Säk-haveriet måste leda till förbättring

Det historiska säk-haveri som #transportgate är, har och kommer att få återverkningar för myndigheter och privatpersoner under överskådlig tid. Den faktiska skadan beror på huruvida informationen är röjd. Men eftersom det inte går, eller kommer att gå, att fastställa detta, då icke säk-godkända har haft root-access och således kunnat sopa igen sina egna spår, så är det enda möjliga förhållningssättet att räkna informationen som röjd. Därav har skada – allvarlig sådan – skett, vilket troligtvis kommer att kosta miljarder att kompensera för.

Den stora frågan har blivit om statsministern fick reda på läckan i januari 2016 eller inte. Ygeman och Hultqvist visste nämligen om den då. Att detta har blivit den stora frågan är olyckligt, för den är tämligen ointressant. Varför? Jo, oavsett om de informerade statsministern eller inte vid denna tidpunkt så är vad som sedan händer i princip lika klandervärt och borde leda till liknande straff.

Screen Shot 2017-07-29 at 17.03.31.png

Det viktiga är att tunga spelare i regeringen visste om säk-läckan i januari 2016 utan att göra speciellt mycket mer än att försöka spela ner problemet, och lösa det lokalt, utan buller och bång. Givet storleken på läckan så var detta ett dåligt beslut, oavsett vem som gjorde det, statsministern, Ygeman eller Hultqvist. En mycket allvarlig potentiell läcka hanterades inte kraftfullt.

Det regeringen skulle gjort i januari 2016 var att omedelbart vidta åtgärder för att täta läckan eftersom man då inte visste om informationen var röjd redan eller om den skulle röjas i närtid. Notera att för varje dag som gick efter detta så ökar risken för att informationen i läckan röjs. Kosta vad det kosta vill, men läckan måste omedelbart tätas. Stäng ner systemen under en tid om nödvändigt för att markera allvaret.

Tätningen hade till exempel kunna åstadkommas genom att återföra ansvaret till Trafikverket som hade ansvaret och skötte driften bara månaden innan. Visst, det skulle kostat pengar (i miljonklassen, det vara bara 12 personer vad jag förstod), men det skulle kunna låta sig göras.

Jämför detta med kostnaderna nu för att hantera detta, som torde vara i miljardklassen. Det är svårt att så här utifrån hitta en snabb och möjlig lösning, men lita på att den finns oavsett vad nu anklagade hävdar. Det ligger så klart inte i deras intresse att påvisa vilka bra lösningar som fanns vid tidpunkten för upptäckt.

Det som nu istället hände vara att processen fortsatte, trots att SÄPO redan i november 2015 rekommenderade att outsourcingen omedelbart skulle upphöra.

Det är här den största skulden hamnar på regeringen, att den inte omedelbart följde SÄPO:s rekommendation, stoppade outsourcingen och därmed läckan. Spelet om vem som visste vad i regeringen är en chimär för att flytta fokus, från det begångna felet till vem som gjorde det, dolt i en gegga av hemliga minnesanteckningar som vägras lämnas ut av Löfven, medvetna stuprör och vem som formellt rapporterar till vem.

Faktum är att en lösning på #transportgate inte är klar förrän vid utgången 2017, två år efter att regeringen fått reda på den.

För att få stopp på denna typ av handlingsförlamning när det gäller rikets säkerhet är det viktigt att ansvar utkrävs av de inblandade. Detta är något man borde kunna enas om över partigränserna, det borde vara viktigare än ”spara min minister”, åtminstone för säkerhetsmedvetna. Att sannolikheten för brott minskar när straff och risk för upptäckt ökar torde vara ganska oomtvistat.

Det är här hela #transportgate trampar snett. Det har blivit ett spel där vissa håller på sitt parti, vissa vurmar för sin minister och vi andra på att brott inte ska löna sig. För många ser till sin lilla del och optimerar för den när detta helt enkelt är ett historiskt haveri som måste få leda till ordentliga straff för inblandade, så att risken för att det återupprepas minskar.

Statsministern har omplacerat Ygeman till en tung S-post, nästan på pin kiv. Han sparar Hultqvist i ett försök att slå en kil i Alliansen, som om detta är ett spel. Detta är inte att ta ansvar. Vi pratar om två ministrar som visste om hela denna läcka redan i januari 2016, utan att enligt regeringen berätta det för någon, inte ens inom säkerhetsrådet, där dessa frågor ska tas upp.

En historisk läcka som denna måste få kraftfulla återverkningar, även politiskt. Nu har det blivit ett spel, ett spel om vem som sitter på stolarna när media slutar spela. Tänk på detta när nu vurmar för er minister, att ni tillåter ansvariga politiker komma undan ett historiskt säk-haveri med några omplaceringar.

Säkpolare låter inte politiker komma undan med historiska säk-haverier.

Vänligen,
Mikael Grev

Innovation i företag

Innovation är en nytänkande idé som realiserats med ekonomisk vinst och som fyller ett behov. Det finns många idéer. Få blir innovationer, och ingen vet vilka idéer som kommer att bli innovationer.

Innovationer får man inte genom att kontakta de mest utbildande inom ett område för att starta upp en arbetsgrupp med mål att innovera och skapa ROI (Return On Investment) inom ett produktområde. Innovationsförmåga är något som måste genomsyra en organisation och kräver anpassningar och risktagningar på alla nivåer. Innovation passar dåligt i organisationer som leder på ekonomiska nyckeltal, som vill se svarta siffror i alla projekt och där det ofta pratas om att minimera risk. Innovationsvänliga organisationer satsar på tio lovande projekt och inser att förhoppningsvis en eller två kan ge tjugo gånger insatsen.

Att vara ett innovationsinriktat företag liknar i ekonomiska termer en högriskmodell. Som alltid när man satsar på hög risk så bör man sprida sina risker på flera projekt/aktier och förstå att det ger bättre avkastning på lång sikt. Kortsiktiga ekonomiska mål går stick i stäv med hög risk på samma sätt som kvartalsekonomi går stick i stäv med en innovationsinriktad företagsmodell. För den som ställer sig skeptisk till detta föreslår jag något av Charlie Munger, Warren Buffets investerare och partner, som är en stor tänkare på området risk och avkastning.

Innovera eller halka efter

Innovationförmåga är nödvändig för utvecklingsinriktade företag som vill bli eller förbli framgångsrika. Företag som innoverar under medel kommer att halka efter. Först märks detta på att kunderna blir frustrerade över för små framsteg. Sedan tappar man nya affärer till mindre men mer innovativa företag. Kärnan i verksamheten blir att vårda de kunder man har kvar, ofta andra stora svårrörliga företag eller organisationer.

Detta leder till rädsla att kunden ska lämna, och man blir kundstyrd. Fokus hamnar på kostnadsminskningar, omstruktureringar och allmän osthyvling av verksamhet. Under hela denna process väljer de mest innovativa medarbetarna att byta till mer innovationsvänliga företag, där de kan få utlopp för sin kompetens.

Många företag har viljan att bli mer innovativa. Men hur? Att vara ett innovativt företag kräver mycket av företagsstrukturen och förståelse hela vägen från ledning till enskilda arbetare. Ett innovativt arbetsklimat kräver mer än man kanske kan tro och är i bland svårt att kombinera med andra mål företaget kan ha.

En idé är inte en innovation

För att vara innovativ så måste hela kedjan från den kreativa process som leder till en idé till den färdiga innovationen vara på plats. Ett avbrott på vägen kommer att strypa innovationskraften. Innovationsprocessen är ett rör man stoppar in brainstormade idéer i ena änden och får ut färdiga innovationer i den andra, med avloppshål för massor av lovande men misslyckade idéer på vägen. En förstoppning trycker även bra idéer ut genom avloppshålen, något som drabbar många mogna företag.

Kreativitet vs innovationsförmåga

Idésprutor är bra. Men som en kollega sade till mig för ett tag sedan: “X har tio idéer i månaden, varav kanske en är bra. Problemet är att X inte har en aning om vilken som är bra och driver därför alla lika hårt.”

Det fångar en av de stora problemen med innovation, hur ska man som företag kunna veta vilka idéer som kan bli innovationer, vilka idéer man ska satsa på? Svaret är kanske något nedslående, det är nämligen jättesvårt, gränsande till omöjligt.

