Skillnaden mellan internationella insatser och nationellt försvar

Fokus för Försvarsmakten har under stor del av 2000-talet varit internationella insatser. Allt nationellt skulle bort, oavsett hur effektivt det var, och ersättas med system som kunde användas långtbortistan. Genomförandegruppen var kanske kulmen på detta kortsiktiga önsketänkande. Sedan några år tillbaka gäller dock en ökad fokus på nationellt försvar, även om det inte nått fullt ut i alla processer än. Vad är då skillnaden, det är väl krig som krig, eller hur?

En skillnad är att i internationella insatser så får vi välja motståndare. Är det av någon anledning en uppgift som inte passar den svenska materielen, kompetensen eller politiska viljan så kan vi bara låta bli. I försvar av Sverige så väljer motståndaren oss. Man måste kunna möta de fiender som är troliga, inte de man önskar möta. Vi kan inte välja att spela i division 2 när fienden är i elitserien, speciellt eftersom krig är en materielsport. Geografin är som den är och ligger man dåligt till så … otur.

En annan skillnad är att man i typiska internationella insatser har initiativet. Man väljer vad man vill göra, när man vill göra det och hur. Inom flygdomänen betyder det välja tid, mål, anflygningsvägar, höjder, vapen, väder och taktik som passar den egna flygplansflottan bättre än fiendens. I nationellt försvar så kommer motståndaren att välja de omständigheter där han har störst chans att vinna. Att vi är världsbäst på en sak betyder bara att fienden definitivt inte kommer att låta oss få använda den. Är vi dålig på något, t.ex. att vi inte kan försvara oss mot ballistiska robotar, jag då kommer fienden med all sannolikhet välja den vinkeln för att tidigt slå ut våra flygbaser.

En ytterligare skillnad är säkerhetsfokusen. I internationella insatser så planerar man (i alla fall Sverige) med 0.0 döda vid varje uppdrag. Risker är knappt acceptabla eller ska i varje fall minimeras, annars ställer man. Överlevnad är allt eftersom det handlar om politik, mediabilden och … politik igen. När man försvarar landet så måste man ha en helt annan fokus mellan risk och effekt. Då handlar det om att maximera operativ effekt. Det kan vara att offra 10 egna för att bekämpa 100 fiender, något som aldrig fungerar i insatser.

Till sist så har fienden vid ett eventuellt anfall mot Sverige möjlighet att vara på plats långt innan och förbereda sig. Detta är kanske den mest problematiska delen med dagens svenska försvar. Vi har ett öppet samhälle samtidigt som vi har få nyckelplattformar, och därtill nyckelpersonal. Sverige har fem Visbykorvetter och två-tre skarpa flygflottiljer. De är så få att det är möjligt för en fiende att göra punktinsatser mot dessa innan anfall. Att inte göra det vore snarast tjänstefel.

En annan taktik som fungerar mot få men avancerade plattformar är ”lura iväg”-taktiken som innebär att fienden gör ett skenanfall för att binda våra få plattformar på fel ställe för att sedan göra jobbet där det inte längre finns något försvar. Att kvantitet är en kvalitet i sig är inte bara tomma ord.

Visby_Class_Corvette_BL_se     gripen-ng 

I stort betyder allt detta att för internationella insatser så räcker det med att vara vass på ett par saker för att kunna bidra. I nationellt försvar så måste man vara tillräckligt bra på allt för att inte ge fienden möjlighet att välja en opportun vektor med låg tröskeleffekt. Där handlar det om att vara flexibel eftersom det är fienden som har initiativet, väljer tidpunkt och som kommer att sparka oss i skrevet på det mest effektiva sätt han kan komma på.

Vänligen,
Mikael Grev

Alliansfriheten har tjänat oss väl

Att alliansfriheten har tjänat Sverige väl är något som framförallt vänstern klämmer in vid tillfälle och som socialdemokraterna även skriver på sin sajt. På senare tid har det även blivit ett huvudargument i NATO-motståndet. Huruvida Sverige genom historien verkligen varit alliansfria – och i kris och krig neutrala – avhandlar Wiseman i ett tidigare inlägg.

Alliansfriheten har tjänat oss väl – notera ”oss”. Implicit menas självklart Sverige och det svenska folket. För mig skulle det vara mer naturligt med en skrivning: ”Alliansfriheten har tjänat freden väl”, men så är det normalt inte skrivet och det är nog tyvärr fullt medvetet.

Jag funderar ibland på vad jag skulle göra om jag såg en svår bilolycka eller någon som blir misshandlad. Kommer jag att göra som jag planerat och skynda till undsättning – med risk för eget liv och lem, inklusive psykologiska trauman över åsynen av lemlästade kroppar – eller kommer jag att låta egoismen segra och springa till skogs för att slippa eventuella otrevligheter?

Om egoismen segrar, kommer jag våga vara ärlig mot mig själv och min omgivning och erkänna detta och hoppas på förståelse, eller kommer jag att skapa en alternativ bild av händelseförloppet som rättfärdigar mitt handlande?

En sak som jag alltid beundrat vänstern för är den gemensamma omtanken om människan – solidaritet. Det spelar ingen roll om det är retorik eller genuint menad omtanke utan själva retoriken borde göra världen bättre genom att undermedvetet påverka andra. Samtidigt är jag en förespråkare för att ord är underordnad handling och att värsta sortens beteende är när ord och handling divergerar i falskhet.

Andra världskriget blev påtvingat världen av minst en galen diktator. Omvärlden reagerade för sent för att förhindra ett utbrott eftersom ingen ville tro att det någonsin skulle kunna bli ett världskrig igen. Ett opportunt läge uppstod för Hitler.

Lyckligtvis var främst Frankrike och Storbritannien mer proaktiva än andra och rustade lite tidigare – trots svårt ekonomiskt läge – och svarade Hitler som blev tagen på sängen i ett läge som var för honom suboptimalt. Utan denna tidiga reaktion kan kriget gått helt åt andra hållet; kanske till och med troligen.

Som ni vet var Sverige inte ett av dessa länder som reagerade i tid. Vi levde som brukligt på hoppet att ondheten skulle bekämpas av tandfén.

Hitlers erövringar slutade först när de Allierade med stora kostnader i människoliv till slut lyckades stoppa honom. För detta krävdes samarbete och koordination – en allians. Man förstod att utan samarbete så kunde Hitler och Tyskland inte stoppas då inget enskilt land var tillräckligt starkt, eftersom alla reagerat för sent.

Miljontals människor, militära och civila – flera gånger antalet innevånare i Sverige – dog i strid och följderna därefter innan Hitler stoppades. Hur många militärer som de allierades politiker beordrade in i döden för att slippa bli en nazistisk lydstat är svårt att säga, men minst hundratusentals.

Jag hyser den största respekt och tacksamhet för de länder som anslöt mot Hitler utan att själva blivit anfallna. Det visar på en förståelse för att nazismen även skulle drabba dem i ett senare skede – om Hitler vunnit – och att en uppoffring där och då skulle leda till mindre uppoffringar senare. Politikerna visade således en förmåga att hantera en svår fråga bortom nästa kvartalsrapport.

Få sammanfattar Sveriges deltagande i andra världskriget bättre än Thatcher:

Alliansfriheten har tjänat oss väl – notera ”oss”.

Med en välövad och koordinerad allians så kan man minimera totalt antal vapen utan att tulla på den gemensamma försvarseffekten. Man minimerar också risken för missförstånd mellan länderna i alliansen genom samarbetet och utgör en stabiliserande faktor i säkerhetspolitiken för alla andra och blir därmed en tröskeleffekt mot krig.

Solidaritet innebär att gemensamt ta ansvar för något. På ett sätt är det motsatsen till egoism. Sett ur länders perspektiv är solidaritet att stå upp med andra länder mot till exempel ondska. Egoism är i detta sammanhang att stå ensam och hoppas att andra löser problemen.

Ibland uppstår en ondska som inte enbart kan bekämpas med goda intentioner och dialog. Hitler var en sådan men det finns fler exempel i historien. Att tro att vi plötsligt skulle leva i en efter-ondska-tid har litet stöd i historien. Flera gånger har man trott detta för att snart bli gravt besvikna.

Tiden efter första världskriget var sådan. Men även tiden innan Rysslands invasion av Georgien och Ukraina har tydliga spår av denna naiva tro på den eviga freden. Sverige är extra drabbat eftersom vi övertygat oss själva att vi undvikit världskrigen med list och principfasthet, när det egentligen borde kallas egoism och kohandel.

