Drönare, dessa mekaniska mördare

Utrikesminister Margot Wallström sade i en TT-intervju på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen följande om drönare:

Jag tycker inte om det. Jag tror att det är farligt att man gör dödandet till något mekaniskt

Det är svårt att veta om Wallström medvetet skarvar för att driva opinion på känslor eller om hon är okunnig. Jag tycker ändå att uttalandet är värt att bemöta då jag har sett motsvarande åsikter tidigare.

Även drönare är flygplan

Skillnaden mellan en drönare – ja, jag använder ‘drönare’ eftersom alla andra gör det; men finn tröst i att det gör fysiskt ont varje gång – och ett vanligt flygplan är inte så stor som det verkar. Den avgörande skillnaden är pilotens placering. Avsaknaden av pilot inuti en drönare innebär inte att piloten saknas. Piloten sitter bara på marken och styr drönaren via en radiolänk.

Dagens drönare – eller mer korrekt Remotely Piloted Aircraft (RPA) – flyger inte själva omkring och mekaniskt tar insatsbeslut. Piloten som sitter på marken gör detta, precis som piloten som sitter i ett flygplan gör det.

Det är ingen avgörande skillnad mellan hur man styr en drönare och hur man styr en Gripen eller JSF F-35. Förutom då den milslånga flygspaken i drönaren.

Notera att jag i detta inlägg avhandlar den typ av drönare som utrikesministern förmodligen avser, de som har bomber hängande. Exempel på vapenplattform är amerikanska Predator.

MQ-1 Predator

Mål först och sedan verktyg

I en militär konflikt finns en lista med möjliga mål, en så kallad Target List. Målen har lagts till från olika källor och av olika anledningar. Man får anta att de mål som hamnar på denna lista hamnar där av en anledning, att militären och dess civila överhuvud anser att det är mål värda att bekämpa. Uppfylls inte denna grundläggande förutsättning ligger problemet på det politiska planet – kontroll över militärmakten – och inte på verktyget som används.

Man måste förstå att målen tas fram först och inte det omvända – att man inventerar vilka vapen man har för att sedan hitta på passande mål till dessa, och om inga passande mål finns så tar man det minst opassande eller hittar på mål.

Drönare är ett militärt verktyg bland andra och är när det gäller markmålsbekämpning optimal inom en viss kategori mål och förutsättningar. De mål där det är för farligt att använda flygplan med piloter inuti är förmodligen det främsta användingsområdet. Men även där det behövs insats över längre tid eller för uppdrag som är för monotona för en pilot är de ofta ett bättre vapensystem än flygplan.

Det skapas inte nya mål bara för att man har drönare. Det är bara vissa mål som inte går att bekämpa om man inte har dem.

Flygplanspiloten arbetssituation

Något som här är viktig bakgrundsinformation är att piloten i ett flygplan inte alltid har radio- eller länkkontakt med hemmabasen och kan inte få hjälp med det han gör. Under Libyeninsatsen flög vi uppdrag med långa perioder helt utan radio- eller länkkontakt. Under insatser med störning, vilket kommer vara normalfallet i krig mot en kvalificerad motståndare, kommer kanske hela uppdraget genomföras utan kontakt med andra än de i gruppen, som ligger så nära att man kan “bränna igenom” störningen.

När man som flygplanspilot ska fälla en bomb mot ett mål så är det många procedurer, bestämmelser och handgrepp att tänka på. Vissa av dessa måste göras vid en exakt tidpunkt. Andra kan komma upp när som helst och piloten saknar kontroll över när. Alla dessa moment stjäl pilotens uppmärksamhet och kan ställa till problem om de överlappar eller blir för många.

Det är svårt att överrida en människas överlevnadsinstikt. Händer något som man upplever som livshotande tar reflexer över. Det går till viss del att träna bort detta men inte för alla situationer och inte alla klarar det. 

Händer det något som piloten upplever som livshotande under de trettiotalet sekunder det tar för en bomb att falla från fällhöjd tills den träffar målet så är det mer tur än skicklighet om bomben träffar inom de så ofta citerade tio metrarna.

Piloten i ett flygplan kan bara arbeta med den information som finns tillhands. Eventuellt kan han få hjälp från egen stab via krypterad radio. Kommunikation över talradio är både långsam i information per tidsenhet och det är ändå piloten som både är uppgiftslämnare och ytterst ansvarig.

Drönarpilotens arbetssituation

Drönaren styrs normalt från hemmabas, kanske till och med från hemmabasen. Det finns obegränsat med utrymme, bandbredd och tillgång till den hårdvara som behövs. Han kan ringa telefonsamtal, videosamtal och överföra bilder med hög bandbredd till olika staber för att få hjälp med olika insatsbeslut. Vid komplicerade uppdrag kan man arbeta i lag för att säkerställa att informationsmängden inte blir övermäktig.