Draknästen

I ekonomiska termer kan man jämföra bedömandet av idéers möjlighet till ROI med bedömandet huruvida enskilda aktier kommer att göra en kortsiktig uppgång. Kort och gott, det är hart när omöjligt. “Draknästen”, där idéer bedöms av proffstyckare är samma chimär som day trading. Alla som hävdar sig kunna detta, över tid, borde i så fall vara stenrika.

Här lurar man sig ofta av så kallad availability heuristic, en logisk vinkelvolt som gör att vi ofta i minnet återkallar lyckade investeringar eftersom dessa syns i press och pratas om. Att bedöma om en idé kommer att lyckas är en mödosam process som innebär mycket mer än att bedöma själva idén, man måste titta på andra förutsättningar.

Varför är det då så svårt att veta on en idé kommer att lyckas? Anledningarna är många, här är några:

  • Idén är bara 10 % av vägen till en innovation. Genomförandet är den absolut största delen, och genomförandets effekt på idén är ofta svår att estimera.
  • Den idé som finns i innovatörens huvud kan inte enkelt föras över till dem som ska bedöma idéns innovationshöjd och möjlighet till ROI. Mycket förloras i kommunikationen och idén som bedöms är inte samma som den uttänkta. Idéskaparen har oftast mer kunskap inom området idén berör, vilket gör det än svårare för bedömaren att förstå innovationshöjden. En för teknisk presentation och bedömaren riskerar att inte förstå och en för övergripande och bedömaren riskerar att underskatta komplexiteten.
  • Idéutrymmet är begränsat. En peer-review av idéer riskerar, främst i förstoppade innovationsrör, att bedömas snarare som en konkurrent än för företagets bästa. Ingenjörer som bedömer andra ingenjörer som tävlar om samma innovationsmedel är inte nödvändigtvis de mest objektiva.
  • En innovation börjar ofta som en viss idé men förändras och förfinas under realiseringsfasen. Detta gör att grundidén ibland knappt går att känna igen från den färdiga produkten. Det är således svårt att bedöma den initiala idéns värde som realiserad.

Det kan vara svårt att bedöma en idé utifrån dess rena innovationshöjd. Medvetet och undermedvetet tas realiteten in som faktor. Ibland är detta bra, exempelvis om det helt enkelt inte är en realistisk idé, eller den inte passar företagets portfölj. Ibland är det dåligt, då till exempel tillgänglig ingenjörstid är begränsande. I det senare fallet bedömer man inte idén, utan företagets förmåga att ta hand om idéer och göra innovationer av dem. Att inte ha tid att pröva lovande idéer är en varningsflagga.

Det är även svårt för innovatörer att förstå vad som gör en idé framgångsrik. Alltför ofta har idéer en teknisk briljans men är svåra att föra till ROI. Innovationer kan dock vara framgångsrika på flera sätt:

  • Innovation leder till mer innovation. Medarbetare som ser att andra lyckas föra idé hela vägen till innovation, och får positiv feedback för detta, blir mer benägna att själva försöka. “Så har vi aldrig gjort” är kanske innovationsdödaren nummer ett, och en rött skynke för innovatörer.
  • Grundplattform eller provskott. En idé kan vara oekonomisk i sig, men bli ett frö till andra innovationer, antingen som direkt plattform eller som provskott för något aningen annorlunda.
  • Hålla innovationsprocessen igång. Betydande innovationer som leder till nya produktserier är ovanliga, men man måste hålla igång processen för när väl en kommer, så att den där riktiga innovationen inte går i stöpet på grund av oförmåga att driva innovationsprojekt.

Vad doktorn ordinerar

En standardlösning på viljan att öka ett företags innovationskraft är att söka samarbete med universitet. Man kan på detta sätt få tillgång till spetskunskap inom ett eller flera områden. Studenter och lärare på universitet sitter ofta inne med både djup och aktuell kunskap, något som är en grundbult i en innovation. Det finns dock en vrångbild att man innoverar genom att utgå från spetskunskap.

Universitet är framförallt bra på att driva grundforskning, att borra vidare i kunskapsområden för kunskapens skull. Hur viktig grundforskning och expansion av kunskap inom ett visst område är, är väl förstått inom akademien (mindre så inom till exempel politiken) men det är inte innovation!

Fyller ett behov

Innovation börjar nästan alltid med att någon har identifierat ett problem eller behov – kanske framtida – och sedan kommit på en lösning på detta som bär minst sin kostnad. Implicit i detta krävs en hel del av innovatören, som måste kunna

  1. förstå kundens situation så väl att hon förstår vilka hinder denne har för att utföra sina uppgifter mer effektivt, samt vilka begränsningar som finns i lösningsrummet,
  2. förstå tekniken för den typ av lösningar som är aktuella så pass väl att lösningen inte är uppenbar, för då är idén förmodligen redan prövad,
  3. korrekt uppskatta kostnad och praktisk genomförbarhet för lösningen, inklusive vinsten för kunden, vars skillnad indikerar det teoretiska värdet på idén.

Man kan notera från ovan att kontakter med universitet är fördelaktiga när man antingen gör en undersökning för en möjlig teknisk lösning eller under implementationsfasen av idén, då spetskompetens ofta behövs. Faktum är att doktorer inte nödvändigtvis är de bästa för att komma på innovativa idéer då de – likt vi alla – främst ser behov som passar de tekniska lösningar man är expert på.

Kontakter med universitet och direkt samarbete med högutbildade inom ett smalt område fungerar bäst när man har en specifik fokus på motsvarande område, teknik och produkter. Ju smalare fokus man har på området för lösningen desto mer är projektet ett vidareutvecklingsprojekt och handlar mindre om innovation.

Vidareutveckling förbättrar redan befintliga produkter medan innovationer skapa nya produkter eller hela produktområden. Det är viktigt att man vet var man är på den glidande skalan mellan innovation och vidareutveckling, då förutsättningarna för att lyckas beror därav.

Kunden i centrum

Givet punkt 1 ovan så är förståelse för kundens situation nyckeln till innovation. Utan den så kan man forfarande vidareutveckla i samarbete med kunden, men såvida inte kunden själv är innovativ, och man har sätt att ta tillvara på detta, så kommer innovation vara osannolik.

Kunden i centrum har ofta misstolkats som att kunden ska vara ledande i processen till nya innovationer. Det är helt fel. Kunden är expert på enbart en av punktera ovan. Punkt 2 och framförallt 3 är ofta normalt utom räckhåll för kunden. En bra innovativ process inkluderar kunden på rätt sätt, inte som idéspruta eller lösningsleverantör. Är man för hårt knuten till en (1) kund blir detta ofta fel.

Innovativ företagskultur

Även om det går att innovera i grupp så börjar ofta lyckade innovationer som en tanke i någons huvud, som en intern process. Denna process kräver ett lugnt och stressfritt tillstånd som kan vara svårt att uppbringa i ett företag som belägger sina resurser maximalt.

Det är i glappen mellan hårt arbete som hjärnan slappnar av och börjar tänka i nya banor. Här återkommer vi till prioriteringar i företagsledningen kontra innovationskraft. Högre beläggning på arbetarna ger bättre ekonomiska nyckeltal men minskar sannolikheten för spontana innovativa idéer uppstår, något som kostar på lång sikt.

En lösning på ovan är att tydligt separera organisationen för innovationer från den som sedan genomför och underhåller dem. Även om även detta är en glidande skala så är förutsättningarna i ändarna på den olika och måste så behandlas.

Fånga personlig innovationsförmåga

Det finns många personer i detta land som har god innovationsförmåga. Sverige är ett av världens mest innovativa länder. Spekulativt beror detta på att vi i Sverige är generellt breda i vår kunskap, något som ofta fattas i andra delar av världen där spets och titlar väger tyngre.

Sverige har en trygg arbetssituation och generellt icke-auktoritär arbetsledning, vilket gör att man inte bara arbetar med näsan i spåret utan i högre grad jobbar och tänker lite vid sidan om ordinarie uppgifter. Detta kallas ofta osanktionerade innovationer och är ofta något positivt.

Innovationsförmåga är något som skiljer mellan personer. Det är inget man kan slå på om man önskar eller är en enbart en funktion av omgivning eller utbildning. Vissa är kreativa och fria i tanken, andra är mer trygga i en följande roll med väl definierade arbetsuppgifter.

Kreativiteten måste dock balanseras med analysförmåga, tvärämneskunskap och förmåga att tänka långsiktigt. Det intressanta här är inte exakt vad som gör någon innovativ utan att det är skillnad på personers innovationsförmåga.