Alliansfriheten har tjänat oss väl – notera ”oss”.

Om ondskan återuppstår – oavsett i vilken form – så måste vi vara beredda att samarbeta med den yttersta nivån av maktmedel, den militära. Genom att göra detta tillsammans så kan vi minimera risken för att någon hinner bli för stark, det som var på vippen att hända med Hitler.

Om vi även nästa gång ondskan återuppstår väljer att blunda, stå i ett hörn och hoppas att ingen ser oss medan andra länder offrar sina medborgare för vår säkerhet så är det inte solidaritet, det är något helt annat. Jag tror inte den nationella självduperingen fungerar en gång till.

Jag hoppas att vänstern förstår detta; att solidaritet är att med andra länder försvara demokratin, att försvara länders suveräna gränser och trygga allas tillvaro, inte bara vår egen i det korta loppet. Solidaritet är inte att stå ensamma och hoppas på det bästa – för oss.

Jag hoppas att Sverige planerar att stanna vid ett krig i vårt närområde och hjälpa till, och försvara ett land som blir misshandlat av en buse. Jag hoppas det sker en förändring av vänsterns retorik, för nu tycker jag NATO-motståndarna redan tittar mot trädlinjen för att planera en undanflykt.

Alliansfriheten har tjänat oss väl – notera ”oss”.

Vänligen,
Mikael Grev

Alliansfri vs neutral på två minuter

Det har för mig blivit klart att vissa i vårt avlånga land har lite otur med att hålla isär alliansfri och neutral samt huruvida Sverige är det ena eller det andra. Nedan är vad varje medborgare bör veta.

Neutral

Låt oss börja med neutral eftersom det är enklast. Först, man kan inte vara neutral om det inte finns något att vara neutral till. Är du neutral? Till vadå? Men man syfta till att vara neutral till något redan innan frågan kommer upp genom att meddela sin avsikt. Det är så Sverige beskrev sig innan 2002: “Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”, min kursivering. Efter 2002 så har Sverige tagit bort skrivningen om att vi syftar till att vara neutrala och bytt ut den mot en – av många bedömare felaktig – skrivning: “neutraliteten tjänat oss väl”. Fel eller inte så säger det bara vad Sverige tidigare var, vilket kan tyckas meningslöst.

Summa summarum, neutral kan man folkrättsligt bara vara i krig och vi syftar sedan 13 år inte att vara neutrala i krig. Detta är helt oomstritt även om många slirar på orden, förhoppningsvis inte med vilje.

Alliansfri

Alliansfri är lite knepigare att bena ut eftersom det är ett större begrepp. Vi får anta att man i säkerhetspolitiska sammanhang menar militärt alliansfri, något annat vore förvånande. Många hoppar här direkt till Nato och menar att så länge vi inte är med där så är vi alliansfria eftersom Nato är den enda stora militära alliansen. Men så är det inte. Det finns många typer av allianser även om man av politiska skäl inte vill kalla dem för det, likt att man inte vill kalla arbetsgivaravgift för skatt.

Allians är ett militärt samarbete, speciellt om det definierar ett vi och dem-förhållande. Så även om Regeringen inte vill kalla det finländska samarbetet för allians så är det nog det, om än inte alls lika långtgående som Nato-alliansen.

Vår solidaritetsförklaring från juni 2009, där vi avser hjälpa andra (oklart med vilka resurser dock) och tror oss får hjälp från dem (trots den ljumma svarsvilligheten) är tveklöst en allians, om än mest från vår sida. Så länge de andra länderna uttryckligen inte svarar på vår chans-fråga så är alliansen implicit, men en sorts allians är det allt.

Slutligen så har vi solidaritetsklausulen i EU som genom Lissabonfördraget 2009 innebär vissa förbindelser vid katastrofer, terroristattacker och väpnat angrepp. Varje land får dock själv välja vad man ska bidra med och det behöver inte vara militärt. Men, så är det även i Nato. Artikel 5 innebär inte att ett medlemsland per automatik måste förklara krig mot någon som anfaller ett annat Nato-land, utan man lämnar bidrag av den typ och mängd som varje land beslutar. Dock så är så klart Nato betydligt mer militärt inriktat än EU och en tydligare och mer explicit militär allians.

Summa summarum, Sverige är inte längre helt alliansfritt även om framförallt de som inte vill gå med i Nato argumenterar att så är fallet. Förmodligen för att man vill dra en tydlig gräns och göra det till en binär fråga utan tolkningsutrymme.

Vänligen,
Mikael Grev

Gästinlägg: Det försvarspolitiska sällskapsspelet Rappakalja*

Nedan följer ett gästinlägg av Håkan Norell.

Håkan är verksam inom den civila flygindustrin och ser bekymmersamt på den försvars- och säkerhetspolitik som förs. Twittrar under tagen @hnorell med sarkasm, ironi och ordlekar som vapen. Politiskt obunden.

Uppställda speldeltagare vid den försvarspolitiska presskonferensen var våra främsta försvarspolitiska företrädare med försvarsminister Hultqvist i spetsen. Spelkortet kortet som spelledaren hade dragit ur högen till Hultqvist var: ”Försvarsbeslut 2015”.

Med stolthet redogjorde härförare Hultqvist för spelkortets innebörd och stannade ofta i hur B R E D** överenskommelsen blev. Fantastiska 70% av riksdagens mandat var minsann representerade. Vänster- och Miljöpartiet nickade instämmande, kanske för att hålla sig vakna, då försvarsfrågan är hemsk och bör inte få finnas i vår värld.

I samma andetag som Hultqvist sa: ”Sammantaget måste tröskeln för angrepp på Sverige och vår suveränitet bli högre”, så började handikapporganisationerna i fjärran land att rasa. Höja tröskeln i ett land som har handikappanpassat (läs avvecklat) alla försvarsrelaterade verksamheter? Lugn bara lugn, tröskeln känns inte hög när ni kommer över Östersjön och landstiger med era Dödspansarvagnsrullstolar. Boverkets normer kommer att följas och en särskild utredning ska titta på just tröskelns höjd (då frågan är ohanterbar så skjuts frågan lägligt till materielutredningen). Som någon senare sa efter presskonferensen: ”Det får nästa generations försvarspolitiker hantera 2020” Det kallar jag ansvar och att stå upp för Sverige.

Det dragna spelkortet skickades raskt vidare av Hultqvist till de andra deltagarna i panelen bestående av andra prat- och färgglada papegojor (Blå, grön och röd av arten lat. PapegojusTommapratus) där alla öste beundran över flockens fina fjädrar och hur B R E D överenskommelsen var. En papegoja var särdeles nöjd att det skulle köpas ammunition till soldaterna ty det var bra minsann. Gud förbjude, ska vi verkligen ha en sådan hotfullt offensiv förmåga i försvarsmakten kan man stilla undra?

Nu till det där med pengar, en värdslig sak i sammanhanget, då 70% av riksdagens mandat uppenbarligen INTE har förstått den krassa verkligheten. Det pågår faktiskt ett Krig i Europa. Det verkar som Riksdagen och framförallt Skaraborgs politiska lokalföreningar tror sig vara så säkra att nödvändig finansiering kan reduceras till endast 25% av vad den mest insatte rådgivaren(ÖB) rekommenderar. Försvarsberedningens kristallkula, KrisK15, som gissningsvis varit delaktig i beslutet torde vara av så god kvalitet att den placeras hos StriC i Bålsta, så vi i den framtida finansiellt anorektiska försvarsmakten slipper starta incident roten i onödan. En ren besparing.

När det dragna spelkortet passerat alla färglada papegojors klor, så kastades kortet till marken och flocken flög ut i sin naturliga miljö i verkligheten. Där man fortsatte man att lovorda spelomgången med att främst svara på frågor som inte ställts och framförallt beskriva den B R E D A satsningen. Satsningen som minsann var mycket bättre än vad det skulle ha varit om just sin färg på fjäderskruden inte hade varit med och bestämt. Att satsningen är otillräcklig är nödvändigtvis inte viktigt att tala om på en sådan euforisk tillställning.

Vi vanliga människor kan stilla undra hur många av ledamöterna i Riksdagen skulle köpa en flytväst anpassad för en person vägande 20kg när man själv väger 80kg med motivering att den var mycket billigare?