Stressnivån från externa faktorer som risken att bli nedskjuten, minimalt med utrymme och avståndet till hemmabas är låg. All mental effekt drönarpiloten har kan fokuseras på uppgiften och han kan ha en hel stab som hjälper till i svårbedömda situationer.

Förutsättningarna för att genomföra ett optimalt arbete är således bättre för en drönarpilot. Med det vill jag inte påstå att så alltid är fallet i praktiken. Man kan självklart skapa en dålig arbetsmiljö oavsett möjligheter. Enligt vissa källor är det till exempel mycket ont om drönarpiloter i USA, vilket gör att de överutnyttjas. Men detta går knappast att lasta flygplantypen ‘drönare’ för.

Minimera civila offer

Det går inte att garantera noll civila offer i militära insatser som syftar till att slå ut ett markmål. Nollvisioner kommer alltid på skam när man börjar tänka efter lite och hur det kan utnyttjas av mindre nogräknade regimer.

Av de arbetssituationer som beskrivs ovan borde det vara tydligt att det generellt är bättre förutsättningar att göra en noggrann och väl avvägd insats med en drönare. Notera uttrycket förutsättningar. Det är inte säkert att det är det faktiska utfallet i varje  situation. Alla verktyg är beroende av sin brukares kompetens och avvägningar.

Drönare är fortfarande i ett tidigt utvecklingsstadium och många av fördelarna kan inte räknas hem än. Men utvecklingen av verktyg för att mer optimalt utföra regeringars vilja går inte att stoppa.

Drönarstatistik

I debatten mot drönare citeras ofta statistik som visar att i och med införandet så har antal civila offer ökat, eller att antal anfall eskalerat. Det man sällan redovisar är hur dessa siffror skulle se ut i alternativet utan drönare. 

Avsäger man sig möjligheten att utföra uppdrag med drönare så finns i princip följande alternativ:

  • Använda en kryssningsrobot, exempelvis av typen Tomahawk. Den kan avfyras upp till 250 mil från målet men programmeras innan skott mot en målkoordinat, som dock kan uppdateras i bana. Bekämpningsbeslutet måste tas timmar innan träff och kan inte kompensera för det verkliga förhållandet med civila i målområdet annat en genom en dyrköpt “abort”. Resultatet är stor explosion (450kg stridsspets) med stor risk för civila offer.
  • Stor insats med flera flygplan (LFE/COMAO). Risken är hög för piloter och de som måste rädda dem om det händer dåligheter. Risken för civila offer är samma eller högre eftersom fönstret för insats är kortare då man vill inte vara i målområdet länge än nödvändigt samt av ovan nämnda skäl med arbetssituationen.
  • Inte bekämpa målet. Detta kan verka vara ett bra och säkert alternativ. Det är dock ett bakvänt argument då det trots allt finns en vilja att slå ut målet. Finns minsta tveksamhet om man ska slå ut ett mål så ska detta resultera i att målet inte hamnar i listan över mål att bekämpa, inte för att man inte kan göra det med de verktyg man har.

Utan drönare så antingen ökar risken för både piloter och civila eller så misslyckas man att utföra det uppdrag man blivit ålagd. Båda är sämre alternativ i min mening. 

TV-spelseffekten

Ett annat argument som ofta förs fram är TV-spelseffekten av att sitta i säkerhet och kunna välja ut mål att bekämpa dem som i ett TV-spel. Playstationmentalitet används ibland. Filmer späder gärna på detta fenomen eftersom det är aktuellt, känsloladdat och därför säljer. Det är ett stort ämne värdigt ett eget inlägg. Jag vill dock nämna följande:

  • Post Traumatic Stress Disorder är högre för drönarpiloter än vanliga piloter. Detta indikerar att drönarpiloter inte blir avtrubbade eller likgiltiga inför sin uppgift jämfört med vanliga piloter.
  • Förankringen i det verkliga livet med familjen på hemmabas borde snarare minska risken för normglidning jämfört med någon som lever med kriget varje dag.
  • Stress leder till adrenalinpåslag som påverkar bland annat bedömningsförmågan.

Wallströms mekanik

Jag hoppas att jag ovan visat att det i drönare inte finns någon mekanik i dödandet som utrikesministern påstår. Wallströms uttalande hamnar någonstans mellan okunskap och känslodriven argumentation. Vart på denna skala är omöjligt att säga utan en längre intervju med en sakkunnig reporter.

Många lyssnar på en framstående person som utrikesministern och jag tycker det är olyckligt att samtalet fördummas av fördomar då vägen tillbaka till faktabaserad argumentation är lång och lätt att störa med nya fördomar.

Mikael Grev 

p.s. Jag skrev även om drönare, fast mer om UCAV vs Gripen E, på Wiseman’s Wisdoms för ett tag sedan.

2 reaktioner på ”Drönare, dessa mekaniska mördare

  1. Det många har svårt att hantera är att även CIA opererar RPA och med ett målval och en känsla för collateral damages som kanske avviker från det strikt militära.

    Gilla

Kommentarer inaktiverade.