Givet att personer generellt föredrar att arbeta i organisationer där deras egenskaper tas tillvara så kommer innovativa personer att dra sig till innovationsvänliga företag. Detta är ett problem för företag som tappat sin innovationsförmåga och vill ta tillbaka den. Det blir ett höna och ägg-problem.

Om företaget skapar en innovativ process, vilket kostar, så innan man fått tag på innovatörer – vilka kommer först när processen visats innovativ i praktiken, dessutom med fördröjning – så blir resultatet inte optimalt.

Notera att en arbetsgivare kan vara mycket omtyckt och har högt söktryck utan att för den delen dra till sig just de mest innovativa personerna. Stora kraftfulla företag drar till sig följare medan små lättrörliga företag drar till sig innovatörer – om man nu ska generalisera.

Att styra om stora skutan

Att styra om ett större företag att bli mer innovativt är en svår och långsam process. Pressen från ägare och styrelse att leverera resultat samtidigt som man tar stora kostnader för att bryta om organisation för att bli mer innovationsvänlig är en svår balansgång.

Att Ericsson ska dra till sig innovativa personer på samma sätt som Spotify är inte troligt, i alla fall på kort sikt. Kanske särskilt i Sverige där ett autoritärt, uppifrån påkallat stålbad ofta inte ses med blida ögon i en decentraliserad hierarki. Speciellt eftersom det innebär att man måste byta ut dem som inte är med på förändringsprocessen mot andra förmågor.

Under tider av motgångar blir processen dessutom extra svår då medarbetare av naturliga anledningar vill behålla det man med säkerhet har. En potentiell förlust upplevs större än en lika stor potentiell vinst, något som kallas Loss Aversion.

Svensk innovationskraft

Sverige är som nämnt ett av världens mest innovativa länder. Men vad händer då med våra innovativa företag? Det är ingen hemlighet att utländska penningstarka företag har blickarna riktade mot Norden när det gäller att fånga upp nya företag. Där finns mer kapital, högre riskvillighet och förståelse för att innovation ofta sker i mindre företag där inspirationen flödar.

Av egen erfarenhet leder utländska företag med pengar och tuffa villkor medan svenska är mer försiktiga. Möjligtvis kan skillnad i syn på den sociala rättvisan i att lyfta små företag, och därmed göra deras grundare välbeställda, (Notch och Mojang , Zennström och Skype) spela in för viljan att lyfta små svenska företag, i Sverige.

Notera att många av dessa uppköpta företag förblir svenska, men att huvudägarna är utländska. Detta behöver inte vara ett problem för Sverige (även om så klart pengar och kontroll flödar ut i och med detta), men det är ett problem för de svenska storföretagen som behöver tillgång till dessa innovationer då de blir snuvade av snabbfotade utländska aktörer och vänder sig istället inåt.

Fusionera in

Om man inte kan styra om ett större företag att bli alltigenom innovativt, vad kan man då göra, sakta glida ner i andra affärsmodeller? Kanske, och det är ingen skam i detta. Oracle har blivit ett av världens största bolag på just detta sätt. De är inte direkt tekniskt innovativa, men deras advokater och licensmodeller är.

Vill man sakta styra om skutan finns det ett annat sätt än att vrida på stora rodret; man kan knyta till sig andra innovativa företag och genom att driva innovation i dessa skapa en sorts förebilder som sedan sakta blir huvudmodellen för moderbolaget.

Företaget skapar ett spår vid sidan om ordinarie verksamhet, vars lednings uppgift är att leta reda på lovande företag med lite olika mognadsgrad och ge dessa möjlighet att växa med lite extra muskler men med egen organisation, företagsidé och kultur. 

Detta är i sig ingen ovanlig vanlig modell, men i stället för att sedan försöka införliva dessa företag och dess produkter i moderbolaget så ska avsikten vara att organiskt skapa en företagskultur vid sidan av det “gamla”, kanske något som liknar de ovan nämnda innovativa företagen.

Genom att fusionera ihop nya och lovande företag i en ny företagsmodell så slipper man mycket av bagaget från det gamla. Sedan kan man fritt flytta personal som vill vara med på tåget från det gamla till det nya.

Företagsledningen över både gammalt och nytt kan sedan prioritera vägen framåt när man ser resultatet från båda delarna. Det kan till exempel vara fördelaktigt att innovera i det nya och sedan ta produkter när de är mogna till den andra delen för vidmakthållande.

Avtal eller uppköp?

Notera att det inte är en storlek passar alla-modell jag menar. Små företag kan fångas upp med allt ifrån hjälp med specifika problem till rena uppköp. Varje företag måste få en skräddarsydd väg in i den nya företagsmodellen, och faktum är att vissa förmodligen passar bäst om satelliter inom överskådlig framtid.

Det viktiga är att dessa företag får behålla det som gör dem innovativa, och attraktiva för innovatörer. Det kanske innebär att ha en adress i Gamla Stan för att locka rätt folk eller att få besluta om IT-infrastruktur för att kunna köra de verktyg de kräver för sin verksamhet. Få saker är mer avtändande för en programmeringsninja än att bli tilldelad en standarddator med Windows 7 och en 19 tums skärm.

Nästan alla mogna biltillverkare har detta problem nu när det börjar hända stora saker i en allmänt konservativ branch. Elbilar har svårt att få gehör inom de etablerade biltillverkarna, precis som iPhone-tänket hade svårt att få gehör inom Nokia. Anledningen är den investerade kunskapen som finns hos de personer som arbetar i företaget.

Har man doktorerat i cylinderutformning så ska det mycket till innan man tycker att elbilar är framtiden. Det är problemet med elbil kontra normal bil, det är inte en vidareutveckling utan ett skifte till ny teknik, som kräver andra kunskaper än medarbetarna besitter. Därför är det vid stora förändringar i min mening kanske bättre att skapa en ny organisation, med nya medarbetare, monterad mycket högt upp i organisationen.

Att köpa upp och/eller samarbeta med nya lovande aktörer på det område man vill expandera inom, utanför ordinarie företagskultur och struktur, är ett sätt att skydda sig mot enskildas fullt naturliga ovilja att ta kostnaden för förnyelse.

Ledningens förståelse viktigast

Det kanske viktigaste är dock att hela ledningsgruppen på och ovanför den organisationsnod där den nya innovativa strukturen monteras är helt införstådd med att det nya är inte det gamla och att innovation tar tid.

Enskilda projekt har hög risk på kort tid som därför måste kompenseras med en bred flora av lovande idéer samt ges tid att mogna. Och naturligtvis, inte falla för sunken cost fallacy och därför skoningslöst kapa idéer som inte verkar fungera – men inte för tidigt.

Vänligen,
Mikael Grev

Skillnaden mellan internationella insatser och nationellt försvar

Fokus för Försvarsmakten har under stor del av 2000-talet varit internationella insatser. Allt nationellt skulle bort, oavsett hur effektivt det var, och ersättas med system som kunde användas långtbortistan. Genomförandegruppen var kanske kulmen på detta kortsiktiga önsketänkande. Sedan några år tillbaka gäller dock en ökad fokus på nationellt försvar, även om det inte nått fullt ut i alla processer än. Vad är då skillnaden, det är väl krig som krig, eller hur?

En skillnad är att i internationella insatser så får vi välja motståndare. Är det av någon anledning en uppgift som inte passar den svenska materielen, kompetensen eller politiska viljan så kan vi bara låta bli. I försvar av Sverige så väljer motståndaren oss. Man måste kunna möta de fiender som är troliga, inte de man önskar möta. Vi kan inte välja att spela i division 2 när fienden är i elitserien, speciellt eftersom krig är en materielsport. Geografin är som den är och ligger man dåligt till så … otur.

En annan skillnad är att man i typiska internationella insatser har initiativet. Man väljer vad man vill göra, när man vill göra det och hur. Inom flygdomänen betyder det välja tid, mål, anflygningsvägar, höjder, vapen, väder och taktik som passar den egna flygplansflottan bättre än fiendens. I nationellt försvar så kommer motståndaren att välja de omständigheter där han har störst chans att vinna. Att vi är världsbäst på en sak betyder bara att fienden definitivt inte kommer att låta oss få använda den. Är vi dålig på något, t.ex. att vi inte kan försvara oss mot ballistiska robotar, jag då kommer fienden med all sannolikhet välja den vinkeln för att tidigt slå ut våra flygbaser.