Det är det vi pratar om, en säkerhetsfunktion, som om den är illa anpassad så fungerar den inte och utmynnar i värsta fall i döden. Ett ganska enkelt övervägande för en lekman. I landet lagom ska väljarna erhålla flytvästen med för låg bärighet, fast först om 4-5år.

Tro mig kära vänner, fysikens lagar upphör inte att gälla bara för att man inte vill betala för den rätt anpassade flytväst som rekommenderas av livräddningssällskapet (läs ÖB).

I spelet rappakalja är det nu kortet ”Blåsta” som dras av spelledaren och skickas vidare… till oss väljare. Hur ska vi trovärdigt förklara för våra barn och barnbarn att det är dessa politiker vi anförtror vår gemensamma säkerhet till. Jag själv går bet och ber ödmjukt våra folkvalda om hjälp på vägen.

Kära försvarspolitiker, kan ni se era barn och barnbarn i ögonen och säga att de inte är värda det bästa försvar vi kan ge, utan bara hälften av den lägsta nivån som ni blev rekommenderade. 

Ansvaret ÄR Ert – Lidandet blir Vårt.

/Håkan

* Rappakalja är ett sällskapsspel som går ut på att komma på trovärdiga förklaringar till svåra ord.

** Den vetenskapligt intresserade inser direkt att B R E D D E N på överenskommelsen är direkt proportionerlig till den längsta sidan på Finansministerns tomma lada.

Läget är akut

Tid är ett förunderligt fenomen. Samtidigt som det är så självklart så har många problem att väga in tidsdimensionen i sina uttalanden, man gör det ofta lite för enkelt för sig. Ett exempel som återkommer frekvent inom säkerhetspolitik är något som liknar:

Det finns inget akut militärt hot mot Sverige.

Ordet akut har en tidsdimension. Det används i de flesta andra sammanhang i mycket korta tidsperioder; sekunder, timmar, kanske dagar. Men ingenting i säkerhetspolitik – i princip – sker med så korta intervall.

Det tar lång tid från vilja till verkan när det gäller försvaret. Jag skulle vilja att denna tid minskas genom ett antal smarta tekniska val, men vi är inte där på 20 år. Skulle ett beslut tas idag att genast rusta upp maximalt vad vid förmår så tar det något år innan vi ser någon effekt, kanske tre till fem år innan vi ser en betydande effekt och minst tio år innan vi ser maximal effekt. För vissa vapensystem tar det längre än så.

Men vad betyder då akut? Tolkar man ordet som det ofta används så får man ge dem som säger ovanstående rätt, vi kan inte se att det finns ett annat land som är på väg över land, hav eller Östersjö med syfte att inta Sverige. Men samtidigt blir det då ett ganska meningslöst uttalande, för om det är på väg att hända så skulle man så klart inte uttrycka sig så, då skulle man vara på väg ner i skyddsrummen.

En mer relevant definition på akut är inom en tidsram man inte meningsfullt kan påverka. Här blir plötsligt akut ett intressant och högst relevant ord inom säkerhetspolitik. Om man inte kan garantera att ett annat land inte kommer att visa militärt intresse för Sverige inom en viss tid – och denna tid är kortare än man kan rusta upp svenskt försvar för att möta detta hot – då finns en akut risk för militärt angrepp mot Sverige.

Men att det faktiskt finns en akut risk för militärt våld mot Sverige är inte en populär åsikt eftersom det innebär att någon gjort en felbedömning. Kanske är det Alliansregeringen som under sina år vid makten gjort att läget blivit just akut, kanske är det något annat, kanske är vi fredsskadade.

För den version av akut som är meningsfull – det vill säga inom en tid som man inte kan göra något åt – så finns det faktiskt ett akut hot mot Sverige. Detta måste svenska politiker förstå och sluta göra läget ännu akutare genom sitt machiavelliska käbbel om vem som bestämmer mest i sandlådan.

Vänligen,
Mikael Grev

Svensk försvarsindustris vara eller icke vara

Jag hör ofta ordet industristöd nämnas av allt från pacifister till militärer. Det nämns nästan uteslutande i negativa termer, som om skattepengar oavkortat går ner i ägarnas ficka utan effekt. Som om politikerna fyller företagsledarnas fickor med deg för att få komma med på samma fester. Att pacifister anser att all form av pengar till en försvarsindustri är av ondo är förståeligt men jag har svårare att förstå dem som är för en svensk försvarsmakt anser att stöd till svensk försvarsindustri är alltigenom dåligt.

Ämnet är komplext. Det berör företagsekonomi, säkerhetspolitik och långsiktighet. Jag har bara möjlighet att i en artikel med vettig längd belysa några delar.

Dyrare att utveckla

Försvarsmateriel blir mer och mer komplex. Tidigare ganska enkla vapensystem som en jaktrobot eller artilleripjäs är idag oerhört komplexa skapelser. För varje generation – och därtill hörande förväntad förbättring – krävs mer och mer ingenjörskonst, forskning, arbetstid och avancerad analysutrustning. Det är inte lathet eller att det var bättre förr som gör detta utan det enkla faktum att man alltid inom ett visst teknikområde utvecklar sig mot ett maxvärde, en asymptot.

Man kan jämföra med luftmotståndet för en bil. Från början var det en smal sak att minska det, en ingenjör kunde med enkel baskunskap platta till bilen i färdriktningen och fila ner skarpa hörn. Idag krävs miljarder för datormodellerande och verifikation i vindtunnlar för att skava av några procent från förra modellen, om det ens är möjligt.

Den ökade kostnaden för att få en högre effekt innebär bland annat att

  • kostnaden för att öka stridseffekten X procent inom ett område ökar,
  • serierna blir kortare då effekten på varje enhet är högre medan totalsumman består,
  • utvecklingskostnad per kund och system ökar,
  • förmågan att sälja, och därmed etablera kontakter och ”annat”, blir viktigare i förhållande till systemens effekt/kvalitet.

Konsolidering

Tidigare, säg för 20 år sedan, så var det möjligt att få ROI (Return On Investment) på ett generellt vapensystem genom att enbart sälja det till en kund. Men i och med att forsknings- och utvecklingsdelen för systemen ökar så blir det svårare för kunden att försvara ett exklusivt köp då det ger en liten effekt per krona.

Detta ledde till en konsolidering inom den svenska vapenindustrin där Saab köpte upp bland annat stora delar av Ericssons militära företag. Inte för att blåsa staten eller av elakhet utan därför att små aktörer inte längre hade råd att ta fram nya dyra produkter som kunde säljas på marknaden och en större aktör därför var enda möjligheten.

Samma sak sker i alla branscher när de börjar bli mogna. Bilbranschen till exempel, där företagen för några år sedan köpte upp varandra i parti och minut. Eller marknaden för datorprocessorer och grafikkort, där det tidigare fanns flera aktörer men nu bara en eller två som har produkter för den stora massan. Detta går inte att komma undan, det är inte ett resultat av rovdriftskapitalism eller Illuminati, det är en funktion av att det blir dyrare och dyrare att vidareutveckla teknik inom ett moget område.

Varför svenskt?

I och med att Försvarsmakten över åren beställt mindre och mindre av den svenska försvarsindustrin samtidigt som kostnaderna för utveckling av nya system generellt skjutit i höjden så har export av dessa produkter gått från att vara grädde på ROI-moset till en absolut nödvändigt för att få ROI på nya vapensystem.

Försvarsindustrin är precis som vilken annan industri som helst, företagen finns för att tjäna pengar åt aktieägarna. Man kan tycka vad man vill om detta men så fungerar vår ekonomi och det lär inte ändras förrän någon tvingar på oss planekonomi. Därför så kommer inte försvarsindustrin att utveckla produkter som företagen inte tror kommer att ge den avkastning som är uppsatt som mål av ägarna. Summa summarum, ingen möjlighet till export – ingen svensk produkt, eller en väldigt dyr sådan.

Det finns flera skäl att ha en svensk försvarsindustri. Den kanske viktigaste är att ett land med en stark och lönsam industri – generellt sätt – skapar välstånd för sina medborgare genom att göra vinst på produkter som säljs utomlands. Det ger riktiga pengar till statskassan och inte bara pengar som snurrar runt i skattesystemen. Försvarsindustri är något som Sverige är bra på med sitt innovativa klimat. Vi var även bra på kärnkraft men där är vi sedan tankeförbudet hopplöst efter och ett nytt verk skulle behöva köpas från en utländsk aktör.

