Decemberöverenskommelsens demokratipåverkan

Det har debatterats om decemberöverenskommelsen (DÖ) är demokratisk eller inte. Det är inte så svart eller vitt och definitivt mer komplext än sakinnehållet i avtalet. Ibland kan man flytta gränsen lite – i all välmening – men riktningen på flytten gör liknande förändringar mer sannolika i framtiden, vilket kan bli ett problem.

Grundlagen, och här specifikt regeringsformen, är inte skriven på samma sätt som t.ex. trafiklagen. I normal lag är nästan allt som inte är reglerat att anse som tillåtet. Grundlagen är snarare en avsiktsförklaring som pekar ut hur staten ska skötas.

Sverige har ingen författningsdomstol som kontrollerar att grundlagen efterlevs utan detta sköts mer indirekt av lagrådet. Detta ställer höga krav på att avsikten med grundlagen respekteras då prövande av dess utförande inte går per automatik och är därtill ovanlig.

Hur grundlagen ska tolkas – för alla lagar måste tolkas då de ej kan eller bör skrivas helt vattentätt – är en process över många år och leder till det man brukar benämna praxis. Det finns en trygghet i att det tar tid och är en formell process att ändra grundlagen. Det skapar stabilitet över flera val och ger folket tid att reagera om tillfälliga majoriteter försöker gå i oönskad riktning. När man ändrar grundlagen så måste motsvarande praxis eventuellt justeras och det kan ta tid innan ny praxis har satt sig.

Grundlagen är inte skriven i avsikt att vara kortsiktigt optimal i alla tänkbara lägen. Det som i detalj styr de som utövar statsmakt är den praxis som byggts upp över åren. Praxis kan jämföras med ett glidlager över grundlagen. Är det för tunt så börjar kantigheten i grundlagen kännas igenom och är det för tjockt så blir det svårtolkat och fjärmat från lagens ord. Trygghet byggs på att praxis är känd för väljare, experter och politiker. Detta eftersom den de facto kan tolkas som en del av grundförutsättningarna när folket utövar sin demokratiska rättighet att rösta.

Det är här som DÖ kommer in. Det man överenskommit är att inom vissa områden, t.ex. budgethantering, ersätta praxis med ett avtal mellan partikonstellationer som normalt är antagonister. Detta är inte gjort i syfte att långsiktigt förbättra demokratin utan som en i grundlagssammanhang hastigt påkommen lösning på ett problem som i mångt och mycket är uppfunnet av politikerna själva; att på ett enkelt sätt stänga ute ett parti från makt utan att behöva förhandla med den implicita makt väljarna givit dem genom valet.

DÖ är ett avtal mellan demokratiskt valda partier. Det som kan vara problematiskt är att praxis ändrats, framförallt hur viktig praxis är framgent. Om väljarna inte uppskattar detta praxisförminskning, vilka ska de rösta på för att visa detta?

Det hela började egentligen 2013 när en tillfälligt hopsatt majoritet (V+Mp+S+Sd) valde att gå emot praxis för en kortsiktig vinst att lyfta ur de delar av en godkänd budget som man inte tyckte om. Detta gjordes förmodligen inte med avsikten att rubba praxisens grundvalar utan för att maximera sin påverkan i det korta perspektivet.

DÖ kan till del ses som en reaktion på detta urlyft. Politikerna ser sig efter urlyftet mindre bundna av den praxis som gällt sedan den senaste budgetförordningen infördes. Det har blivit mer accepterat att frångå praxis och göra kortsiktiga politiska vinster. Det förblir okänt om Sd hade ”vågat” rösta ner regeringens budget om de inte hade fått blodad tand av urlyftet tillsammans med oppositionen 2013.

Genom att avtala om det som borde hanteras med förhandlingar och praxis så förminskar man praxis till förmån för avtal. Problemet är att dessa avtal är just avtal. De är inte stabila över tiden och kan sägas upp på dagen utan återverkningar. Så fungerar inte praxis, den baseras på politikers faktiska handlingar.

Praxis är stabil. Praxis är känd av väljare och experter. Avtal som DÖ ersätter delvis praxis med något som är mycket mer lättflyktigt, svårgenomträngligt men som ändå inte kan upprätthållas i domstol. Det är det som är det demokratiska problemet med DÖ. Inte vad som står på papperet utan att det nu blivit praxis att avtala hur makten i Riksdagen ska fördelas. Dessutom på ett sätt som inte väljarna kände till innan valet och dessutom inte kan rösta bort i nästa, givet att inte ett nytt parti skapas.

Inte övertygad? Vad är det som garanterar att nästa DÖ-likande avtal inte är hemlig och därmed väljarna inte vet vilka de röstar på i praktiken? Sverige har i och med DÖ tagit ett steg mot ett sådant förfarande. Det är det som är demokratiskt problematiskt.

Mikael Grev