En ytterligare skillnad är säkerhetsfokusen. I internationella insatser så planerar man (i alla fall Sverige) med 0.0 döda vid varje uppdrag. Risker är knappt acceptabla eller ska i varje fall minimeras, annars ställer man. Överlevnad är allt eftersom det handlar om politik, mediabilden och … politik igen. När man försvarar landet så måste man ha en helt annan fokus mellan risk och effekt. Då handlar det om att maximera operativ effekt. Det kan vara att offra 10 egna för att bekämpa 100 fiender, något som aldrig fungerar i insatser.

Till sist så har fienden vid ett eventuellt anfall mot Sverige möjlighet att vara på plats långt innan och förbereda sig. Detta är kanske den mest problematiska delen med dagens svenska försvar. Vi har ett öppet samhälle samtidigt som vi har få nyckelplattformar, och därtill nyckelpersonal. Sverige har fem Visbykorvetter och två-tre skarpa flygflottiljer. De är så få att det är möjligt för en fiende att göra punktinsatser mot dessa innan anfall. Att inte göra det vore snarast tjänstefel.

En annan taktik som fungerar mot få men avancerade plattformar är ”lura iväg”-taktiken som innebär att fienden gör ett skenanfall för att binda våra få plattformar på fel ställe för att sedan göra jobbet där det inte längre finns något försvar. Att kvantitet är en kvalitet i sig är inte bara tomma ord.

Visby_Class_Corvette_BL_se     gripen-ng 

I stort betyder allt detta att för internationella insatser så räcker det med att vara vass på ett par saker för att kunna bidra. I nationellt försvar så måste man vara tillräckligt bra på allt för att inte ge fienden möjlighet att välja en opportun vektor med låg tröskeleffekt. Där handlar det om att vara flexibel eftersom det är fienden som har initiativet, väljer tidpunkt och som kommer att sparka oss i skrevet på det mest effektiva sätt han kan komma på.

Vänligen,
Mikael Grev

Alliansfriheten har tjänat oss väl

Att alliansfriheten har tjänat Sverige väl är något som framförallt vänstern klämmer in vid tillfälle och som socialdemokraterna även skriver på sin sajt. På senare tid har det även blivit ett huvudargument i NATO-motståndet. Huruvida Sverige genom historien verkligen varit alliansfria – och i kris och krig neutrala – avhandlar Wiseman i ett tidigare inlägg.

Alliansfriheten har tjänat oss väl – notera ”oss”. Implicit menas självklart Sverige och det svenska folket. För mig skulle det vara mer naturligt med en skrivning: ”Alliansfriheten har tjänat freden väl”, men så är det normalt inte skrivet och det är nog tyvärr fullt medvetet.

Jag funderar ibland på vad jag skulle göra om jag såg en svår bilolycka eller någon som blir misshandlad. Kommer jag att göra som jag planerat och skynda till undsättning – med risk för eget liv och lem, inklusive psykologiska trauman över åsynen av lemlästade kroppar – eller kommer jag att låta egoismen segra och springa till skogs för att slippa eventuella otrevligheter?

Om egoismen segrar, kommer jag våga vara ärlig mot mig själv och min omgivning och erkänna detta och hoppas på förståelse, eller kommer jag att skapa en alternativ bild av händelseförloppet som rättfärdigar mitt handlande?

En sak som jag alltid beundrat vänstern för är den gemensamma omtanken om människan – solidaritet. Det spelar ingen roll om det är retorik eller genuint menad omtanke utan själva retoriken borde göra världen bättre genom att undermedvetet påverka andra. Samtidigt är jag en förespråkare för att ord är underordnad handling och att värsta sortens beteende är när ord och handling divergerar i falskhet.

Andra världskriget blev påtvingat världen av minst en galen diktator. Omvärlden reagerade för sent för att förhindra ett utbrott eftersom ingen ville tro att det någonsin skulle kunna bli ett världskrig igen. Ett opportunt läge uppstod för Hitler.

Lyckligtvis var främst Frankrike och Storbritannien mer proaktiva än andra och rustade lite tidigare – trots svårt ekonomiskt läge – och svarade Hitler som blev tagen på sängen i ett läge som var för honom suboptimalt. Utan denna tidiga reaktion kan kriget gått helt åt andra hållet; kanske till och med troligen.

Som ni vet var Sverige inte ett av dessa länder som reagerade i tid. Vi levde som brukligt på hoppet att ondheten skulle bekämpas av tandfén.

Hitlers erövringar slutade först när de Allierade med stora kostnader i människoliv till slut lyckades stoppa honom. För detta krävdes samarbete och koordination – en allians. Man förstod att utan samarbete så kunde Hitler och Tyskland inte stoppas då inget enskilt land var tillräckligt starkt, eftersom alla reagerat för sent.

Miljontals människor, militära och civila – flera gånger antalet innevånare i Sverige – dog i strid och följderna därefter innan Hitler stoppades. Hur många militärer som de allierades politiker beordrade in i döden för att slippa bli en nazistisk lydstat är svårt att säga, men minst hundratusentals.

Jag hyser den största respekt och tacksamhet för de länder som anslöt mot Hitler utan att själva blivit anfallna. Det visar på en förståelse för att nazismen även skulle drabba dem i ett senare skede – om Hitler vunnit – och att en uppoffring där och då skulle leda till mindre uppoffringar senare. Politikerna visade således en förmåga att hantera en svår fråga bortom nästa kvartalsrapport.

Få sammanfattar Sveriges deltagande i andra världskriget bättre än Thatcher:

Alliansfriheten har tjänat oss väl – notera ”oss”.

Med en välövad och koordinerad allians så kan man minimera totalt antal vapen utan att tulla på den gemensamma försvarseffekten. Man minimerar också risken för missförstånd mellan länderna i alliansen genom samarbetet och utgör en stabiliserande faktor i säkerhetspolitiken för alla andra och blir därmed en tröskeleffekt mot krig.

Solidaritet innebär att gemensamt ta ansvar för något. På ett sätt är det motsatsen till egoism. Sett ur länders perspektiv är solidaritet att stå upp med andra länder mot till exempel ondska. Egoism är i detta sammanhang att stå ensam och hoppas att andra löser problemen.

Ibland uppstår en ondska som inte enbart kan bekämpas med goda intentioner och dialog. Hitler var en sådan men det finns fler exempel i historien. Att tro att vi plötsligt skulle leva i en efter-ondska-tid har litet stöd i historien. Flera gånger har man trott detta för att snart bli gravt besvikna.

Tiden efter första världskriget var sådan. Men även tiden innan Rysslands invasion av Georgien och Ukraina har tydliga spår av denna naiva tro på den eviga freden. Sverige är extra drabbat eftersom vi övertygat oss själva att vi undvikit världskrigen med list och principfasthet, när det egentligen borde kallas egoism och kohandel.

Alliansfriheten har tjänat oss väl – notera ”oss”.

Om ondskan återuppstår – oavsett i vilken form – så måste vi vara beredda att samarbeta med den yttersta nivån av maktmedel, den militära. Genom att göra detta tillsammans så kan vi minimera risken för att någon hinner bli för stark, det som var på vippen att hända med Hitler.

Om vi även nästa gång ondskan återuppstår väljer att blunda, stå i ett hörn och hoppas att ingen ser oss medan andra länder offrar sina medborgare för vår säkerhet så är det inte solidaritet, det är något helt annat. Jag tror inte den nationella självduperingen fungerar en gång till.

Jag hoppas att vänstern förstår detta; att solidaritet är att med andra länder försvara demokratin, att försvara länders suveräna gränser och trygga allas tillvaro, inte bara vår egen i det korta loppet. Solidaritet är inte att stå ensamma och hoppas på det bästa – för oss.

Jag hoppas att Sverige planerar att stanna vid ett krig i vårt närområde och hjälpa till, och försvara ett land som blir misshandlat av en buse. Jag hoppas det sker en förändring av vänsterns retorik, för nu tycker jag NATO-motståndarna redan tittar mot trädlinjen för att planera en undanflykt.

Alliansfriheten har tjänat oss väl – notera ”oss”.

Vänligen,
Mikael Grev

Alliansfri vs neutral på två minuter

Det har för mig blivit klart att vissa i vårt avlånga land har lite otur med att hålla isär alliansfri och neutral samt huruvida Sverige är det ena eller det andra. Nedan är vad varje medborgare bör veta.