En annan viktig aspekt – speciellt om vi vill behålla förmågan att utforma vårt eget försvar efter våra behov – är att det är enklare att med en svensk försvarsindustri få gehör för svenska krav. Det krävs viss militär kunskap för att förstå detta men svenska förhållanden och svenskt ”tänk” är lite speciellt, ibland. Amerikanska flygplan skulle till exempel passa vårt ”tänk” förfärligt dåligt.

En ytterligare positiv effekt med en högteknologisk industri som försvarsindustrin utgör är att det naturligt bedrivs en hel del grundforskning som leder till olika produkter inom andra områden, så kallade spill over-effekter. Det är svårt att exakt bestämma värdet av dessa men enligt Gunnar Eliassons bok Synliga kostnader, osynliga vinster : offentlig upphandling som industripolitik är återbetalningen på Gripenprojektet 2,6 gånger kostnaden. Oavsett om det är 2,6 eller 1,5 eller så lågt som 0,7 så är det helt klart att en satsad krona i svensk försvarsindustri är en bättre ekonomisk affär ur statens synvinkel jämfört med att skicka denna krona till utländsk industri.

Negativ ketchupeffekt

Om man minskar antalet länder som svensk försvarsindustri får sälja till så får detta så klart effekter. Minskar man marknaden så blir serierna ännu kortare, forskning och utveckling blir en än större del av varje vapen och man blir mer beroende av skedmatning från svenska staten för att överhuvudtaget behålla en produktionslina.

De stora vapentillverkarna slickar sig så klart om munnen. De är ofta tio gånger större och irriterar sig förmodligen något enormt på hur Sverige hittills har kunnat producera mycket kompetenta vapensystem trots sin litenhet. Med de mindre tillverkarna ur vägen – eller införlivade i sin koncern – så finns så klart möjlighet att för dem optimera tillgång, vapensystemens utformning och pris för sina aktieägare, som finns i utlandet.

Det finns en brytgräns när ett företag blir för litet för att kunna stå ensam. För Sveriges två biltillverkare har detta redan skett och inte mycket svenskt finns kvar i dem. Svensk vapenindustri kommer att köpas upp av en större utländsk aktör när den blir för liten för att kunna utveckla nya produkter. Hintar om detta är att det för fler och fler projekt behövs en garanterad utländsk köpare eller ett samarbete med andra leverantörer behövs för större projekt. När uppköpet kommer så är det tio år för sent för att inse vad man gjort, snålat bort sig.

Plakatpolitik och idealism

Att som litet land bedriva plakatpolitik och tro att man kan förändra världen – ens i marginalen – genom att få icke-demokratier att köpa sina vapen från någon annan är i min mening en önskan inte uppbackad med förstånd. De som för en sådan politik är ofta så ideologiskt drivna att vilket pris som helst är värt att de slipper leva i ett land som producerar vapen. De som tror på homeopati kommer nog aldrig att låta sig övertygas att dess logik är omvänd. De som bär foliehattar gör det livet ut. Att Sverige förlorar enorma ekonomiska värden – inom flera branscher – om svensk försvarsindustri läggs ner eller flyttas utomlands bekommer inte idealister.

Jag anser av ovan nämnda skäl inte att det är dåligt att gynna svensk försvarsindustri genom att beställa i första hand svenska vapensystem. COTS-förespråkarna verkar ibland tro att världen fungerar ungefär som en internationell prisjakt.nu där man bara behöver göra en marknadsundersökning, köpa en specialprodukt från billigaste leverantör, passa in den i Försvarsmaktens system av system och totalt bara behöva betala för det göttaste. Det är att lura sig själv lycklig. Varje producent tar ut så mycket det går för en vara, varken mer eller mindre. Varje producent vill dessutom ha så få varianter av sin produkt som möjligt av produktionstekniska skäl, vilket gör utbudet skralt för Sveriges lite speciella förutsättningar.

Svensk försvarsindustri behövs för Sverige. Främst för att vi inte ska tappa ytterligare en omåttligt framgångsrik industri och lida de ekonomiska konsekvenserna därav, men även för att få högre försvarseffekt per skattekrona.

Vänligen,
Mikael Grev

Hur man försvarar sig mot kärnvapen

Det är ingen idé. Många gånger så mynnar en diskussion om hur vi bäst försvarar oss ut i att det är lönlöst med en försvarsmakt eftersom fienden har kärnvapen. Jag tycker det är ett fatalistiskt och uppgivet sätt att resonera, och dessutom felaktigt.

nuke-wallpaper-1280x720

Det finns en typ av kärnvapenkrig som man inte kan gardera sig mot – det plötsliga anfallet av en dåre. Oavsett om vi har kapabelt luftvärn (vilket vi inte har, men skulle kunna skaffa) eller inte så är förvarningen för kort för att hinna reagera. Men jag finner det mycket osannolikt att detta skulle hända eftersom det utan tvekan skulle leda till ömsesidig förintelse när andra sidan kommer att se sig tvingade att svara med samma mynt.

Tröskeleffekt räddar

Den största risken för kärnvapenkrig är istället att en konflikt eskalerar så till den milda grad att ena sidan anser sig nödgad att använda kärnvapen, kanske för att inte förlora ett konventionellt krig eller som ett beslut grundat på felaktig information i stridens hetta.

Genom att minimera risken för konventionella krig så minskar man även risken för kärnvapenkrig. Notera att detta går stick i stäv med det bakvända resonemanget, att det inte är någon mening att höja tröskeleffekten mot konventionella konflikter eftersom vi ändå inte skulle klara oss i ett kärnvapenkrig.

Moment 22

Just nu befinner Sverige sig i ett säkerhetspolitiskt moment 22. Sakkunniga i den politiska ledningen är, vad jag bedömer, fullt medvetna om att vi i praktiken inte har ett effektivt försvar mot Ryssland, inte ens för den marginaldoktrin som alltid varit gällande. Detta kommer dessutom att bestå inom överskådlig framtid då Ryssland dessutom rustar fortare än vad vi någonsin kan. Samtidigt så är man medveten om att vi inte får visa oss svaga mot den typen av motståndare då det göder dess sturskhet och sänker tröskeln för våld. Detta leder till att man är ovillig att medge den grava underfinansiering och problematik som finns i Försvarsmakten, som i sin tur innebär att det inte skapas tillräcklig press på ej sakkunniga att släppa till medel.

Detta moment 22 leder till att vi idag har en låg tröskeleffekt mot militär konflikt och uppåt. Vi har en organisation som inte är dimensionerad eller organiserad för de moderna ballistiska robotar och kryssningsrobotar som Ryssland förfogar över och garanterat kommer att utnyttja. Vi har genom vår snoozning av försvarsmakten sänkt tröskeln för militära påtryckningar som kan råka eskalera till militära konflikter, och så vidare hela vägen upp till kärnvapenkrig.

Genom att ta ansvar och återskapa den tröskeleffekt vi hade fram till början på 90-talet så motverkar vi också kärnvapenkrig genom att stävja en konflikt innan den får möjlighet att eskalera.

Taktiska kärnvapen

Det finns dock en mellannivå som måste hanteras, taktiska kärnvapen. Dessa är så små (motsvarande några ton TNT) att de skulle kunna misstas för riktigt stora konventionella bomber. Den psykologiska tröskeln att sätta in dessa är mindre än för de konventionella kärnvapnen – som är hundratals gånger kraftigare – trots den uppenbara risken för storlekseskalering.

Även här är svaret att minska de taktiska kärnvapnens fördel samt öka kostnaden, vilket sammanfattas tröskeleffekt. Genom att ha ett kapabelt luftvärn som kan bekämpa inkommande taktiska kärnvapen från till exempel Iskander M så ökar man kostnaden för fienden då de behöver mätta våra system för att garantera eftersökt effekt i målet. Om vi dessutom antar en taktik som innebär extrem spridning så minskar vi än mer möjligheten för fienden att få effekt av sina taktiska kärnvapen och därmed risken för att de planeras för användning.

Sammanfattning

Jag tror i skrivande stund att vi passerat möjligheten att med avtal minska kärnvapnens numerär. Det tåget har passerat för denna gång (men kommer tillbaka i nästa cykel) och vi måste med öppna ögon se en tid av sämre säkerhetsläge där snarare dess antal kommer att öka. I detta läge så är det effektivaste sättet att försvara Sverige och omvärlden mot kärnvapen att:

  • öka tröskeleffekten mot konventionella konflikter som riskerar att eskalera till kärnvapenkrig,
  • införskaffa luftvärn som gör användandet av alla typer av kärnvapen mindre effektiv och kostsammare,
  • ta fram en ny försvarsmanktsidé som bygger på extrem spridning av förbanden så kärnvapen i alla storlekar blir förhållandevis mindre effektiva.

