärr i denna kategori.

Man kan skapa flexibla och robusta system genom redundans eller genom att tänka riktigt hårt och kritiskt. Man skapar dem inte genom att vara ramstyrd och beställa de funktioner och system man har råd till. Det senare skapar den imaginära och farliga situationen där både beställaren och leverantören vinner på att låtsas som det regnar.

Vänligen,
Mikael Grev

En reaktion på ”Stridsflyg 2030 – förutsättningar

  1. Ett flexibelt insatsberett flygvapen behöver inte flera flottiljer. Det behövs flera divisioner, som har ett hyfsat antal baser till förfogande. En division behöver inte hödvändigtvis bestå av 8 fpl ”på linjen” plus reserver. Definiera divisionen som exvis 6 st stridsdugliga fpl med besättningar, där planen tas ur en gemensam ”flotta” som kanske är 100 fpl. Då bör det gå att ställa upp 10 divisioner i ett beredskapsläge, som fördelas på baser beroende på hur hotbilden ser ut. Divisionschefen lyder då direkt under en ”Insatschef” i ett centralt ”Flygkommando”. Flygkommandot ”avropar” basresurser och övrigt ”stöd” ur den gemensamma resursen.

    Gilla

Kommentarer inaktiverade.