Neutral

Låt oss börja med neutral eftersom det är enklast. Först, man kan inte vara neutral om det inte finns något att vara neutral till. Är du neutral? Till vadå? Men man syfta till att vara neutral till något redan innan frågan kommer upp genom att meddela sin avsikt. Det är så Sverige beskrev sig innan 2002: “Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”, min kursivering. Efter 2002 så har Sverige tagit bort skrivningen om att vi syftar till att vara neutrala och bytt ut den mot en – av många bedömare felaktig – skrivning: “neutraliteten tjänat oss väl”. Fel eller inte så säger det bara vad Sverige tidigare var, vilket kan tyckas meningslöst.

Summa summarum, neutral kan man folkrättsligt bara vara i krig och vi syftar sedan 13 år inte att vara neutrala i krig. Detta är helt oomstritt även om många slirar på orden, förhoppningsvis inte med vilje.

Alliansfri

Alliansfri är lite knepigare att bena ut eftersom det är ett större begrepp. Vi får anta att man i säkerhetspolitiska sammanhang menar militärt alliansfri, något annat vore förvånande. Många hoppar här direkt till Nato och menar att så länge vi inte är med där så är vi alliansfria eftersom Nato är den enda stora militära alliansen. Men så är det inte. Det finns många typer av allianser även om man av politiska skäl inte vill kalla dem för det, likt att man inte vill kalla arbetsgivaravgift för skatt.

Allians är ett militärt samarbete, speciellt om det definierar ett vi och dem-förhållande. Så även om Regeringen inte vill kalla det finländska samarbetet för allians så är det nog det, om än inte alls lika långtgående som Nato-alliansen.

Vår solidaritetsförklaring från juni 2009, där vi avser hjälpa andra (oklart med vilka resurser dock) och tror oss får hjälp från dem (trots den ljumma svarsvilligheten) är tveklöst en allians, om än mest från vår sida. Så länge de andra länderna uttryckligen inte svarar på vår chans-fråga så är alliansen implicit, men en sorts allians är det allt.

Slutligen så har vi solidaritetsklausulen i EU som genom Lissabonfördraget 2009 innebär vissa förbindelser vid katastrofer, terroristattacker och väpnat angrepp. Varje land får dock själv välja vad man ska bidra med och det behöver inte vara militärt. Men, så är det även i Nato. Artikel 5 innebär inte att ett medlemsland per automatik måste förklara krig mot någon som anfaller ett annat Nato-land, utan man lämnar bidrag av den typ och mängd som varje land beslutar. Dock så är så klart Nato betydligt mer militärt inriktat än EU och en tydligare och mer explicit militär allians.

Summa summarum, Sverige är inte längre helt alliansfritt även om framförallt de som inte vill gå med i Nato argumenterar att så är fallet. Förmodligen för att man vill dra en tydlig gräns och göra det till en binär fråga utan tolkningsutrymme.

Vänligen,
Mikael Grev

Gästinlägg: Det försvarspolitiska sällskapsspelet Rappakalja*

Nedan följer ett gästinlägg av Håkan Norell.

Håkan är verksam inom den civila flygindustrin och ser bekymmersamt på den försvars- och säkerhetspolitik som förs. Twittrar under tagen @hnorell med sarkasm, ironi och ordlekar som vapen. Politiskt obunden.

Uppställda speldeltagare vid den försvarspolitiska presskonferensen var våra främsta försvarspolitiska företrädare med försvarsminister Hultqvist i spetsen. Spelkortet kortet som spelledaren hade dragit ur högen till Hultqvist var: ”Försvarsbeslut 2015”.

Med stolthet redogjorde härförare Hultqvist för spelkortets innebörd och stannade ofta i hur B R E D** överenskommelsen blev. Fantastiska 70% av riksdagens mandat var minsann representerade. Vänster- och Miljöpartiet nickade instämmande, kanske för att hålla sig vakna, då försvarsfrågan är hemsk och bör inte få finnas i vår värld.

I samma andetag som Hultqvist sa: ”Sammantaget måste tröskeln för angrepp på Sverige och vår suveränitet bli högre”, så började handikapporganisationerna i fjärran land att rasa. Höja tröskeln i ett land som har handikappanpassat (läs avvecklat) alla försvarsrelaterade verksamheter? Lugn bara lugn, tröskeln känns inte hög när ni kommer över Östersjön och landstiger med era Dödspansarvagnsrullstolar. Boverkets normer kommer att följas och en särskild utredning ska titta på just tröskelns höjd (då frågan är ohanterbar så skjuts frågan lägligt till materielutredningen). Som någon senare sa efter presskonferensen: ”Det får nästa generations försvarspolitiker hantera 2020” Det kallar jag ansvar och att stå upp för Sverige.

Det dragna spelkortet skickades raskt vidare av Hultqvist till de andra deltagarna i panelen bestående av andra prat- och färgglada papegojor (Blå, grön och röd av arten lat. PapegojusTommapratus) där alla öste beundran över flockens fina fjädrar och hur B R E D överenskommelsen var. En papegoja var särdeles nöjd att det skulle köpas ammunition till soldaterna ty det var bra minsann. Gud förbjude, ska vi verkligen ha en sådan hotfullt offensiv förmåga i försvarsmakten kan man stilla undra?

Nu till det där med pengar, en värdslig sak i sammanhanget, då 70% av riksdagens mandat uppenbarligen INTE har förstått den krassa verkligheten. Det pågår faktiskt ett Krig i Europa. Det verkar som Riksdagen och framförallt Skaraborgs politiska lokalföreningar tror sig vara så säkra att nödvändig finansiering kan reduceras till endast 25% av vad den mest insatte rådgivaren(ÖB) rekommenderar. Försvarsberedningens kristallkula, KrisK15, som gissningsvis varit delaktig i beslutet torde vara av så god kvalitet att den placeras hos StriC i Bålsta, så vi i den framtida finansiellt anorektiska försvarsmakten slipper starta incident roten i onödan. En ren besparing.

När det dragna spelkortet passerat alla färglada papegojors klor, så kastades kortet till marken och flocken flög ut i sin naturliga miljö i verkligheten. Där man fortsatte man att lovorda spelomgången med att främst svara på frågor som inte ställts och framförallt beskriva den B R E D A satsningen. Satsningen som minsann var mycket bättre än vad det skulle ha varit om just sin färg på fjäderskruden inte hade varit med och bestämt. Att satsningen är otillräcklig är nödvändigtvis inte viktigt att tala om på en sådan euforisk tillställning.

Vi vanliga människor kan stilla undra hur många av ledamöterna i Riksdagen skulle köpa en flytväst anpassad för en person vägande 20kg när man själv väger 80kg med motivering att den var mycket billigare?

Det är det vi pratar om, en säkerhetsfunktion, som om den är illa anpassad så fungerar den inte och utmynnar i värsta fall i döden. Ett ganska enkelt övervägande för en lekman. I landet lagom ska väljarna erhålla flytvästen med för låg bärighet, fast först om 4-5år.

Tro mig kära vänner, fysikens lagar upphör inte att gälla bara för att man inte vill betala för den rätt anpassade flytväst som rekommenderas av livräddningssällskapet (läs ÖB).

I spelet rappakalja är det nu kortet ”Blåsta” som dras av spelledaren och skickas vidare… till oss väljare. Hur ska vi trovärdigt förklara för våra barn och barnbarn att det är dessa politiker vi anförtror vår gemensamma säkerhet till. Jag själv går bet och ber ödmjukt våra folkvalda om hjälp på vägen.

Kära försvarspolitiker, kan ni se era barn och barnbarn i ögonen och säga att de inte är värda det bästa försvar vi kan ge, utan bara hälften av den lägsta nivån som ni blev rekommenderade. 

Ansvaret ÄR Ert – Lidandet blir Vårt.

/Håkan

* Rappakalja är ett sällskapsspel som går ut på att komma på trovärdiga förklaringar till svåra ord.

** Den vetenskapligt intresserade inser direkt att B R E D D E N på överenskommelsen är direkt proportionerlig till den längsta sidan på Finansministerns tomma lada.

Läget är akut

Tid är ett förunderligt fenomen. Samtidigt som det är så självklart så har många problem att väga in tidsdimensionen i sina uttalanden, man gör det ofta lite för enkelt för sig. Ett exempel som återkommer frekvent inom säkerhetspolitik är något som liknar:

Det finns inget akut militärt hot mot Sverige.