Vänligen,
Mikael Grev

Är vi herre i vårt eget hus?

Två större händelser där Sverige varit utsatt för hotfullt beteende av ovänligt sinnad stat har återgivits livligt av media den senaste tiden. Dels hädelsen i höstas då det konstaterades av samtliga ända upp till statsministern att en undervattensfarkost av utländsk härkomst puttrat omkring i Stockholms skärgård. Dels den så kallade ryska påsken där ryskt jakt- och bombflyg gjorde ett simulerat anfall mot Sverige.

Resultatet av ryska påsken blev en förstärkning av incidentberedskapen i den form som innebär att piloter sitter beredda med gummidräkt påtagen för att kunna starta, flyga ikapp och markera närvaro om liknande händer igen. Direkt efter händelsen så skräddes inte orden från ledarsidor och politiker över brist på piloter i gummidräkt på helger och nätter. Men aldrig diskuterades kostnaden för denna ökning av incidentberedskapen. Fler piloter i gummidräkt på nätterna innebär färre övande piloter på dagarna. Tänkte inte på det, som man säger. Eller kanske man inte brydde sig.

Resultatet av utåtsincidenten i höstas blev liknande. Diverse oinitierade krav på omedelbar förmågetillväxt ställdes och Svarte Petter skickades runt i högervarv. Politiker som med egen hand dragit undan mattan för ubåtsjaktsförmågan hävdade Alien Hand Syndrome och undrade varför inte ÖB kunde prioritera allt som kan bli politiskt pinsamt, med sin halverade försvarsbudget.

Den kommunikativa aspekten

Gemensamt för båda incidenterna är den säkerhetspolitiskt kommunikativa aspekten, att Sverige riskerar att upplevas som oförmöget att försvara sitt territorium. Detta är kommunikation, varken mer eller mindre. Jag kan emellanåt tycka att man överdriver vikten av detta. Att tro att landets säkerhet i detta läge – som trots allt är fred – påverkas av att man lyckas få en pilot i gummidräkt att ta kort av en annan stats flygplan är kanske att överdriva. Förmågan att förneka fienden tillträde under ytan är av samma ringa betydelse, om vi pratar att snedda lite eller åka emot vår territorialgräns för att tvärt vända.

Märk väl att jag i resonemangen ovan endast menar att Sveriges rent militära trovärdighet att försvara sig i krig inte nödvändigtvis definieras av dess förmåga att avvärja simulerade anfall mot svenskt territorium i så hög grad som politiker och media försöker göra gällande. Det är ett spel, en kommunikation utan ord, men som kan eskalera om den inte bemöts.

Förtydligande. Den kommunikativa aspekten är inte oviktig, tvärt om, men den står sig slätt om man jämför med den konkreta hotbilden som operatörer från främmande land på vårt territorium innebär.

Vi kan jämföra problematiken med kränkningar i luft och under ytan. Om man helt bortser från den kommunikativa delen av säkerhetspolitiken som en kränkning av luftrummet innebär så är det min uppfattning att den rent militärt är helt ofarlig. Det finns helt enkelt inget praktiskt arbete man kan göra med ett flygplan som man inte bättre eller nästan lika bra kan göra från backen eller satelliter. Eftersom vi dessutom vet exakt var de är (annars har vi stora problem) så kan vi kompensera. Detta är givet att flygningen inte är ett regelrätt anfall så klart. Fast vi vet att vi inte är där i nuläget, även om det kan ändras på månader just nu, inte år som tidigare.

Att en annan stats flygplan flyger över svensk mark – om de så vore över Stockholm – skulle vara djupt pinsamt men ärligt talat inte mer än så. Vi skulle blir förnedrade om vi inte lyckades komma upp och skugga, hota och ta bilder men jag tror inte att vi skulle skjuta ner ett flygplan som utan bomber flyger in över Stockholm (min personliga bedömning) eftersom det kan starta en kedjereaktion.

Under ytan

Något som jag tycker är betydligt värre – mycket värre – är om det finns ubåtar i våra inre farvatten utan att vi vet var de är eller vad de gör. Här är vi långt förbi den pinsamma delen i säkerhetspolitiken. Finns det ubåtar i våra farvatten så kan vi vara säkra på att de har en uppgift. Vi kanske inte vet vad denna uppgift är, men vi vet att de anser den vara så pass viktig att risken är värd att ta relativt det erhållna resultatet.

De som hävdar att undervattensfarkosterna är här enbart i syfte att åstadkomma samma effekt som en kränkning eller simulerat anfall i luftarenan – det vill säga säkerhetspolitisk kommunikation – misstar sig är jag rädd.

Det finns ett antal hypoteser om vad farkosterna gör i våra inre vatten. Jag är dock inte sakkunnig inom området så jag ska inte spekulera i detalj. Men man kan så klart göra några övergripande antaganden. De kan till exempel

  • byta batterier eller på annat sätt underhålla redan utplacerad materiel,
  • placera ut ny utrustning för att avlyssna och spåra svensk marin aktivitet,
  • sabotera, eller förbereda sabotage på, våra aktiva och/eller passiva motmedel (har skett),
  • minera eller på annat sätt förbereda en mer aktiv åtgärd i händelse av krig,
  • transportera personal och/eller materiel till och från Sverige som av någon anledning inte får vara här eller som man inte vill att vi ska veta finns här,
  • bedriva ren underrättelsetjänst mot våra anläggningar.

Att veta eller inte veta, det är frågan

Det jag är mest intresserad av är huruvida vi vet vad de gör eller inte. Det kan nämligen vara så att Försvarsmakten vet vad avsikten med besöken är men inte vill eller får kommunicera detta. Känner jag min förra arbetsgivare rätt så skulle denna information vara kvalificerat hemlig. Anledningen är att fienden (ja, jag anser de vara fiender om de opererar inne på vårt territorium) inte ska veta att vi vet och att vi därför ska ha ett övertag. Är detta fallet – att vi vet vad de gör men inte kommunicerar det – så undrar jag om detta är rätt väg att gå i nuvarande säkerhetspolitiska läge. Låt mig förklara varför.

Det finns en fördel att inte röja att man vet vad fienden gör eftersom man skulle tappa denna information om de visste. Placerar de ut minor och vi kan följa efter och desarmera dem så kan det ge oss en oväntad fördel i krig. Flera punkter ovan kan kompenseras för, men inte alla.

Men jag vill inte ha krig eller en annan form av konflikt, inte ens om vi är säkra på att vinna. Vill man inte ha konflikter så ska man inte låta motståndaren, speciellt en som drivs av opportunism och maktprojektion, tro att han har ett överläge. Det kan vara direkt farligt. Fienden kanske inte har det överläge han tror, men i tron att han har så startar han något som sedan eskalerar. Man ska inte låta en buse tro att han är bra på att slåss för då kan man vara säker på att det till slut blir slagsmål.

Om säkerhetsläget leder mot konflikt eller krig så är informationsöverläge genom att låta fienden tro sig lyckas med en operation mer logisk. För att motverka att konflikten uppstår skulle det istället vara bättre att visa korten och påpeka fiendens svagheter och därmed dåliga hand.

Kvar står alternativet att vi inte vet vad fienden gör på vårt territorium. Detta är ett mycket mycket skrämmande scenario. Det innebär nämligen att vi mycket väl kan vara helt utan marin förmåga i händelse av ett krig. Om man inte vet vad de gör, men att de anser det vara värt att göra det trots riskerna, då är det förmodligen något stort.

Skulle jag vara överbefälhavare i ett läge där fiender gör vad som får förmodas vara rena krigsförberedelser på svenskt territorium så skulle jag satsa alla mina tillgängliga resurser på att utröna vad dessa är. Det faktum att så inte sker får mig att tro att försvarsmakten trots allt vet – eller tror sig veta – vad som föregår i vår huvudstads skärgård.

Dessutom så är Försvarsmaktens tilldelade monetära medel en helt avgörande förutsättning för dess förmåga att återuppbygga en trovärdig tröskeleffekt. Genom att hemlighålla allvarliga hot mot den svenska suveräniteten så vaggar man in medborgarna i en falsk säkerhet. Detta återbetalas sedan av medborgarna genom att de röstar fram politiker som anser att försvaret av Sverige är ett särintresse.

Det finns ytterligare en hypotes. Utan att gå in på specifika detaljer så finns det vissa frågetecken gällande ubåtsjakten (ja, det var en jakt, om än en tandlös sådan). Sånt som får vän av ordning att undra om de som sitter högst upp i den militära och politiska ledningen verkligen ville ha tag på vad som fanns under ytan. Detta späder på något som jag sade tidigt, att det är minst en bricka i detta spel som vi inte känner till. Spioner/agenter på höga nivåer, påtryckningar som inte kommit allmänheten tillkänna, kamp om medel mellan försvarsgrenar, risk för kärnavfall i skärgården är exempel på denna typen av brickor. Förmodligen får vi aldrig veta.

Vi har haft inbrott – låt oss måla om köket

Även om det är medialt intressant med simulerade anfall mot – och rena kränkningar av – vårt luftrum så är jag förvånad över att inte diskussionen om allvaret i att vi har andra stater som genomför operationer i våra vatten ligger två nivåer högre. Ingen utom de som sympatiserar med fienden kan väl ändå rycka på axlarna åt detta?

Sveriges försvarspolitik förs som det är OK att någon varit inne i sovrummet när man sover bara för att man inte vet exakt vad de hade för sig. Jag kanske är lite känslig men skulle jag se upprepade bevis på att någon varit inne i mitt sovrum så skulle jag köpa ett betydligt bättre lås – innan jag målade om köket. Detta lås benämns i säkerhetspolitiska termer Försvarsmakten.

Vänligen,
Mikael Grev

Djupa tankar om Ryssland och område B

“Löfven anser att Sverige inte ser Ryssland som ett direkt hot mot sig själv…” står det att läsa i finska Huvudstadsbladet. För en försvarsbloggare ter sig detta och liknande argument lite märkliga. Likväl så delar nuvarande statsministern denna typ av åsikter med många andra svenska politiker. Politiker som har tillgång till det bästa vi kan uppbringa av underrättelser och som inte kan ha kommit dit de är på grund av deras oförmåga att uppfatta information. De är inte onda och de vill säkert väl.

Så vad beror denna skillnad mellan försvarsbloggare och svenska politiker på? Låt mig bjuda på en version, det kan vara så att alla har rätt, i sin världsbild.

Om en husägare ska ta ställning till huruvida han ska skaffa larm, vilken kvalitet (och därmed kostnad) som ska inhandlas, så görs en bedömning av risken för inbrott. Här kan man ha minst två angreppssätt för att räkna ut denna risk. Man kan se till sin personliga hotbild, varför skulle någon vilja råna just mig, och man kan se till den mer objektiva hotbilden, hur många inbrott sker i området.

Människan är normalt mycket bra på att distingera mellan dessa två sätt beroende på hur mycket information som finns, även om det finns en tendens att välja information som ligger närmare i tid över mängd och därmed konfidens. Finns det accepterad statistik om antalet inbrott så övertrumfar det den egna hotbilden. Man förstår att inbrotten är opersonliga och tar istället information från det mer statistiskt relevanta brottsfrekvensen i området.

Problemen uppstår när det inte finns tillräckligt mycket objektiv information, det vill säga när antal inbrott inte är känt eller när den statistik som finns inte känns relevant för den egna situationen. Då uppstår ett informationunderläge och man går från objektiv betraktelse till subjektivt bedömande. I stället för “vad är inbrottsfrekvensen i vårt område” blir frågan “varför skulle någon vilja göra inbrott hos mig”. Tyvärr är det senare, subjektivitet, behäftat med en större mängde konfirmationsbias, det vill säga att ju mindre tillgänglig objektiv information ju mer subjektiv blir den och därmed baserad på egna uppfattningar och tidigare erfarenheter.

Här någonstans börjar Löfvens uttalande bli logiskt. Statistiken för länder som invaderar andra länder är skral och fjärran i tid. De länder som Ryssland invaderat, Georgien och Ukraina, är inte på vår bakgård, de är på något sätt på någon annans bakgård. Kanske till och med på Rysslands bakgård. Statistiken rör oss inte, den behöver inte tas som objektivt underlag.

Man kan jämföra det mer att bo i ett trevligt villaområde – A – som gränsar till en mer problematiskt område – B -. Det som händer i B berör inte A, man vill tänka bort det. Det är inte bra för huspriserna, det är inte bra för barnen och skapar kognitiv dissonans som alltid hjärnan försöker undvika. Så länge som brottsstatistiken i område A är låg så går frågan tillbaka till jaget och “varför skulle någon vilja göra inbrott hos just mig”. Allt är lugnt, frid och fröjd, idyllen lever.

Det man kanske inte tänker på är vad det är som håller inbrotten kvar i område B. Man har ingen insyn, man förstår inte hur de tänker. Deras agerande verkar för boende i A ologiskt men tryggt. De håller sig nog kvar i sitt område för att de … och så kommer alla orsaker som är baserade på okunskap och konfirmationsbias.

Det finns stor risk att anledningen att de i område A inte känner sig hotade av dem i områden B är baserade på helt fel logiska slutsatser. A-laget kanske tror att det är pengar och smycken som hägrar, och baserar sina beslut utifrån detta med att köpa kassaskåp, medan innevånarna i B-laget agerar utefter rivalitet, skrämseltaktik och gängkrig.

Risken med denna felaktiga bild av vad som separerar olika länder är att man använder sina egna mycket begränsade erfarenheter som beslutsunderlag medan den faktiska hotbilden är baserad på helt andra förutsättningar. För att fortsätta analogin med bostadsområden så kan det från A:s sida verka vara en stabil tillvaro medan det ur B:s synvinkel kan förändras om det dyker upp ett nytt gäng och området behöver expanderas. Det är inget personligt utan vilket område som läggs under deras “beskydd” kan nästan bero på slumpen, eller vem som råkar föreslå något först.

Tar vi tillbaka detta till Löfvens resonemang så tror jag att han, och för övrigt Reinfeldt innan honom, verkligen tror på vad han säger. För honom så finns det ingen som skulle vilja invadera och ta Sverige för vad som han ser som Sverige. Vad har vi som ryssen vill ha? Majstången, våra pengar, vad?? Inget Sverige har kan väl vara värt en knapp veckas krig, uteslutande i världssamfundet och skarpa diplomatiska fördömanden?

För ryssen ter sig det hela helt annorlunda. Deras verklighet är uppbyggd kring helt andra förutsättningar, sånt som vi inte förstår. Maktkamp, heder, misstro och positionering kanske driver dem, vem vet? Och när helt andra mekanismer styr ett skede än de man tror så är man i farans riktning. Man tar beslut på logik som inte gäller. Tidsramar som tänkts ut och lackmustest blir värdelösa.

Löfven har rätt i att ryssen inte vill ha svensk mark för att den är svensk, eller har våra svenska män och kvinnor som sexslavar. Men det kan mycket väl hända att Sverige blir en viktig bricka i ett maktspel som vi inte förstår eller vill vara del av. De som inte kan eller vill se dessa samband kommer alltid att stå förvånade, att se motståndaren som irrationell, kanske till och med uttala det. För oss andra är dessa skeenden helt logiska och det är vår plikt att upplysa om risken med denna introverta navelskådning.

Vänligen,
Mikael Grev

Utvärderings- och simuleringssystem 2030

Endast en del av mina tankar om utvärdering, uppföljning och simulering är beskrivna nedan. En fullständig beskrivning av varje del skulle behöva en helt egen serie inlägg. Det kan därför verka som om det finns hål i vissa argument. Fråga gärna om det är något speciellt som undras.

Övriga delar för denna artikelserie om stridsflyg 2030:

  1. Förutsättningar
  2. Neural – UCAV med värdflygplan
  3. Flygbassystem 2030
  4. Simulerad strid och utvärderingssystem 2030
  5. Skalbar insats med Neural
  6. Hantera luftrumsbestämmelser för UCAV

En av de svårare delarna i luftstrid är hur den ska övas. Många av de ingående delarna, till exempel olika robotvarningar, störning (radio, radar o.s.v.) och en kaotisk stridssituation är svåra att träna i fred. Beväpnad med löften om den eviga freden i kombination med välvilja och ökad flygsäkerhet så har regelverk införts som gör stora och komplexa övningar med realistiska inslag svåra och dyra att genomföra. Detta, i kombination med att vi dagligdags har mycket få flygplan tillgängliga (uppskattningsvis runt 10 per pass totalt på samtidiga skarpa divisioner i riket) gör att det mesta som övas är moment som man tror kommer vara dimensionerade.