Ordet akut har en tidsdimension. Det används i de flesta andra sammanhang i mycket korta tidsperioder; sekunder, timmar, kanske dagar. Men ingenting i säkerhetspolitik – i princip – sker med så korta intervall.

Det tar lång tid från vilja till verkan när det gäller försvaret. Jag skulle vilja att denna tid minskas genom ett antal smarta tekniska val, men vi är inte där på 20 år. Skulle ett beslut tas idag att genast rusta upp maximalt vad vid förmår så tar det något år innan vi ser någon effekt, kanske tre till fem år innan vi ser en betydande effekt och minst tio år innan vi ser maximal effekt. För vissa vapensystem tar det längre än så.

Men vad betyder då akut? Tolkar man ordet som det ofta används så får man ge dem som säger ovanstående rätt, vi kan inte se att det finns ett annat land som är på väg över land, hav eller Östersjö med syfte att inta Sverige. Men samtidigt blir det då ett ganska meningslöst uttalande, för om det är på väg att hända så skulle man så klart inte uttrycka sig så, då skulle man vara på väg ner i skyddsrummen.

En mer relevant definition på akut är inom en tidsram man inte meningsfullt kan påverka. Här blir plötsligt akut ett intressant och högst relevant ord inom säkerhetspolitik. Om man inte kan garantera att ett annat land inte kommer att visa militärt intresse för Sverige inom en viss tid – och denna tid är kortare än man kan rusta upp svenskt försvar för att möta detta hot – då finns en akut risk för militärt angrepp mot Sverige.

Men att det faktiskt finns en akut risk för militärt våld mot Sverige är inte en populär åsikt eftersom det innebär att någon gjort en felbedömning. Kanske är det Alliansregeringen som under sina år vid makten gjort att läget blivit just akut, kanske är det något annat, kanske är vi fredsskadade.

För den version av akut som är meningsfull – det vill säga inom en tid som man inte kan göra något åt – så finns det faktiskt ett akut hot mot Sverige. Detta måste svenska politiker förstå och sluta göra läget ännu akutare genom sitt machiavelliska käbbel om vem som bestämmer mest i sandlådan.

Vänligen,
Mikael Grev

Svensk försvarsindustris vara eller icke vara

Jag hör ofta ordet industristöd nämnas av allt från pacifister till militärer. Det nämns nästan uteslutande i negativa termer, som om skattepengar oavkortat går ner i ägarnas ficka utan effekt. Som om politikerna fyller företagsledarnas fickor med deg för att få komma med på samma fester. Att pacifister anser att all form av pengar till en försvarsindustri är av ondo är förståeligt men jag har svårare att förstå dem som är för en svensk försvarsmakt anser att stöd till svensk försvarsindustri är alltigenom dåligt.

Ämnet är komplext. Det berör företagsekonomi, säkerhetspolitik och långsiktighet. Jag har bara möjlighet att i en artikel med vettig längd belysa några delar.

Dyrare att utveckla

Försvarsmateriel blir mer och mer komplex. Tidigare ganska enkla vapensystem som en jaktrobot eller artilleripjäs är idag oerhört komplexa skapelser. För varje generation – och därtill hörande förväntad förbättring – krävs mer och mer ingenjörskonst, forskning, arbetstid och avancerad analysutrustning. Det är inte lathet eller att det var bättre förr som gör detta utan det enkla faktum att man alltid inom ett visst teknikområde utvecklar sig mot ett maxvärde, en asymptot.

Man kan jämföra med luftmotståndet för en bil. Från början var det en smal sak att minska det, en ingenjör kunde med enkel baskunskap platta till bilen i färdriktningen och fila ner skarpa hörn. Idag krävs miljarder för datormodellerande och verifikation i vindtunnlar för att skava av några procent från förra modellen, om det ens är möjligt.

Den ökade kostnaden för att få en högre effekt innebär bland annat att

  • kostnaden för att öka stridseffekten X procent inom ett område ökar,
  • serierna blir kortare då effekten på varje enhet är högre medan totalsumman består,
  • utvecklingskostnad per kund och system ökar,
  • förmågan att sälja, och därmed etablera kontakter och ”annat”, blir viktigare i förhållande till systemens effekt/kvalitet.

Konsolidering

Tidigare, säg för 20 år sedan, så var det möjligt att få ROI (Return On Investment) på ett generellt vapensystem genom att enbart sälja det till en kund. Men i och med att forsknings- och utvecklingsdelen för systemen ökar så blir det svårare för kunden att försvara ett exklusivt köp då det ger en liten effekt per krona.

Detta ledde till en konsolidering inom den svenska vapenindustrin där Saab köpte upp bland annat stora delar av Ericssons militära företag. Inte för att blåsa staten eller av elakhet utan därför att små aktörer inte längre hade råd att ta fram nya dyra produkter som kunde säljas på marknaden och en större aktör därför var enda möjligheten.

Samma sak sker i alla branscher när de börjar bli mogna. Bilbranschen till exempel, där företagen för några år sedan köpte upp varandra i parti och minut. Eller marknaden för datorprocessorer och grafikkort, där det tidigare fanns flera aktörer men nu bara en eller två som har produkter för den stora massan. Detta går inte att komma undan, det är inte ett resultat av rovdriftskapitalism eller Illuminati, det är en funktion av att det blir dyrare och dyrare att vidareutveckla teknik inom ett moget område.

Varför svenskt?

I och med att Försvarsmakten över åren beställt mindre och mindre av den svenska försvarsindustrin samtidigt som kostnaderna för utveckling av nya system generellt skjutit i höjden så har export av dessa produkter gått från att vara grädde på ROI-moset till en absolut nödvändigt för att få ROI på nya vapensystem.

Försvarsindustrin är precis som vilken annan industri som helst, företagen finns för att tjäna pengar åt aktieägarna. Man kan tycka vad man vill om detta men så fungerar vår ekonomi och det lär inte ändras förrän någon tvingar på oss planekonomi. Därför så kommer inte försvarsindustrin att utveckla produkter som företagen inte tror kommer att ge den avkastning som är uppsatt som mål av ägarna. Summa summarum, ingen möjlighet till export – ingen svensk produkt, eller en väldigt dyr sådan.

Det finns flera skäl att ha en svensk försvarsindustri. Den kanske viktigaste är att ett land med en stark och lönsam industri – generellt sätt – skapar välstånd för sina medborgare genom att göra vinst på produkter som säljs utomlands. Det ger riktiga pengar till statskassan och inte bara pengar som snurrar runt i skattesystemen. Försvarsindustri är något som Sverige är bra på med sitt innovativa klimat. Vi var även bra på kärnkraft men där är vi sedan tankeförbudet hopplöst efter och ett nytt verk skulle behöva köpas från en utländsk aktör.

En annan viktig aspekt – speciellt om vi vill behålla förmågan att utforma vårt eget försvar efter våra behov – är att det är enklare att med en svensk försvarsindustri få gehör för svenska krav. Det krävs viss militär kunskap för att förstå detta men svenska förhållanden och svenskt ”tänk” är lite speciellt, ibland. Amerikanska flygplan skulle till exempel passa vårt ”tänk” förfärligt dåligt.

En ytterligare positiv effekt med en högteknologisk industri som försvarsindustrin utgör är att det naturligt bedrivs en hel del grundforskning som leder till olika produkter inom andra områden, så kallade spill over-effekter. Det är svårt att exakt bestämma värdet av dessa men enligt Gunnar Eliassons bok Synliga kostnader, osynliga vinster : offentlig upphandling som industripolitik är återbetalningen på Gripenprojektet 2,6 gånger kostnaden. Oavsett om det är 2,6 eller 1,5 eller så lågt som 0,7 så är det helt klart att en satsad krona i svensk försvarsindustri är en bättre ekonomisk affär ur statens synvinkel jämfört med att skicka denna krona till utländsk industri.

Negativ ketchupeffekt

Om man minskar antalet länder som svensk försvarsindustri får sälja till så får detta så klart effekter. Minskar man marknaden så blir serierna ännu kortare, forskning och utveckling blir en än större del av varje vapen och man blir mer beroende av skedmatning från svenska staten för att överhuvudtaget behålla en produktionslina.

De stora vapentillverkarna slickar sig så klart om munnen. De är ofta tio gånger större och irriterar sig förmodligen något enormt på hur Sverige hittills har kunnat producera mycket kompetenta vapensystem trots sin litenhet. Med de mindre tillverkarna ur vägen – eller införlivade i sin koncern – så finns så klart möjlighet att för dem optimera tillgång, vapensystemens utformning och pris för sina aktieägare, som finns i utlandet.