Luftstrid Beyond Visual Range (BVR) är svårare att förklara än cricket. Wiseman har gjort bundransvärt försök. Detta är rekommenderad läsning för att förstå vissa delar nedan.

Dagens utvärdering

Det är svårt att överskatta vikten av att öva under realistiska förhållanden. När Gripen i Sverige övar BVR-strid så finns inget realtidssystem för att veta om man träffat sin motståndare eller inte. Istället så får piloten uppskatta om han träffar sin motståndare, något som blir fel ganska ofta.

En robot som går 100-talet kilometer, tar minut(er) från skott till eventuell träff, är direkt beroende av hur en motståndare – som man inte längre ser eftersom man lagt benen på ryggen och flyr hans förmodade robotar – manövrerar, är det svårt gränsande till omöjligt att veta om man träffar. Likväl är detta det förfarande som används vid övningar i Sverige. Skjutande pilot bedömer om han träffade, vilket är nästan omöjligt att avgöra utom i tydliga fall.

Men det blir värre. Sverige har aktiva jaktrobotar i och med AMRAAM och METEOR. Detta betyder att robotarna har en egen radar för att själv kunna styra mot sitt mål den senare delen av robotbanan. Detta är bra eftersom så fort roboten själv hittat målet så kan det skjutande flygplanet svänga bort och undgå fiendens robotar. Men det har även en negativ aspekt då motståndaren enkelt kan upptäcka denna robotradar, förstå att han är beskjuten och göra en undanmanöver. Strid med denna aktiva robotvarning får andra förutsättningar än utan. Ändå så kan vi av naturliga skäl inte öva genom att avfyra riktiga robotar mot varandra. Detta får följden att målflygplan inte uppträder som de skulle i krig – med riktiga robotar – eftersom varningarna uteblir. Man får således felaktig bild av motståndarens uppträdande.

Men det blir ännu värre. Det är nog få som inte tror att en anfallande fiende skulle använda enorma mängder störning under ett anfall. Den anfallande (inte vi) har normalt initiativet och kan planera för olika händelseförlopp på ett helt annat sätt än den försvarande sidan som måste reagera på vad fienden försöker göra och koordinera sig utefter detta. Anfallaren har således fördel av att göra striden i luften så kaotisk som möjligt så att de kan rinna igenom vårt försvar och utföra sina primäruppgifter. Radio- och radarstörning är en given del i detta.

Problemet är att Sverige likt ubåtsjaktsförmågan nästan helt tappat möjligheten att öva med den typ av störning som fienden förväntas använda, framförallt i rätt mängd/styrka, typ och detta regelbundet. När det gäller radiostörning finns dessutom problematik i reglementen som gör det svårt att störa radiokanalerna när man dessutom har fullt på alla andra reglar i en realistisk strid. Samtidigt är det mycket svårt att öva just störning eftersom det är en ständig kamp mellan störning och undertryckning av densamma och fiendens förmåga är svårbedömd. Men den är helt klart inte på noll som är det scenario som övas nästan jämnt.

Men det blir ytterligare värre. Fienden kommer inte att komma en och en i en ordnad ordnad rad så att vi hinner formera oss och uppställt slåss likt gentlemen. De kommer att komma i vågor med 30 flygplan, förmodligen fler. Det kommer att vara kaos med flygplan överallt, stress, problem med att veta vem som är vem (man ser ändå inte varandra) fullt på alla radiokanaler och så vidare. Det är inte så vi övar. Man får vara glad om vi kan öva 4 mot 2 i normal övningsstrid på en flottilj. Är man prioriterad (vilket man kanske är vart tredje år) så får man vara med om fler än en övning per år där man övar med över 10 flygplan samtidigt i samma stridsområde.

Skillnaden på strid mellan ett fåtal flygplan och det antal som förväntas i ett krigsscenario är som att öva boxning för att stävja upplopp. Helt andra egenskaper blir dimensionerande när antalet ökas. Som ett upplättande inslag kan man tänka sig hur mycket enskilda polisers boxningsförmåga påverkar effekten i denna intressanta video:

Sverige har ingen aggressor squadron som med typlika flygplan kan agera fiende. Vi använder oss själva på b-sidan förutom i internationella övningar. En professionellt spelad fiende, från en aggressor squadron, har som uppgift att läsa in sig på fiendens förväntade uppträdande och kan bli professionell i den rollen. Fiendens flygplan går dessutom fortare och har mer bränsle än Gripen vilket gör det svårt att gestalta fienden på ett trovärdigt sätt. Då b-sidan i Sverige besätts av oss själva – med våra egna flygplan – så riskerar vi också att öva mot vår egen taktik. Dessutom så slösas värdefull flygtid på att gå mål. Slösas eftersom piloten inte tränas i svensk taktik utan i en semi-fientlig taktik men med ett svenskt mind-set, som är svårt att tänka bort.

Det som dock verkligen sätter fingret på övnings- och utvärderingsproblematiken är att vi inte samövar stridsflyg med eget och mot fientligt luftvärn på ett meningsfullt sätt. Jag tror att de flesta förväntar sig att luftvärnet och stridsflyget är väl samordnat i allt ifrån taktik till strategi. Det finns mycket liten möjlighet och mening att öva tillsammans och ingen möjlighet att utvärdera i realtid annat än genom mycket schematiska “är du inom den LV-ringen så är du död”. Verkligheten är mycket mer komplex.

Orsaken till ovan

Man kan tycka att det är konstigt att inte ett bättre och mer realistiskt och holistiskt sätt att öva är införskaffat till flygstridskrafterna. Det är åtminstone till del resultatet av att varenda krona vägs på guldvåg och krigas för internt i Försvarsmakten innan beställning.

Det är intuitivt att köp av ett nytt vapen, en sensor eller mer bränsle i flygplanet ger operativ effekt. Det är påtagligt och man kan citera siffror. Det är också något som leverantörer är bra på att lösa och enkelt kan använda i marknadsföring. Att införa system som enbart används i fredstid men som övar upp organisationen för högre effekt under krig och väpnad konflikt är inte lika lätt att föra i bevis. Speciellt inte om effekten kommer om tidigast X år.

I en försvarsmakt som konstant hålls på svältgränsen så är det enklast att beställa system som kan förklaras för icke sakkunniga i en elevator pitch. Beslut om beställande av dyrare system trycks i en svältfödd organisation uppåt i hierarkin till en nivå (ofta politisk!) där sakkunnigheten (helt förståeligt) inte är den bästa. Då är det svårare att förklara varför ett utvärderings- och simuleringssystem ger effekt i målet. Det är enklare att få medel för inköp av radar som ser lite längre än ett mindre militärt sexigt utvärderings- och simuleringssystem, oavsett operativ effekt.

Del av problemet ligger också i försvarsmaktens avoga inställning till utvärdering. För stridsflyg – och jag förmodar andra vapengrenar – så sker lite eller ingen systematisk uppföljning av hur väl vi står oss mot olika dimensionerande hot. När jag berättar detta för våra nordiska kollegor i försäljningen av vårt flygplaneringssystem Wing så tittar de på mig som om jag vore tokig. Om man inte utvärderar kontinuerligt, jämför med historiska data och återkopplar detta i nya sätt att öva så vet man varken var man står, vart man är på väg eller hur man ska komma dit man vill.

När jag läste till flyglärare för ett par år sedan så skrev jag en uppsats baserad på en enkät till samtliga piloter om deras åsikter gällande utvärdering. Det var tydligt att piloterna själva ansåg att de utvärderades för lite och att de gärna såg hur detta förbättrades samt att det skulle ge operativ effekt. Man kan tycka att det borde vara de högre cheferna och inte piloterna som hade denna inställning.

Man kan utveckla förklaringen till nuvarande läge mycket mer men det finns stora paralleller att göra till Stridseffekt eller specifikationsonani? som jag publicerade hos Wiseman.

Utvärderings- och Simuleringsystem 2030

Kärnan i UTSIM 2030 är att i fred kunna öva med så nära krigslika scenarion som möjligt och utvärdera resultat både i realtid och jämföra dem över tiden med historiska data. Detta innebär framförallt att

  • simulerade flygplan och andra enheter kan tillföras på båda sidor precis som om de vore med i striden,
  • övningar genomförs på ett väl definierat sätt som går att jämföra med tidigare övningar,
  • de system som inte kan användas fysiskt (robotvarning, störning o.s.v.) simuleras i realtid.