Det finns en brytgräns när ett företag blir för litet för att kunna stå ensam. För Sveriges två biltillverkare har detta redan skett och inte mycket svenskt finns kvar i dem. Svensk vapenindustri kommer att köpas upp av en större utländsk aktör när den blir för liten för att kunna utveckla nya produkter. Hintar om detta är att det för fler och fler projekt behövs en garanterad utländsk köpare eller ett samarbete med andra leverantörer behövs för större projekt. När uppköpet kommer så är det tio år för sent för att inse vad man gjort, snålat bort sig.

Plakatpolitik och idealism

Att som litet land bedriva plakatpolitik och tro att man kan förändra världen – ens i marginalen – genom att få icke-demokratier att köpa sina vapen från någon annan är i min mening en önskan inte uppbackad med förstånd. De som för en sådan politik är ofta så ideologiskt drivna att vilket pris som helst är värt att de slipper leva i ett land som producerar vapen. De som tror på homeopati kommer nog aldrig att låta sig övertygas att dess logik är omvänd. De som bär foliehattar gör det livet ut. Att Sverige förlorar enorma ekonomiska värden – inom flera branscher – om svensk försvarsindustri läggs ner eller flyttas utomlands bekommer inte idealister.

Jag anser av ovan nämnda skäl inte att det är dåligt att gynna svensk försvarsindustri genom att beställa i första hand svenska vapensystem. COTS-förespråkarna verkar ibland tro att världen fungerar ungefär som en internationell prisjakt.nu där man bara behöver göra en marknadsundersökning, köpa en specialprodukt från billigaste leverantör, passa in den i Försvarsmaktens system av system och totalt bara behöva betala för det göttaste. Det är att lura sig själv lycklig. Varje producent tar ut så mycket det går för en vara, varken mer eller mindre. Varje producent vill dessutom ha så få varianter av sin produkt som möjligt av produktionstekniska skäl, vilket gör utbudet skralt för Sveriges lite speciella förutsättningar.

Svensk försvarsindustri behövs för Sverige. Främst för att vi inte ska tappa ytterligare en omåttligt framgångsrik industri och lida de ekonomiska konsekvenserna därav, men även för att få högre försvarseffekt per skattekrona.

Vänligen,
Mikael Grev

Hur man försvarar sig mot kärnvapen

Det är ingen idé. Många gånger så mynnar en diskussion om hur vi bäst försvarar oss ut i att det är lönlöst med en försvarsmakt eftersom fienden har kärnvapen. Jag tycker det är ett fatalistiskt och uppgivet sätt att resonera, och dessutom felaktigt.

nuke-wallpaper-1280x720

Det finns en typ av kärnvapenkrig som man inte kan gardera sig mot – det plötsliga anfallet av en dåre. Oavsett om vi har kapabelt luftvärn (vilket vi inte har, men skulle kunna skaffa) eller inte så är förvarningen för kort för att hinna reagera. Men jag finner det mycket osannolikt att detta skulle hända eftersom det utan tvekan skulle leda till ömsesidig förintelse när andra sidan kommer att se sig tvingade att svara med samma mynt.

Tröskeleffekt räddar

Den största risken för kärnvapenkrig är istället att en konflikt eskalerar så till den milda grad att ena sidan anser sig nödgad att använda kärnvapen, kanske för att inte förlora ett konventionellt krig eller som ett beslut grundat på felaktig information i stridens hetta.

Genom att minimera risken för konventionella krig så minskar man även risken för kärnvapenkrig. Notera att detta går stick i stäv med det bakvända resonemanget, att det inte är någon mening att höja tröskeleffekten mot konventionella konflikter eftersom vi ändå inte skulle klara oss i ett kärnvapenkrig.

Moment 22

Just nu befinner Sverige sig i ett säkerhetspolitiskt moment 22. Sakkunniga i den politiska ledningen är, vad jag bedömer, fullt medvetna om att vi i praktiken inte har ett effektivt försvar mot Ryssland, inte ens för den marginaldoktrin som alltid varit gällande. Detta kommer dessutom att bestå inom överskådlig framtid då Ryssland dessutom rustar fortare än vad vi någonsin kan. Samtidigt så är man medveten om att vi inte får visa oss svaga mot den typen av motståndare då det göder dess sturskhet och sänker tröskeln för våld. Detta leder till att man är ovillig att medge den grava underfinansiering och problematik som finns i Försvarsmakten, som i sin tur innebär att det inte skapas tillräcklig press på ej sakkunniga att släppa till medel.

Detta moment 22 leder till att vi idag har en låg tröskeleffekt mot militär konflikt och uppåt. Vi har en organisation som inte är dimensionerad eller organiserad för de moderna ballistiska robotar och kryssningsrobotar som Ryssland förfogar över och garanterat kommer att utnyttja. Vi har genom vår snoozning av försvarsmakten sänkt tröskeln för militära påtryckningar som kan råka eskalera till militära konflikter, och så vidare hela vägen upp till kärnvapenkrig.

Genom att ta ansvar och återskapa den tröskeleffekt vi hade fram till början på 90-talet så motverkar vi också kärnvapenkrig genom att stävja en konflikt innan den får möjlighet att eskalera.

Taktiska kärnvapen

Det finns dock en mellannivå som måste hanteras, taktiska kärnvapen. Dessa är så små (motsvarande några ton TNT) att de skulle kunna misstas för riktigt stora konventionella bomber. Den psykologiska tröskeln att sätta in dessa är mindre än för de konventionella kärnvapnen – som är hundratals gånger kraftigare – trots den uppenbara risken för storlekseskalering.

Även här är svaret att minska de taktiska kärnvapnens fördel samt öka kostnaden, vilket sammanfattas tröskeleffekt. Genom att ha ett kapabelt luftvärn som kan bekämpa inkommande taktiska kärnvapen från till exempel Iskander M så ökar man kostnaden för fienden då de behöver mätta våra system för att garantera eftersökt effekt i målet. Om vi dessutom antar en taktik som innebär extrem spridning så minskar vi än mer möjligheten för fienden att få effekt av sina taktiska kärnvapen och därmed risken för att de planeras för användning.

Sammanfattning

Jag tror i skrivande stund att vi passerat möjligheten att med avtal minska kärnvapnens numerär. Det tåget har passerat för denna gång (men kommer tillbaka i nästa cykel) och vi måste med öppna ögon se en tid av sämre säkerhetsläge där snarare dess antal kommer att öka. I detta läge så är det effektivaste sättet att försvara Sverige och omvärlden mot kärnvapen att:

  • öka tröskeleffekten mot konventionella konflikter som riskerar att eskalera till kärnvapenkrig,
  • införskaffa luftvärn som gör användandet av alla typer av kärnvapen mindre effektiv och kostsammare,
  • ta fram en ny försvarsmanktsidé som bygger på extrem spridning av förbanden så kärnvapen i alla storlekar blir förhållandevis mindre effektiva.

Vänligen,
Mikael Grev

Är vi herre i vårt eget hus?

Två större händelser där Sverige varit utsatt för hotfullt beteende av ovänligt sinnad stat har återgivits livligt av media den senaste tiden. Dels hädelsen i höstas då det konstaterades av samtliga ända upp till statsministern att en undervattensfarkost av utländsk härkomst puttrat omkring i Stockholms skärgård. Dels den så kallade ryska påsken där ryskt jakt- och bombflyg gjorde ett simulerat anfall mot Sverige.

Resultatet av ryska påsken blev en förstärkning av incidentberedskapen i den form som innebär att piloter sitter beredda med gummidräkt påtagen för att kunna starta, flyga ikapp och markera närvaro om liknande händer igen. Direkt efter händelsen så skräddes inte orden från ledarsidor och politiker över brist på piloter i gummidräkt på helger och nätter. Men aldrig diskuterades kostnaden för denna ökning av incidentberedskapen. Fler piloter i gummidräkt på nätterna innebär färre övande piloter på dagarna. Tänkte inte på det, som man säger. Eller kanske man inte brydde sig.

Resultatet av utåtsincidenten i höstas blev liknande. Diverse oinitierade krav på omedelbar förmågetillväxt ställdes och Svarte Petter skickades runt i högervarv. Politiker som med egen hand dragit undan mattan för ubåtsjaktsförmågan hävdade Alien Hand Syndrome och undrade varför inte ÖB kunde prioritera allt som kan bli politiskt pinsamt, med sin halverade försvarsbudget.

Den kommunikativa aspekten

Gemensamt för båda incidenterna är den säkerhetspolitiskt kommunikativa aspekten, att Sverige riskerar att upplevas som oförmöget att försvara sitt territorium. Detta är kommunikation, varken mer eller mindre. Jag kan emellanåt tycka att man överdriver vikten av detta. Att tro att landets säkerhet i detta läge – som trots allt är fred – påverkas av att man lyckas få en pilot i gummidräkt att ta kort av en annan stats flygplan är kanske att överdriva. Förmågan att förneka fienden tillträde under ytan är av samma ringa betydelse, om vi pratar att snedda lite eller åka emot vår territorialgräns för att tvärt vända.

Märk väl att jag i resonemangen ovan endast menar att Sveriges rent militära trovärdighet att försvara sig i krig inte nödvändigtvis definieras av dess förmåga att avvärja simulerade anfall mot svenskt territorium i så hög grad som politiker och media försöker göra gällande. Det är ett spel, en kommunikation utan ord, men som kan eskalera om den inte bemöts.

Förtydligande. Den kommunikativa aspekten är inte oviktig, tvärt om, men den står sig slätt om man jämför med den konkreta hotbilden som operatörer från främmande land på vårt territorium innebär.

Vi kan jämföra problematiken med kränkningar i luft och under ytan. Om man helt bortser från den kommunikativa delen av säkerhetspolitiken som en kränkning av luftrummet innebär så är det min uppfattning att den rent militärt är helt ofarlig. Det finns helt enkelt inget praktiskt arbete man kan göra med ett flygplan som man inte bättre eller nästan lika bra kan göra från backen eller satelliter. Eftersom vi dessutom vet exakt var de är (annars har vi stora problem) så kan vi kompensera. Detta är givet att flygningen inte är ett regelrätt anfall så klart. Fast vi vet att vi inte är där i nuläget, även om det kan ändras på månader just nu, inte år som tidigare.

Att en annan stats flygplan flyger över svensk mark – om de så vore över Stockholm – skulle vara djupt pinsamt men ärligt talat inte mer än så. Vi skulle blir förnedrade om vi inte lyckades komma upp och skugga, hota och ta bilder men jag tror inte att vi skulle skjuta ner ett flygplan som utan bomber flyger in över Stockholm (min personliga bedömning) eftersom det kan starta en kedjereaktion.

Under ytan

Något som jag tycker är betydligt värre – mycket värre – är om det finns ubåtar i våra inre farvatten utan att vi vet var de är eller vad de gör. Här är vi långt förbi den pinsamma delen i säkerhetspolitiken. Finns det ubåtar i våra farvatten så kan vi vara säkra på att de har en uppgift. Vi kanske inte vet vad denna uppgift är, men vi vet att de anser den vara så pass viktig att risken är värd att ta relativt det erhållna resultatet.

De som hävdar att undervattensfarkosterna är här enbart i syfte att åstadkomma samma effekt som en kränkning eller simulerat anfall i luftarenan – det vill säga säkerhetspolitisk kommunikation – misstar sig är jag rädd.

Det finns ett antal hypoteser om vad farkosterna gör i våra inre vatten. Jag är dock inte sakkunnig inom området så jag ska inte spekulera i detalj. Men man kan så klart göra några övergripande antaganden. De kan till exempel

  • byta batterier eller på annat sätt underhålla redan utplacerad materiel,
  • placera ut ny utrustning för att avlyssna och spåra svensk marin aktivitet,
  • sabotera, eller förbereda sabotage på, våra aktiva och/eller passiva motmedel (har skett),
  • minera eller på annat sätt förbereda en mer aktiv åtgärd i händelse av krig,
  • transportera personal och/eller materiel till och från Sverige som av någon anledning inte får vara här eller som man inte vill att vi ska veta finns här,
  • bedriva ren underrättelsetjänst mot våra anläggningar.

Att veta eller inte veta, det är frågan

Det jag är mest intresserad av är huruvida vi vet vad de gör eller inte. Det kan nämligen vara så att Försvarsmakten vet vad avsikten med besöken är men inte vill eller får kommunicera detta. Känner jag min förra arbetsgivare rätt så skulle denna information vara kvalificerat hemlig. Anledningen är att fienden (ja, jag anser de vara fiender om de opererar inne på vårt territorium) inte ska veta att vi vet och att vi därför ska ha ett övertag. Är detta fallet – att vi vet vad de gör men inte kommunicerar det – så undrar jag om detta är rätt väg att gå i nuvarande säkerhetspolitiska läge. Låt mig förklara varför.

Det finns en fördel att inte röja att man vet vad fienden gör eftersom man skulle tappa denna information om de visste. Placerar de ut minor och vi kan följa efter och desarmera dem så kan det ge oss en oväntad fördel i krig. Flera punkter ovan kan kompenseras för, men inte alla.

Men jag vill inte ha krig eller en annan form av konflikt, inte ens om vi är säkra på att vinna. Vill man inte ha konflikter så ska man inte låta motståndaren, speciellt en som drivs av opportunism och maktprojektion, tro att han har ett överläge. Det kan vara direkt farligt. Fienden kanske inte har det överläge han tror, men i tron att han har så startar han något som sedan eskalerar. Man ska inte låta en buse tro att han är bra på att slåss för då kan man vara säker på att det till slut blir slagsmål.

Om säkerhetsläget leder mot konflikt eller krig så är informationsöverläge genom att låta fienden tro sig lyckas med en operation mer logisk. För att motverka att konflikten uppstår skulle det istället vara bättre att visa korten och påpeka fiendens svagheter och därmed dåliga hand.

Kvar står alternativet att vi inte vet vad fienden gör på vårt territorium. Detta är ett mycket mycket skrämmande scenario. Det innebär nämligen att vi mycket väl kan vara helt utan marin förmåga i händelse av ett krig. Om man inte vet vad de gör, men att de anser det vara värt att göra det trots riskerna, då är det förmodligen något stort.

Skulle jag vara överbefälhavare i ett läge där fiender gör vad som får förmodas vara rena krigsförberedelser på svenskt territorium så skulle jag satsa alla mina tillgängliga resurser på att utröna vad dessa är. Det faktum att så inte sker får mig att tro att försvarsmakten trots allt vet – eller tror sig veta – vad som föregår i vår huvudstads skärgård.

Dessutom så är Försvarsmaktens tilldelade monetära medel en helt avgörande förutsättning för dess förmåga att återuppbygga en trovärdig tröskeleffekt. Genom att hemlighålla allvarliga hot mot den svenska suveräniteten så vaggar man in medborgarna i en falsk säkerhet. Detta återbetalas sedan av medborgarna genom att de röstar fram politiker som anser att försvaret av Sverige är ett särintresse.

Det finns ytterligare en hypotes. Utan att gå in på specifika detaljer så finns det vissa frågetecken gällande ubåtsjakten (ja, det var en jakt, om än en tandlös sådan). Sånt som får vän av ordning att undra om de som sitter högst upp i den militära och politiska ledningen verkligen ville ha tag på vad som fanns under ytan. Detta späder på något som jag sade tidigt, att det är minst en bricka i detta spel som vi inte känner till. Spioner/agenter på höga nivåer, påtryckningar som inte kommit allmänheten tillkänna, kamp om medel mellan försvarsgrenar, risk för kärnavfall i skärgården är exempel på denna typen av brickor. Förmodligen får vi aldrig veta.

Vi har haft inbrott – låt oss måla om köket

Även om det är medialt intressant med simulerade anfall mot – och rena kränkningar av – vårt luftrum så är jag förvånad över att inte diskussionen om allvaret i att vi har andra stater som genomför operationer i våra vatten ligger två nivåer högre. Ingen utom de som sympatiserar med fienden kan väl ändå rycka på axlarna åt detta?

Sveriges försvarspolitik förs som det är OK att någon varit inne i sovrummet när man sover bara för att man inte vet exakt vad de hade för sig. Jag kanske är lite känslig men skulle jag se upprepade bevis på att någon varit inne i mitt sovrum så skulle jag köpa ett betydligt bättre lås – innan jag målade om köket. Detta lås benämns i säkerhetspolitiska termer Försvarsmakten.

Vänligen,
Mikael Grev