Genom att öva med rätt antal flygplan, som uppträder på samma sätt som fienden förväntas göra och som exercerar alla tekniska system som förväntas behövas i det man övar för så ökar man effekten när det blir verklighet utöver vad som är möjligt genom momentträning. Det går inte att öva straffar och slagskott och tro att en eller två träningsmatcher på försäsongen leder till vinst.

Hur man ska genomföra punkterna ovan är en komplicerad fråga som är både teknisk och strukturell. Det viktiga är att förutsättningarna är med i designen redan från början när de olika flygsystemen byggs. UTSIM 2030 är svårt att påföra som en eftertanke när övrig design är klar.

Teknik

Grunden i hela systemet och det som dimensionerar dess möjligheter är förmågan att med låg fördröjning kunna kommunicera mellan de deltagande enheterna samt med marken. Det som underlättar är att man kan förutsätta en ostörd miljö eftersom det bara ska användas i fred.

En annan grundförutsättning är att varje deltagande enhet (ex. Gripen E, StriC eller ASC 890) måste ha så pass mycket datorkraft att de kan simulera de ingående modellerna av flygplan och kanske framförallt vapen. Till exempel så måste både skjutande och påskjuten enhet kunna simulera hela eller delar av en vapenleverans. Fördelen med detta är att det minskar kravet på bandbredd då båda enheterna kan simulera förloppet mellan kommunikationspaketen individuellt.

Den fullständiga och ackrediterade datormodellen för vapnet bör om möjligt användas för att slippa den rörliga kostnaden för att hålla flera modeller för samma vapen uppdaterade samt för att slippa diskrepanser mellan resultaten i realtid och senare utvärdering.

Beräkningskapaciteten för detta är uppskattningsvis en storleksordning högre än vad som finns tillgängligt för motsvarande funktioner i dagens flygplan men helt inom ramen för vad som är möjligt. Lyckligtvis är det beräkningsprestanda som inte nödvändigtvis behövs i krigsfallet så man kan tänka sig en väl isolerad enhet som har lägsta nivå av avionik-certifiering.

Det trixiga med framförallt simuleringsdelen är att den är distribuerad men måste hållas hyfsat synkroniserad. Därav kravet på låg latens och datorkapacitet på enheterna så att bandbredden går att hålla nere.

Direkt feedback

Det är väl belagt att lärandet blir bättre ju närmare i tid det som utvärderas själva utvärderingen sker. Det bästa är direkt feedback på det man gör. Med UTSIM 2030 sker all utvärdering direkt, precis som i en simulator. Om en pilot skjuter en robot så simuleras den av samtliga relevanta deltagare. Om den träffar får den beskjutna reda på det direkt och kan dra sig ur striden samtidigt som radarekot försvinner från den skjutandes radarskärm. Flygplanet försvinner direkt i StriC och det påverkar således inte striden längre.

Genom att roboten simuleras även i det påskjutna flygplanet så kan det genereras syntetisk radarvarning i det flygplanet, precis som om roboten var skjuten på riktigt. Enbart detta skulle öka kvaliteten på övningsutbytet enormt.

Luftvärn kan ge adekvata varningar i flygplanen under övning och om de är spelade av riktiga luftvärnsenheter – om än kanske i simulator – så kommer det att leda till viktig träning för både piloter och luftvärnsoperatörer. Framförallt så kommer man att få ökad förståelse för varandras förutsättningar redan i fred, vilket kommer att ge högre operativ effekt i krig.

Simulerade enheter

En av de svåraste utmaningarna med att öva realistiskt är att kunna uppbringa det antal enheter som behövs för att skapa en realistisk övning. Genom att blanda en simulerad verklighet med de fysiskt ingående flygplanen så ökar värdet på flygtiden enormt. Man kan starta med fyra flygplan och delta i en övning med 30 realistiska fiender som flyger helt enligt fiendens taktik. Möjligheterna att öka kvaliteten på flygtiden är stora.

Jag vet med säkerhet att det med små medel går att skapa CGF (Computer Generated Forces) som agerar helt autonomt och dessutom mycket likt hur piloter agerar och flyger. Detta är en förutsättning för simuleringsdelen. Det går inte att använda sig av “dumma” generade styrkor som bara går mot förutbestämda mål och kanske har några regel för undanmanövrar. Om de simulerade enheterna inte agerar trovärdigt så riskeras en felinlärning alternativt “gaming” där de riktiga piloterna lär sig hur de simulerade enheterna (som inte lär sig) agerar och enklast bekämpas.

Den svåra biten att lösa med simulerade enheter är förmodligen inte den tekniska. Det gick som nämnt i en tidigare del ganska fort att skapa dessa på FOI/FLSC. Den svåra delen är hur de påverkar flygsäkerheten. Hur påverkar det pilotens uppfattning om riktiga flygplan om det finns massor som är simulerade? Är en nära kollision med en simulerad enhet att betrakta som tillbud? O.s.v. Detta är frågor som måste lösas och lösas direkt eftersom de måste inarbetas i regelverk, vilket tar tid.

Standardövningar

En förutsättning för att utvärdera den operativa effekten för luftstridskrafterna är att det med jämna mellanrum genomförs övningar med över tiden fasta parametrar, en sorts evaluering. Dessa övningar ska vara gjorda för att kunna resultera i ett eller flera mätbara resultat som kan jämföras över tid. Flygdivisioner med olika nivåer av prioritet, och därmed tilldelad flygtid, kan om övningarna är listigt utformade kravsättas att uppnå en nivå som motsvarar förväntad operationell effekt.

När man kombinerar ett ombordssimulerings- och träningssystem (embedded training) med standardövningar så kan man skapa ett effektivt återkopplat system för budgetering och prioritering av medel. Över tiden kommer man skaffa sig information vad det faktiskt innebär för den operativa effekt man mäter om man till exempel drar ner på flygtid. Bara genom möjligheten att trovärdigt rikta flygtid dit den behövs för att uppnå en viss operativ effekt just där, och inte dela ut den med bedömningar mellan två kända fingrar, borde ge en effekthöjning värd hundratals flygtimmar – och därmed miljoner – per år.

Med ett bra och kvalitetssäkert utvärderingssystem blir det inte som idag en bedömningssport där divisionschefen bedömer sin egna divisions färdigheter, något som alla nog förstår innebär viss problematik. Speciellt eftersom en divisionschefs bedömningar kan bli föremål för ändringar högre upp i hierarkin när de inte stämmer överens med vad man förväntat sig, så kallad skönmålning.

Simulering för utveckling

En av de största långsiktiga fördelarna med UTSIM 2030 är att man kan simulera framtida system, eller utvecklade versioner av nuvarande, och med hög konfidens mäta dess operativa effekt under vanlig övningsverksamhet. Man kan till och med syntetiskt skruva upp radarns upptäcksavstånd eller mäta hur en ny typ av sensor påverkar den operativa effekten.

Med en bra och effektiv utveckling av de modeller som simuleringen baserar sig på kan Försvarsmakten i direkt samarbete med industrin veta innan beställning vad ett system ger och inte behöva beställa i blindo på flashiga Power Points.

Då det inte är troligt att Försvarsmakten kommer att ha möjlighet att bygga upp en egen organisation med beställarkompetens inom stridsflyg, då det kräver dedikerade piloter med speciell kompetens över lång tid, så är simulering av nya vapensystem under ordinarie övningar en bra lösning som skapar synergier. Det gör också att piloter som flyger på de divisionerna kan delta i utvecklingsarbetet redan från början och hjälpa ingenjörerna få operativ förståelse.

Slutsats

Med UTSIM 2030 kan

  • piloterna varje pass öva ett trovärdigt scenario som inte är avhängigt antal tillgängliga flygplan till en bråkdel av kostnaden att flyga med dessa enheter på riktigt,
  • resultat av striden återmatas direkt för snabbare inlärning och mer korrekt utfall,
  • en trovärdig feedbackloop där både enskilda piloters och hela divisioners operativa effekt mot relevanta scenarion mäts och jämförs över tiden för att kunna prioritera bättre,
  • utveckling ske kontinuerligt och samtidigt med övning och utvärderas i rätt kontext för att erhålla högre konfidens på operativ effekt för olika lösningar.

Vänligen,
Mikael Grev